söndag 5 februari 2017

Christian Ljunggren är död. Han blev 75 år.



För två år sedan blev jag accepterad i Nicolai Kammarkör som han ledde sedan 40 år tillbaka.
Jag tyckte nog egentligen inte att jag platsade, men Christian sa att jag gjorde det och jag fick väl nöja mig med det, trots att jag inte sjungit i några som helst sammanhang på 38 år. Han bjöd mig på en makalös musikresa och en varm inbjudande vänskap.
Vi hade många beröringspunkter utöver kören. Gemensamma vänner, gemensamhet i konsten och journalistiken, i förmedlandet och berättarlust. Samtalen vi hade när vi kom åt var djupa, förmedlande och med kunskapsrespekt. Samtidigt var de så fyllda av skratt och glädje. Inte sällan gav vi varandra hintar om vad vi skulle kunna göra tillsammans, idéer för framtiden, inga omvälvande grejer utan bara små roliga äventyr.


Nu är allt aska, grått och tristare.
Igår, denna eländiga fjärde februari, nåddes vi av budet hemma på Lugnet att Christian lugnt och värdigt somnat in från sin elaka sjukdom. Vi som var så förberedda och ändå inte alls.
Idag, en småsnöig femte februari i grinigt väder samlades Nicolai Kammarkör utan Christian som dirigent, till att sjunga vid mässan i Slottskyrkan på Stockholms slott. Tungt, stillsamt och något vägledande i kyndelsmäss att rikta sig mot ljuset.
Oj vilken saknad, den som blev så smärtsamt påtaglig och oj så bra det lät, så tätt, så sammanhållet, så stillsamt tydligt, så mycket Christian. Alla sjöng mellan tårarna, i sorgen, i smärtan över Christians bortgång, ändå så vackert.


Nicolai Kammarkör har beslutat bestå.
Men jag kommer att sakna Christians varma leende, hans spirituella anekdoter, hans förstånd och hans lekfullhet i körarrangemangen. Inte minst för tenorerna, hans egen stämma såklart, skrev han in de där finuerligheterna som små spratt i helheten, ett gnissel och gnidande som blev så vackert när det löstes upp.

Vår bekantskap blev alldeles för kort. Jag undrar vad som kunde hänt om vi träffats den där tiden när jag gav upp sången. Kanske jag ändå hade fortsatt? Jo, tror det.

Nu ligger vi här hemma efter den smärtsamma söndagen och försöker att i möjligaste mån prata oss ur sorgen genom att minnas den stora glädjen  och samtidigt sända de varmaste tankar till Christians familj och närmaste.

Vi känner en stor saknad.


Tack Christian för att jag fått vara med.