torsdag 20 oktober 2016

Meat curtains - hela huset fylls av köttets lust


Man undrar hur många träffar internationell som man får på det första två orden i rubriken, och för de andra också för övrigt.
Men här handlar det om att torka kött till morgonkvällens familjemiddag, eller kanske lördagens.


Jag har suttit i Laos djungler i små byar och ätit torkad fisk och torkat kött och haft starka såser att doppa det i tillsammans med dill och andra örter. Allt sammanbundet av en kletigt liten boll kladdris (eller klibbris eller kaonieuw, kärt barn får många namn).

Gemensamt för det hela är att det måste förberedas dagen innan. Riset ska blötläggas, köttet skäras och marineras och sedan torkas över natten.
(Just i ögonblicket har jag flera lagahemmaprojekt av långsiktigt slag. Sedan i söndags kväll står bland annat en bunke på 72 graders värme, om ett kvarts kilo finskuren tobak på fermentering till snus. Har redan börjat nallat av det ett par dosor och det är en sann fröjd att stoppa i sig en ljummen, väldoftande, fuktig, tobaksstinn pris.)


Jag kör biff som köttgardiner i ugnen just nu. Skär biffen i så tunna skivor som det går, äh lite tjockare förresten. Lägg i en bunke och dränk med lika delar kikkoman och fisksås, blanda ordentligt utan att de tunna köttgardinerna går sönder. Låt stå under dagen och häng sedan på tork på ugnens grillgaller. Ställ en plåt med ugnspapper under som droppskydd. Ställ ugnen på 60 grader och håll luckan öppen med en träslev.



Blötlägg samtidigt kladdriset i en bunke. Täck med vatten och plasta bunken.
Nu på morgonkvisten är det dags att plocka ut köttet och lägga att svalna på papper. Vira in i smörgåspapper och spar under dagen i rumstemperatur.
en dryg timme för middagstid slår jag av riset i en handduk i ett såll. Koka upp vatten i en kastrull och lägg sållet över kastrullöppningen. Vik över handduken och lägg på lock. Efter 20 minuter ska riset vändas. Akta fingrarna, det är skållheta vattenångor och ett skållhett ris. Vänd och kör tills riset är kladdigt och utan kärna men fortfarande har bitighet i konsistensen.

Rör ihop lite heta röror. Jag gillar att toppa riset i en torr röra av rostad krossad chili, lime och fisksås.









Flottigt, saltigt, kryddigt, gott och inbjudande med brynta smöret. Råstekt potatis en tidig passion!



Va fan, den är ju nästan helt bortglömt och serveras bara in emellanom till Cœur de filet provençale och då lite vidbränt torraktig och blötsunkig i mitten.
Ändå har den där "Cœeren" satt bestående minnen i mig och jag har lagat den ett oändligt antal gånger själv. Hemma i föräldrahemmet var det farsan som bjöd till bords ibland till söndagar och då var det finare grejer som oxfilén med smör, vitlök, persilja och potatis. Eller hökarpanna efter Tore Wretman eller som Bullen tillredde den.

Mitt allra första minne av råstekt potatis med brynt smör som krydda jämte salt var vid den gigantiska spisen i köket på Järnvägsrestaurangen i Norrköping, som på den tiden (50-tal) drevs av min morsas faster Maja Hallendorff. Blundar jag kan jag känna glödheta värmen från gjutjärnsspisen och så självfallet doften av det brynta smöret och råstekta potatisen i tärningar. Märkligt hur sånt här sätter outplånliga spår.

Idag till lunchen efter långpromenad med Assar som numer går under namnet "Riddar blåskägg" efter att ha massakrerat en kulspetspenna i morse, hittade jag två ganska stora fasta potatisar som låg och skräpate som kvarblivor i kylens gönsakslåda. Skar den i halv-på-halv centimeters bitar. Först olja i restaurangpannan, hettade upp och så i med potatisen. Skar under tiden fint en halv gul lök. Stekte två hamburgerskivor, riggade en vitlöksstark dressing, rev parmesan, rörde i potatispannan, drog två stora flak av isbergssalladen.
I med löken och en rejäl klick smör, salta och rör runt potatisen som nu redan blivit så gott som genomstekt och bara ska ta smak av sötman från löken och nötigtheten av smöret.

Sådär ja, lägg upp, potatis och salladsbladen som fulls av hamburgare med dressing emellan, på med hemkörd ketchup och massor av nyriven parmesan, små gurkor är gott över. En inte sådär jättenyttig lunch, men man står sig på den och råstekt potatis är inihelvete gott!


fredag 14 oktober 2016

Erland Cullberg Park, en liten tyst oas i Tureberg

Hit skulle Erland säkert gått och satt sig minst en gång om dagen. Erland Cullberg Park.
Igår fick jag förtroendet att säga några ord vid invigningen där bakom Sollentunavägens nya hyreshus, Nytorpsvägens förlängning ner mot Ängsvägen. En ganska oansenlig liten trekant med EU-godkända lekgrejer för barn.


Johan Cullberg, jag själv, Thomas Ardenfors och Staffan Cullberg.

Nu är det ju inte alla som ens visste om att parken skulle invigas. Det är för er det här inlägget skrivs.
Någon bad mig lägga ut min ord, bokstavligen och som skriven text på bloggen. Så, här är mitt tal till vännen Erland:

Äntligen.
Det här har jag vänta på länge...
...och jag tror, eller snarare förstår att även Erland i sin himmel tyckt att det tagit alldeles för lång tid..
Nu får han sin park. Äntligen!

Jag vill väl egentligen inte slå mig för bröstet så här på Erlands dag i Sollentuna, men det var faktiskt jag som fick hit honom.

Nu tänker jag berätta hur det gick till, vare sig ni vill eller inte:

Vi träffades första gångerna för över 40 år sedan på en gata i Sigtuna utanför Galleri Trekanten som det hette då och jag hade varit där bara för jag ville se bra måleri, vilket var lika ovanligt då som nu.

Han var grinig och vädret var grinigt och han stod ut med mig i tre minuter högst, innan han pratade om något från det blå.
Så där var det sedan genom åren, vi träffades lite då och då och av och till. Tre minuter, det är ungefär samma slags snuttifiering som nyhetskanalerna ägnar sig åt för att få människor att stå ut. Tre minuter var det som Erland höll ut för att stå ut med alla sina inre demoner som kämpade mot allt trevligt på utsidan.

En dag ringde telefonen i min ateljé på Sänkhagsvägen i Häggvik. Det var Erland. Han befann sig i Enköpingstrakten.
-Kan jag få måla i din ateljé, frågade han.
Visst svarade jag som i dagarna skulle till Falun och konstgrafiska verkstaden för några år.
-Går det att bo där?
Hjälpligt svarade jag.
Så var det och så fick det bli efter diverse turer. Han hyrde ateljén  i andra hand och blev Sollentunabo.

Det var ju inte helt problemfritt om man säger så. Folk i trappuppgången fick karmosinröda trösklar, veronesergröna köksgolv och koboltblå parketter. Erlands färger liksom smittade av sig. Inte alla tyckte det var vackert, men det fungerade, ”Mest för jag är så genialisk”, sa han till mig.

Så blev han alltså Sollentunabo och fick så småningom ateljé i Edsberg och bostad i Norrviken.

Jag märkte att hur alla människor tog honom till sig, visste vem han var, den där målaren som alltid bar för tunna kläder om vintern, var blå i håret, gick kippskodd och doftade konst av oljefärg. Han blev Sollentunabo i själen och bland människor.

Sa jag grinigt väder, inledningsvis?
Ja det gjorde jag.
Det var titeln på en fantastisk målning av Erland. Jag skulle vilja säga att det var en titel på hela Erland, han var väldigt mycket det där griniga vädret inombords och inte sällan utåtriktat med vilket menas att vår långa vänskap och relation alls inte var någon rosengång. Han ringde ibland på nätterna, jagad av sitt inre och var inte helt lätt att tas med, men det funkade, för bakom det där fanns en sårbarhet, en sprödhet, en komplicerad sammansatt människa med ett ständigt malande, ett malande som han kallade ”handens längtan efter vitalitet” och som han förtydligade med att säga ”Kalla det gärna en strävan efter fullkomlighet”.
Det var lätt att bli kär i alla dessa förklaringar. Som den om varför han målar: ”Någon måste ju sikta mot fullkomlighet i allt detta helvete. Det är därför jag målar, det är längtan. Det är genitavlor, men tyvärr har Ingmar Bergman tagit patent på genialitet så jag får väl vänta ett tag och fortsätta måla min egen ångest och min egen smärta.

Äntligen och i grinigt väder, helt perfekt, får Erland sin egen park i Sollentuna och jag är så väldigt glad över detta tilltag.
Det går aldrig aldrig att göra sig till tolk för Erland och våga gissa vad han själv exakt skulle säga en dag som det här, förmodligen något helt oväntat som när vi målade ihop en gång i ateljén och hans pensel för ett ögonblick kom att dansa till över till min bild och han konstaterade: ”Nu fick du en bit av det dyrbara flämtet”
Nu har sollentuna fått en bit av det dyrbara flämtet, inte som penselstreck utan som park.
Tack







onsdag 28 september 2016

Mycket trädgård, lite mat och svart trumpetsvamp


Så här är det att på vår tomt växer svart trumpet. Vegetationskarterargeniet och biologen Tommy Löfgren och jag gick runt i skogsdelen och så säger han att "det här är en typisk biotop för svart trumpet." Jag tittar ner och urskiljer genast en matta av denna det perfekta alternativet till "svensk tryffel". Så går det till att plocka svamp - man tittar sig runt och ser förutsättningarna, sedan tittar man ner och ser att man haft rätt.
Det blev en liten carbonara utan fläsk (ja, motsägelsefullt, men fläsket byttes ut mot de spänstiga svamparna).




Så då så! 
Blev det en häftig köksträdgård. Häftigare än jag vågat hoppas på för att vara första året. Pumporna är feta och präktiga, tefatssquashen är fantastisk och håller sig tills de är lagom att sylta till höstens viltstekar och "gamebirds", ger det där perfekta syrliga tillägget och är inte så bitig som syltad pumpa. Den sistnämnda rostar vi i ugn och gör ett mos av som vi fryser in. Utmärkt att blanda i potatismoset eller använda i vintersopporna.







Kvar finns också vitbeta, rödbeta, cirkelbeta och gulbeta, brysselkål, rester av brockoli, frilandsgurkor, majs (gått skitdåligt), tobak (ska torkas snart på en av vindarna) grönkål och palmkål (får stå kvar och fajtas med den första snön och frosten, men har redan blivit skattad.) Kvar också ett spann mandelpotatis som åker ner i jordkällaren som sättpotatis till nästa år. Vitlöken redan i jorden. Blir det lite längre höst, eller ännu längre, så sår jag nog palsternackor i odlingslåda och täcker med ensilage och möjligen också morötter (får se).
Utanför på de 52 hektaren åker är det stubb kvar och sprutat mot konkurrerande växtlighet. Nu hoppas vi på vårsådd av lin, men däröver råder bara dagspris och bonden Mats. (kan ju bli tråkärter också)








Lite gravad röding går alltid ner till trädgårdens gröna, liksom...

...ett och annat blötdjur.











söndag 18 september 2016

50 blommande solrosor, prydnadspumpa och massor av aster




Älskar astrarna som såddes i arpil/maj och som blommar först nu.
Skönheten hos krusig grönkål eller blåsvart palmkål. De vaxiga gula bönorna, de rödaste rödbetor och den vackraste brockolin. Allt i ära i en köksträdgård, men jag försöker också få den blomstrande med ömsom låga och ömsom höga blommor. Det lockar inte bara fjärilar och bin till odlingen utan bidrar också till väldigt lust för ögat. Nyttoväxterna är sköna i sig, men med blommor runt om dem ser man öven skönheten i det övriga.


Krasse, ringblommor gurkört, blommor till maten


lördag 10 september 2016

Vi fick främmande



Försöker få mina barn att förstå uttrycket, att vi fått främmande. Så sa vi alltid förr, sen blev det gäster eller besök några tiotal år och nu vete fan vad man säger egentligen.
Hursom så var främmat efterläntat, Eva Sjöstrand och Henrik Wallenius, några av min äldsta vänner, nu också vänner till Kristina. I åratal, vi träffades när jag jobbade på Gotlands Tidningar 1978, har jag varit en välkommen och inte sällan övernattande gäst hemma i deras fantastiska Visbylägenhet. Jag har fått förmånen att följa med på hela barnaresan och kärriärsresan och alla andra resor i livet.



Nu satt vi där igår kväll äntligen hemma hos oss på Lugnet och pratade och pratade och åt och åt igen och pratade ännu mer. Musiken, journalistiken, radio, kulturen, måleriet, berättandet, böckerna, kärleken...det mesta har vi gemensamt och när vi träffas är det märkbart otyst. Förvisso blandat med en del nostalgi, men jag menar, det är väl inte så konstigt efter 38 års vänskapsrelation.

Eva och jag har dessutom  samma bokformgivare, Christer Jonson som gjort tre av mina böcker och har en ytterligare i pipelinen som kommer i februari. Samarbetet med Eva har resulterat i en hel serie makalöst vackra och berättande gotlandica, böcker som jag alltid har liggande på nattygsbordet.



Så här blev det att vi inledde kvällen med en bondbönssoppa på hönsbuljong med friterade små rödlöksringar och ett uns lakrits. Bönorna självfallet jämte löken från trädgården.

Så hade jag preppat för varmrätten, en ljummer sallad med allt från köksträdgården, småskuren mandelpotatis, små gröna blad, ärtor, mangold och hårt chipsbakad grönkål och palmkål, kokta och något picklade cirkelbetor, kokta och skivade gulbetor, ringblomma, krasseblommor och gurkört. Efter uppläggning överöst med brynt smör.



Från Bengt Valentinsson, en annan gammal kär vän på Gotland, tidigare kulturchef på Gotlands Tidningar, fick jag  råbocksstekar för en tid sedan. Skjutna på norra Gotland. Nu fick den sista tillagas i stekgrytan, först marinerad i fyra timmar i lita olja, ostronsås, svartpeppar, chilli och rödvin, sedan brynt och överöst med marinaden jämte ytterligare rödvin och så brässad upp til 63 graders innetemp och på lågvärme i två timmar. Sedan fick steken ligga kvar och svalna i spadet. Lyfte upp steken och reducerade spadet med hårdkokning tills några deciliter återstod. I med vispgrädde och när det blev varmt toppredde jag och slängde i 400 gram gula kantareller, plockade av ytterligare en ällgammal vän från Sollentuna Tommy Löfgren (vi har känt varandra sedan 1962, Herregud det 54 år!). Sådär jag såsen klar, allt klart, det är serverat.



Avslutningsvis och utan att det märktes bakade Kristina en helt underbart god smulpaj på gårdens björnbär, de dignar verkligen från busken på husknuten, stora, saftiga, söta och solmogna.



I morse lyssnade vi på P2 med Eva som musikciceron. Tre timmar till frukostering på Lugnet. Kan man ha det bättre med vänner...tror inte det! Tack för att ni kom och förgyllde vår helg.




onsdag 7 september 2016

tisdag 30 augusti 2016

Motad vid altaret, nattvarden var inte för mig


Skulle ta nattvard på en mässa i helgen som var.
Det blev inte så. Framme vid delandet stank det kraftigt av alkohol från kalken. Det var en sådan där vämjelig fylledoft och tankarna for iväg åt ett diametralt annat håll än till nattvarden som sakrament. Jag avbröt min nattvard efter att ha mottagit brödet.

Läser att i Nya testamentet står det inte alls definierad om bröd och vin. Man vet inte vilket slags bröd och man vet inte vilken slags dryck.

Redan i början av 2000-talet initierade några få kyrkor, inte utan uppseende, alkoholfritt vin på nattvardsbordet. De som inte kunde acceptera nyordningen hävdade att Jesus absolut inte serverade alkoholfritt vin och att frångå alkoholen skulle vara att frångå Jesu ord och handling. 

År 2004 infördes alkoholfritt på mässorna i Oscars församlings Olaus Petri bland annat med argumentet att det inte heller längre var bröd i egentlig mening som delades utan en glutenfri (smaklös) oblat. Tankarna då var att en mässa med nattvard inte skulle vara exkluderande utan inkluderande och nyordningen genomfördes i samarbete med människor som gick på Anonyma Alkholisters möten.

Genast började en del präster yra om bevarandet av ett rent apostoliskt ämbete och pratade om sakramental visshet och drog jämförelser med kvinnoprästmotståndet. De till och med ropade att de var exkluderade från nattvarden sedan alkoholfritt (druvjuice) och glutenfritt (oblat) började införas.

Efteråt försökte jag prata med prästen om nattvarden och mig som exkluderad. Självfallet höll han med mig och sa att detta varit en ständig fråga i kyrkorådet.
Nu slumpar det sig inte bättre än att granne med kyrkan ligger en klassisk gammal tork med människor som ibland söker ”en kraft starkare än sig själva” för att komma ifrån sitt beroende och nå nykterhet. En sådan kraft kan vara Gud så som Han uppfattas av dem som söker Honom.

Det är inte många som går i mässan i den här kyrkan. Har noterat att medelåldern torde ligga på några och 70.
Alla de här gamla i kyrkan, sa prästen, det har med smaken och upplevelsen att göra, de vill ha alkoholen i vinet annars tror de att det inte är på riktigt.
Jag svarade att det är svårt att bli modern och utan att snärja in mig i förklaringar om vad GT syftar på med ”vinträdet”. Närmare analys och bevisföring står Mikael Bedrup för på sin blogg.

För min del förvånas jag över att en kyrka som Eds över huvud räds förändring, förnyelse och nytolkning. Ett modernare förhållningssätt, utan att göra avkall på det i övrigt ceremoniella, i allt skulle kanske locka fler till kyrkbänkarna och fler konfirmander (inkörsporten för många unga) till församlingen.

En tid sedan var jag i församlingshemmet och lyssnade påOlle Carlsson. Han var inbjuden av Eds präster, förmodligen som inspiratör. Var det ingen som lyssnade?

Tyvärr är det så att jag inte längre kan vara med i gemenskapen i den här församlingen, jag är exkluderad, utesluten och förhindrad att motta nattvarden.

PS, finns det inte någon i den inbilska församlingsledningen som kunde tänka till och ge båda alternativen. Alkohol till höger och druvjuice till vänster. DS





lördag 27 augusti 2016

Hon är så kär, den där förbannade falukorven



Alltså, släng er i väggen ni som dissar bruna bönor och allrahelst i kombination med falukorv.
Boken "Femton kockar och falukorv" skrev jag för 16 år sedan och gav ut hos Björn Kronwall på hans lilla förlag. Karl Melander tog bilderna.
Bland kockarna som medverkar hittar vi storheter som Gunnar Forsell, Werner Vögeli, Tommy Säbb, Carina Nordin och Niclas Ryhnell m.fl



Jag brukar påpeka att det blev ett alldeles åt helsicke för dyrt omslag på en bok med landets mest nyttjade och kanske folkligaste råvara, inbunden i svart linne och titeln i silverfoliering. En snygg bok blev det och välmatad med allt du behöver veta om denna älskade korvs historia kryddad med en hel serie inovativa och fortfarande ganska så förvånande anrättningar.

Eftersom den här boken finns på Bokbörsen och dessutom billigare är det kanske fåfängt att sälja den här, men jag gör det för mina få ex (en handfull) jag har kvar är ocirkulerade och i prima nyskick, dvs obläddrade. Ett hundra spänn styck plus frakt med postens billigaste. Messa eller skriv på min FB den som vill ha.
Förskott med swish går det snabbt som tusan.

Säljer för övrigt nu ut stora delar av mitt kokboksbibliotek på Bokbörsen. I omgångar lägger jag upp fem hundra böcker, minst.
Har haft balla liggande i magasinet i tre år och förstår då att jag inte är i behov av dem längre.

Recept på falukorv: Skiva och stek lätt i smör. Bruna bönor? Koka och spetsa med sirap och ättika. Salta, ät! Wow, som lunch i veckan.

onsdag 24 augusti 2016

Dressade gröna bönor och paj på gårdens björnbär


Det är en väldigt stor tillfredsställelse att bara kunna släntra ut i trädgårdslandet och hämta in välmatade, kraftfulla gröna bönor, hur många man vill och sedan gå förbi till söderväggen och plocka ihop en halv liter stora söta solmognade björnbär för en paj.

När landet ligger så där obrukat och alldeles tomt i april tänker man "det här kommer aldrig att bli nåt". Ibland är det till och med svårt att sätta igång bara för att rädslan att misslyckas tar överhanden. Njutningen fram tills dess har varit planläggningen och inget har gått fel. Då, om våren, då börjar arbetet i jorden och då kan allt i världen gå fullständigt åt helvete, maskar, kryp, rådjur, sniglar och dåligt utsäde. Och jag försöker intala mig varenda vår att till augusti är det så välmatat i kökslandet att jag själv knappast kommer in. Då i april tar jag fram bilder från tidigare odlingar för att skapa kraft, mod och verkligen försöka förstå vilken livskraft det vilar i jorden, i plantorna, i fröna.

För i år vet jag flera saker för det kommande, betorna ska ner tidigare, majsen ska ha bättre jord, kålen ska täckas från första stund, potatisodlingen ska utökas, gårdens växtavfall ska blandas med ensilaget upp till en halvmeter i odlingsbäddarna före vintern, gödsling måste till. Ja ja, men nu, i ögonblicket och denna dag när det är 27 grader varmt över björnbären mot söder, nu njuter jag bara.




Dressade gröna bönor att äta avsvalnande

Tre stora handfulla stycken med gröna bönor, störvaxbönor eller andra.
fem stora krossade och hackade vitlöksklyftor
1 dryg dl olivolja
någon matsked vitvinsvinäger
saften från en kvarts lime
En matsked kikkoman soja

Hetta upp en liten stekpanna och häll i någon matsked av olivoljan. Fräs vitlöken, inte bränd, men brun. Deglacera med all olivolja och häll tillbaka i en blandningsskål. Häll i lime, vinäger och soja. Salta lite och dra några varv med svartpeppar över dressingen. Låt svalna medan bönorna kokar efter att de sköljts och snoppats och översköljts med kokande vatten. Låt koka, och det här är råviktigt, tills de är helt mjuka. BÖNOR SKA ALDRIG VARA AL DENTE, BEGRIPS!!!! Bönor ska smälta i munnen, hårda och halvt okokta kommer aldrig alla smaker till sin rätt, lockas liksom inte alls fram utan bönorna får en äcklig klorofyllig, gnisslig smak.

Häll av vattnet och lägg bönorna på fat. Häll över dressingen och blanda medan bönorna fortfarande är varma. Låt svalna något och ät med lite bröd eller som sidorätt till helstekt kyckling, marinerade kamben eller stekt torsk, ja till va fan som helst!






Paj på nyplockade björnbär:
Rosta solrosfrön i en het panna, Halvvägs slås några nävar havre över tillsammans med en halv deciliter vetemjöl. Rosta allt på hög värme och rörlig panna. Släng över några nypor salt. Smält ner minst 100 gram smör och låt smöret binda ihop ingredienserna. Smörj lätt en form med löstagbar botten. Låt allt i stekpannan svalna något och pressa sedan ner blandningen i formen. Försök pressa upp ordentligt på kanterna och täck hela botten. Ställ att kylas. Skölj för guds skulle inte bären men plocka bort allt fnas och alla bärfisar och annat skumt. Häll björnbären hela i pajen, jämna ut och strö över rejält med syltsocker (björnbär vattnar ur sig av helsike och behöver mer än mjölblandningen för att stilla sig och gå ihop. In i ugnen 200 grader i en dryg halvtimme. Får kanterna för mycket färg så täck med folie. Är med lösvispad grädde (40%!)

tisdag 23 augusti 2016

Köksträdgården är hur mysig som helst och levererar




Bara lite kort om årets trädgård. Första året med täckodling. Begriper nu att jag var lite sent ute med grejer. En del tar sig inte för att det helt enkelt inte tar sig. Vissa år är ju sådana år. Bönorna, förra och förrförra året ett moras, i år ett överflöd. Tidigare år har vi ätit oss trötta på majs, i år bara skit med majsodlingen. Gurkor, kål, tobak (!) och ärtor växer så det knakar. Rödbetorna långsamma och lite torra, men däremot världens renaste, minst angripna, godaste mandelpotatis. Tar upp ett kok snart till surströmmningen. Jodå, jag är helnöjd med årets resultat så långt.

Björnbären mot söderväggen är oerhört saftiga och bra f
ör frysen till vintern,inte sant?


Skördar bönor i omgångar och de blommar igen och igen och igen.

Snoppar, sköljer, doppar i kokande vatten och fryser in. 



Valpig men galen på duvor, rådjur och hare.


Vi var ute och gick nyss och har gick stolt med hög svansföring ner över vår lilla grusväg mellan åkrarna. Vinden i ryggen, så hör han en fasan skrika till. Reaktionen var obetalbar. Allt spetsades till och han kändes stenhård i kopplet. Jag sa "ligg". Han lade sig blixsnabbt. Den lille Assar gör allt rätt, samtidigt som han ser så valpig ut.
Dagens kopplade tur går runt vårt nytröskade 53 hektaren utanför huset. Duvor och gäss blir lunchens övning. Älskade lilla hund!

lördag 20 augusti 2016

Ännu mer om trefaltdighetskällan


En vän till mig påminde mig att han redan 2012 mejlat mig om dryckesbägaren till trefaldighetsfesten 1936. Han skrev då att han någonstans hade sett "en vaxad strut med hembygdsföreningens loggotype att dricka vatten ur vid trefaldighetskällan".

Det där mejlet hade fallit helt i glömska. Längst ner i mejlet står det att "det var på den tiden man ändå försökte i alla fall".
Och jag kommer ihåg att jag envist försökte få Sollentuna Hembygdsförenings styrelse att låta trycka upp vaxade dryckesbägare att använda vid trefaldighetsfirande vilket naturligtvis dissades, detta parallellt med att jag ställde krav på en djupare historisk beskrivning över vanorna kring detta firande, vilket de allmänna i styrelsen inte förstod då man var nöjda att hemfalla åt antaganden och egna små funderingar, ett hållningssätt som naturligtvis inte för framåt ett jota utan bara blir löjeväckande.

Så Björn (han heter så den gynnare som korresponderade i ämnet redan 2012 den 4 juni) du var tidigt ute och det tog fyra år för mig att till slut hitta den lilla bägaren som jag nu tänker donera till Sollentuna kommuns arkiv och Annika Holmberg där sedan tidigare affischen (ovan) ligger och som du också lät bilägga ditt tidiga mejl.

Det är kul när bitar hamnar precis rätt och på plats.

fredag 19 augusti 2016

Mer kött på benen om dryckesbägarens ursprung





Kommunens arkivarie Annika Holmberg skriver i ett meddelande på Facebook att affischen till evenemanget finns bevarad i Sollentuna Kommuns arkiv.

Då kan man undra vilket evenemang det handlar om. Jo, där är kommunens antikvarie Olof Svanberg behjälplig. Han berättar i ett mejl att det inte handlar om att dricka trefaldighetskälla vid Landsnora som nu hembygdsföreningen ägnar sig åt under diverse lajvande utan en källa som just nu fallit ur rullorna. Den låg vid Tunberget och ligger förhoppningsvis kvar, räckt av ett brunnslock på privat villamark. Vid sidan av Klasrokällan där manfolket till Gustav Vasas liktåg släckte törsten, där Almqvist suttit och där någon målare en gång vid renovering av skolan tvättat penslar, och källan vid Landsnora kvarn skulle det här alltså vara den tredje trefaldighetskällan i Sollentuna.

Jag tar mig friheten att citera Olof Svanberg i mejlet jag fick idag:

"Läs spalt och bild del 1 sidan 184 i reviderade upplagan. hembygdsföreningen återupplivade källan 1936...Själva evenemanget var lysande á la Grönköping. Givetvis med höll Göransson tal (Rektor Nils Göransson också lokalhistoriker, min anm.), men även prosten Hansson.

Så här står det i boken en bok som för övrigt Annika Holmberg skrivit:
"Kvällen var också vacker och varm, varför det blev något av en upplevelse. Härtill bidrog starkt det utomordentligt vackra tal till hembygden och fosterlandet, som prosten Hansson utformade. Sång utfördes av sångare från Turebergs och Rotebros manskörer under folkskollärare Bergströms, Rotebro, ledning.”

Fick anledning att tacka både Annika Holmberg och Olof Svanberg för snabba reaktioner på min pappersmugg och till den förra fick jag anledning att skriva:

"Ditt arkiv (på kommunen) är en fantastisk källa och där minnet ligger djupt och ansvarsfyllt bevarat.
Tyvärr kan man inte säga det om hembygdsföreningars arkiv i allmänhet och Sollentuna Hembygdfsförening i synnerhet där papper och textil ligger slarvigt diariefört i rum med förödande klimat.


En av varglapparna som något sånär finns bevarad.
Övriga 18 kraftigt förstörda av felaktig arkivering
Se bara på de unika varglapparna eller alla de böcker, tidskrifter och pappershandlingar som förgås i fukt. Ramade alster som äts upp av syrakartong. Slarvigt bevarade träföremål som trämask kalasat på att det som återstår är att närmast betrakta som damm. Stora delar av samlingarna från Edsbergsgodset är bortom räddning och värst av allt, ingen vet riktigt vad som står var eller vad som finns var i samlingarna. Det är tragiskt och jag har försökt påtala detta faktum för ansvariga politiker ett antal gånger, inte minst när jag själv var ordförande i föreningen, utan att få gehör. Men som sagt, tror det är kört för många värdefulla föremål redan."

onsdag 17 augusti 2016

Hembygd igen och om att göra det ordentligt



Det är självklart att en hembygdsförening har sitt berättigande och att en sådan SKA titta bakåt för att hämta information om hur det var och sedan konstatera hur det blev och finns det smarta människor i föreningen så ska dessa också, genom sina kunskaper, kunna glänta på dörren till framtiden och sia en gnutta.

I Sollentuna Hembygdsförening, som jag under några stormiga år fick förmånen att vara ordförande för, finns en trefaldighetskälla. Den ligger nedanför kvarnen i Landsnora och rinner åt "fel håll". Inom folktron är det i en sådan källa man ska dricka sig till rening och tvätta sig för att inre skiten ska flyta mot norr där självaste djävulen ansågs bo.

Som jag skrev i mitt förra inlägg är det väldigt mycket si och så med arkiven i hembygdsföreningar. Förbundet försöker nu ordna så att lokala föreningar kan få hjälp med digitalisering. Jag ville tidigt att arkiv och allt som publicerats i skrift i Sollentuna Hembygdsförening skulle digitaliseras och bli sökbart på Internet så att såväl lokala forskare som forskare på riksnivå skulle kunna att när som helst gå in i arkivet och hitta rätt.
Men det där vann inget gehör. Hade det gjort det kanske man tidigt hade återknutit till trefaldighetskällan.
Inför varje brunnsdrickning därstädes uppmanar hembygdsföreningen besökare att ta med egen mugg (ja, jag skulle nog inte dricka vattnet hursom).
Jag visste att jag någonstans hade sett vaxade engångsbägare att använda vid brunnsdrickningen. ENGÅNGSBÄGARE! skrek vissa i styrelsen ALDRIG.



Men hade man lyssnat på mig så kanske man funnit fram i register och arkiv den här lilla pappersbägaren, daterad till den 22 maj 1937.
Hittade den för en tid sedan på Tradera och självfallet måste den ligga undangömd i samlingarna på Hersby någonstans om nu ingen slängt denna del av vårt gemensamma minne föreningen är satt att förvalta.

Hembygd igen och om att göra det ordentligt



Det är självklart att en hembygdsförening har sitt berättigande och att en sådan SKA titta bakåt för att hämta information om hur det var och sedan konstatera hur det blev och finns det smarta människor i föreningen så ska dessa också, genom sina kunskaper, kunna glänta på dörren till framtiden och sia en gnutta.

I Sollentuna Hembygdsförening, som jag under några stormiga år fick förmånen att vara ordförande för, finns en trefaldighetskälla. Den ligger nedanför kvarnen i Landsnora och rinner åt "fel håll". Inom folktron är det i en sådan källa man ska dricka sig till rening och tvätta sig för att inre skiten ska flyta mot norr där självaste djävulen ansågs bo.

Som jag skrev i mitt förra inlägg är det väldigt mycket si och så med arkiven i hembygdsföreningar. Förbundet försöker nu ordna så att lokala föreningar kan få hjälp med digitalisering. Jag ville tidigt att arkiv och allt som publicerats i skrift i Sollentuna Hembygdsförening skulle digitaliseras och bli sökbart på Internet så att såväl lokala forskare som forskare på riksnivå skulle kunna att när som helst gå in i arkivet och hitta rätt.
Men det där vann inget gehör. Hade det gjort det kanske man tidigt hade återknutit till trefaldighetskällan.
Inför varje brunnsdrickning därstädes uppmanar hembygdsföreningen besökare att ta med egen mugg (ja, jag skulle nog inte dricka vattnet hursom).
Jag visste att jag någonstans hade sett vaxade engångsbägare att använda vid brunnsdrickningen. ENGÅNGSBÄGARE! skrek vissa i styrelsen ALDRIG.



Men hade man lyssnat på mig så kanske man funnit fram i register och arkiv den här lilla pappersbägaren, daterad till den 22 maj 1937 och som på sin tid användes fö brunnsdrickande i trefaldighetskällan vid Tunberget (enl kommunens antikvarie Olof Svanberg)
Hittade den för en tid sedan på Tradera och självfallet måste några ligga undangömda i samlingarna på Hersby någonstans om nu ingen slängt denna del av vårt gemensamma minne föreningen är satt att förvalta.