tisdag 15 augusti 2017

Med förvirrande information eller ingen alls skapas inget intresse och ingen närvaro



 Jag har med jämna mellanrum återkommit till min hemkommuns sätt att på plats, ute i samhället, informera om händelser, platser, lämningar, företeelser och hänvisningar. De gör det med gamla traditionella skyltar utan möjlighet att hämta hem ytterligare och fördjupat information. Och skyltarna tål inte vare sig tidens slitage eller det omedelbara sabbotaget (klottret).



Dessutom är mångt och mycket av det som försöks kommuniceras skrivet på en åldrande svenska som ingen yngre alls vare sig förstår eller väcker intresse hos.
Det kanske upplevs som övermaga att påtala ett mediokert kommunicerande som kan höra "forntiden" till, men så är det inte. Fortfarande och innan vi fått fullt utbyggda system för digital information fyller skyltar en viktig funktion (jmfr GPS och trafiken). För information om historiska platser, om aktuella företeelser, lokal samhällsinformation etcetera är det här oerhört viktigt för kunskap, samhällssammanhållning, integration och förståelse av de platser vi befolkar idag.



Förmedlas inte sådan information, eller för den skull även betraktas som "icke nödvändig" faller en stor del av sammanhangen för både individen och kollektivet.

Läs i mer i fallande ordning: Här, här och här.

fredag 11 augusti 2017

Hur man tänker när det ska kommuniceras...eller tänker förresten?


Fortsätter min högst privata granskning av hur Sollentuna Kommun kommunicerar via "skyltar" och hittar den här...ja vad är det som försöker sägas? Och varför?
(utanför vallen på Strandvägen)
Tidigare granskning här och här!

Uppdatering av sommaren i skördetid


Det är så tillfredsställande, August är en jäkel på smaker och tillagningar. (Nyss kombade han en smothie med blåbär och dagsgammal kanelbulle!)
Igår utflyktade vi till Rösjöns norra ände vid Södersätra. På hemväg gick vi genom kolonilotterna och träffade en sanslöst duktig odlare från Filipinerna, ett sådant möte som framkallar odlingsabstinens och med ett mångfald som gör en lycklig. Och han var lycklig över sin trädgård. Gick in i grönskan knappast att det gick. Bröt ett par fina courgetter och gav oss med ett leende.
"Jag gör lasagne", kommenterade omedelbart August och hemma i köket drog han remsor med osthyveln saltade och pressade, hackade purjo och vitlök och svettade med tomater, rev ost, präst och parmesan.  Smakade av och kryddade, saltade och smakade av tills han var nöjd. Monterade och gratinerade.
Blev vackert och imponerande gott.
Den där ådran och det där intresset ska uppmuntras.
Kanske vi redan gjort det förresten.
Så frågade någon om lasagneplattor, men nej, det här är LCHF så det förslår. courgettremsorna läggs istället för vetestinna lasagneplattor.

fredag 28 juli 2017

Norrland - det räcker


För en vecka sedan gav vi oss iväg i sakta mak uppåt, förvisso inte utan ett mål, men med största inspiration och tålamod.
Vi sa att vi skulle ge oss tid att stanna till där vi önskade bara för att annars skulle vi aldrig få se det vi passerade om vi körde förbi.
Det blev en vecka med massor av stopp och massor av input och nya ögon.



Bland alla norrlands specialiteter blev det mer andefattigt, ett fabriksbesök på Mjälloms som inte ligger i Mjällom utan i Ullånger. Slog till samtidigt som Nordingrå och Mannaminne som mest var ett skräpmuseum.



Största behållningen?
Först och främst målet även om resan dit också var ett mål, Lisa Östlings magnifika gästfrihet och udde med sovhus på Guldsjönäset.
så en olycka. Kristinas faster som i ögonblicket vi skulle åka till Skatan och äta strömming  föll så illa att hpn bröt lårbenshalsen. Gott gry i 88-åringen som repat sig raskt och redan är på benen. Så insisterade hon på att vi minsann skulle ut till Skatan utan henne för den bästa stekta strömmingen i hela världen och så fick det bli.


Håller också på att skriva en ungdomsroman (äventyr) som till stora delar utspelar sig i Galtström så det fick bli en tur dit också för att uppdatera mig på synintryck.

 

För August var nog fisket största upplevelsen (fick en liten abborre så liten att den inte ens syntes på bild) och järnvägsmuseet i Gävle med det jättelika renoverade Getåloket och alla små modeller.
Bäst för Kristina var sjön och bastun med ett stilla blankvatten hon och lommen var ensam om att klyva.





Hejdå Norrland!
 Se där en händelserik vecka. Nu lite tid för att flytta in på riktigt i lägenheten. Några månaders boande har gjort att det är hög tid för att få saker och ting på rätt plats.

Assar gladast att koma hem igen till husse och matte efter en vecka hos fina Lena Allansdotter




tisdag 18 juli 2017

"Allt kött är hö" - Fläsknoja!


Den där rubriken kan ju läsas på många olika sätt i sin motsägelsefullhet.
Antingen noja på fläsk eller noja för fläsk, tycka om intill besatthet eller tycka vedervärdigt.
Hemma har vi inte ätit fläsk på länge. Mest för att inte Kristina är förtjust. Tycker det är fett och att det är en smula vämjeligt i smak och konsistens. Jag har undanhållit mig fläsk, inte helt opåverkad.
Gräsänklingsdagar köper jag rimmat "finfläsk" att steka och servera med kokt potatis och löksås, eventuellt bruna bönor eller kokt i bitar i nudelsoppa.



Såg i förbifarten utmärkta Austin Bush laga fläsk hemifrån Thailand och gick omedelbart att köpa pork belly på City Gross som förnärvarande och närmaste omgivningen har de bästa styckdetaljerna av gris som kotletter med späck och skinn kvar, broskben, grisknorr, grisfötter och rimmad och färsk fläsklägg.
Tärnade och fräste i lite olja. Hårt brynt dryssades en hel fint hackad vitlök i. Fisksås och Kikkoman och en skvätt ostronsås. Puttrade väldigt under omröring. I med tre torkade och till svärta rostade chilli. (Mosa sönder efter ett tag). Så till sist, rödlök i tunna båtar. Toppa med thai basilika och ät med kao nieuw och namn prig boon.



Har kört två omgångar redan den här veckan och lite över två kilo. Igår hade vi gäster och kompletterade med kyckling i lite röd curry och vinägerstekta kycklinglevrar. Upptäcker igen vilken skatt det är att ha just det här fläsket i kylen att när andan faller på ta en gaffel och smaka några bitar bara för att det är så himmelskt gått och hett.

söndag 16 juli 2017

Jorden vi ärvde rycktes från oss och bör köras tillbaka


Det var Malmvägens dag härförliden. Och där stod vännen Thomas Ardenfors  (m) med en tredimensionell planritning över området och visade stolt utvecklingen av trakten.
Vi hade precis tittat på de nya husen där gamla Turebergsskolan en gång stod. En helt makalöst vacker studentlägenhetsanläggning som fick oss att stå länge och smått förundrade över form och idéarkitektur. "Villorna" som gränsar till studenthuset är inte heller de malplacerade. Villa suburbana!

Nu slantas välbehövliga 20 miljoner på en upprustning av parken mellan dessa hus och gamla Servicehuset, den så kallade Malmparken. En och annan tycker det är upprörande med så mycket pengar, men verkligen och i verkligheten, vad pratar man då om? Tycker nästan kostnaden är i underkant för det man vill åstadkomma. Jämför med anläggningar i övrigt eller kostnaderna för alla idrottshallar som byggts är det en spottstyver.

Nu fick jag också tillfället att berätta för Ardenfors historien om Malmparkens kullar. Jag bodde själv i huset på den tiden och var väl en av de första hyresgästerna som flyttade in i "framtidens hus" som några av oss ville kalla detta miljonprojekt. Från mitt sovrumsfönster kunde jag följa anläggningsarbetet från dag ett.

Det är nämligen så att samtidigt var det några entusiaster som ville börja odla uppe i dalgången vid Fyndet i akt och mening att så småningom bilda en kolonilottsförening. Kommunen var på men först så hyvlades generationers ansträngningar av matjord bort från odlingsytan sedan drogs vatten och indelades lotter. Kvar var blålera sedan vikingatidens vattenled som brett en gång flöd förbi i dalen och som det än idag finns rester kvar i form av ett dike. "Det var så hård lerjord att vi som var först fick spetta ner potatisen vi satte" berättar en av odlarna.

Och jorden då, den fina matjorden från soldattorpens åkrar, vart fördes den. Ja eftersom historien började med Malmparken och senare också om malmparkens kullar går det att räkna ut. Det är nämligen kullarna i Malmparken som är Fyndets förlorade jord.

Jag föreslår att nu när allt ska slätas till, göras mer angeläget och mer parkvänligt så borde jorden som varit till låns transporteras tillbaka till Fyndet och odlarna där som fortfarande sliter med jordförbättringar och kånkar miserabel jord från handeln i plastpåsar till sina lotter.
Vad sägs?
Tror att eventuella förtroendeklyftor, om de finns, kanske slätas ut. Om inte annat är det en god gärning.

lördag 15 juli 2017

Fortsatt granskning av Sollentunas kulturskyltar



Ofta när man pratar med folk i kommunen som inte vet så mycket om kulturhistoria så brukar de ändå framhålla två saker. 1) Den så kallade "Kung Agnes hög" och "gravfältet vid Tors Backe".
Den förstnämnda för att den är så synlig och den sistnämnda för att man vid en liten utgrävning av en del av gravfältet minsann hittade en torshammare.

Jo, det här gravfältet vid Tors Backe är viktigt, inte minst för att det är en del av en helhet av vår historia och för att den dessutom bara genom att finnas där uppehåller en plats för vila och kontemplation, en slags trygghet i bruset.



Tyvärr är det väl många idag som passerar gravfältet utan att så mycket som ens ha en aning.
Tidigare förevisades dessa delar ur vår historia redan för skolungarna och kommunen satte upp informativa skyltar. (Hur dessa underhålls och ser ut finns mer att läsa här)
.
Det här är en fortsättning av min högst privata granskning över hur illa det står till med viljan till kunskapsförmedling på hemmaplan.

Vid Tors Backa har såvitt jag kunnat se två rangliga och av ålder anfrätta infoskyltar. Den ena berättade jag om här. Och den andra finns nu instängslad på en privattomt, alltså bakom ett nyrest högt staket.

Billigast var greksallad, föråt mig i Grekland för 30 år sedan, nu på bordet igen




Det var en vecka i Grekland för länge sedan och jag hade ont om pengar. Billigast på menyerna var greksalladen, oljigt tomatig med salt ost, gurka och bittersöt lök. Det blev sallad morgon middag och kväll och när jag kom hem gav jag mig själv löftet att aldrig mer i helvete äta den där salladen igen, någonsin.



Detta heliga löfte bröts ikväll med råge. Jag och Kristina körde en rik greksallad med solmogna söta tomater, bittersöt gul lök, oliver och grova salladsblad. Istället för olivolja med några droppar vinäger rörde vi ihop en senapsvinegrätt på vinäger av sockerbeta.
Som extra tillägg ett större antal skivor parma.

Gurka då, frågar vän av ordning.
Nä den skippade vi!
Blir det da capo?
Absolut!

söndag 9 juli 2017

Det bästa trots att det är mitt i juli, Musslor med pompa!


Varje gång vi kör det här racet här hemma slås vi av hur enkelt det är och hur förbannat gott, inte minst för påbyggnaden av allt pyssel kring bordet, samtalen kommer igång och det blir aldrig ansträngt eller konstlat.
Alla hemmavarande barn kring grytan och Kristina och jag, en bit gott gårdagsbröd, musslor och pompa.



Gör så här, det är lättjobbat:
Häll alla musslor i en gryta med iskallt vatten.  Två stora nät till fyra pers. Låt simma omkring i isvattnet en halvtimme.
Syna vart och ett, skrapa bort skägg och orenheter och kolla att musslorna är hela och att de öppna sluter sig vid lite knackningar. Kasta alla dålig och trilsket öppna.
Hacka en gullök och fräs i smör i en stor vid gryta. Lägg i några kvistar timjan. Häll i musslorna, lägg på lock och skaka.



Efter en halvminut överhälles en halv flaska vitvin eller matlagningsvin (mest för syrans skull).
Låt koka upp och rör runt försiktigt. Låt koka tills musslorna ligger vidöppna. Ta upp med hålslev och koka ner spadet till hälften. Glöm inte bort pommes fritesen.
Sila spadet i silduk eller chinoise. Koka upp igen och häll över lika mycket grädde som vätska. Låt få ett uppkok och häll sedan i alla musslor. Rör runt, häll upp och servera.
Stora servetter till var och en.
Så gott!

torsdag 6 juli 2017

Som man såsar får man svar


Bästa att ha i frysen, några paket "wings" av olika slag.  Bara att ta ut och värma i ugnen eller slå några minuter i mikron.

Men att köpa färdigt blir ganska dyrt i längden, speciellt om det tuggas ett paket om dagen så här om sommaren och som olika slags mellanmål.

Sagt och gjort. Har börjat med ett experimenterande och är inte riktigt klar än.
Så långt kör jag vingarna med majsmjöl blandad med salt och lite olika kryddor. In i ugnen för att torka upp och lagas till.
Under tiden gör jag en sås att pensla dem med. Kikkoman, spiskummin, chiliketchup, stark rökt paprikapulver, chiliflagor, honung eller brödsirap.
När vingarna nästan är klara penslar jag dem rikligt med "sörjan" och så in i ugnen igen. När det börjar bubbla tar jag ut dem och låter torka. Kallnade får de portionsförpackas för frysen.

Ett annat händigt sätt är att marinera dem med fisksås och krossade korianderfrö över natten (plastade i kyl) Ugnsbaka direkt och pensla röran på precis innan de är färdiga.

hmm, blir nog en sådan för kvällen att knapra på.

Någon har dött av ett brustet hjärta...

...och förvandlas till hundgodis i flera steg.



tisdag 4 juli 2017

Cullenberg vem var det? Och varför satsar Sollentuna på förlorare i marknadsföringen?


Lyfte frågan på FB - uppstod en del diskussioner och en rad kommentarer: Följ länken här för vidare läsning!

Jag är nyinflyttad till Sollentuna. (Återinflyttad kanske man ska säga)
En kommun som säger sig värna om sitt kulturarv. I alla fall får man den bilden av ambitionen när man studerar de väldiga reklampelarna om Sollentunakulturens vagga som påstås vara Edsbergsgodset.
En annan slags kultur är de många fornminnen som utgör en svart jord i hela kommunen. Spår efter människor som verkat och varit från bronsålder och framåt.


En gång i tiden ville man förtydliga och åskådliggöra just det här kulturarvet genom att sätta upp skyltar med förklaringar och bilder över hur det en gång såg ut, hur människor levt, under vilka förhållanden såvitt man vet.
De gamla kult - och begravningsplatserna gränsar som små andningshål i förtätningen. Mycket är utgrävt, dokumenterat och överbyggt, mestadels dock outgrävt och ligger där som platser, ett arkiv för kollektivt minne.


För att vårda och förstå fanns en gång kloka människor som ivrade och satte upp förklarande information, nu skyltar som naturen och skadelusta tagit tillbaka.  Hålls människor oinformerade blir det lättare för makthavare att skyla över, ta bort, begå misstag utan att det syns, lättare att sluta förstå, underlättar att begripa mindre.
Jag har htagit till mig genom att titta på informationsskyltar lite här och var och det är generande att se.
Särskrivningsfel, namnfel eller ruttnande.
För en tid sedan var jag med och invigde Erland Cullberg Park mellan Sollentunavägen och Sjukhuset, Fantastiskt att min gamle vän Erland Cullberg fått en plats uppkallad efter sig. Där står en ny skylt helt missvisande och ganska upprörande uppsatt av Trafik - och Fastighetskontoret. Ja, ni ser själva. Trafik och Fastighet vet inte ens vad parken heter och inte heller att den är uppkallad after Sollentunakonstnären Erland Cullberg. Någon av de okunniga, hastigt anställda som lika hastigt har  snott ihop en informationsskylt som är fullständigt åt helvete och där parken, av kommunen, har bytt namn till ”Cullenbergparken”. Hur illa får det bli?

-->


Möter sedan en skylt värd namnet. En i rostfritt stål med emaljskiva som informerar om den sorglige japanen som aldrig kom i mål. Löparen Shizo Kanakuri som 1912 råförlorade maratonloppet vid Stockholms OS. Den har kommunen satsat storartat på, men vem vill minnas en looser?

onsdag 28 juni 2017

söndag 25 juni 2017

Pionens uppgång och fall


Blommor är vackra hela vägen. Från det första skira till den brutala döden. Lät alltid ståndare stå kvar över vintern, sparrisens vissnande plymer. Nu min födelsedagspion från Älskade Kristina. Sex dagar och kronbladen gör stilleben på duken, fallna med frömjöl och ståndare. Låter det ligga ett tag till.

torsdag 22 juni 2017

Underbar pion som ändrar färg

Den 20 juni om morgonen                     Den 22 juni om kvällningen




onsdag 21 juni 2017

Tack alla för hyllningar





Alla underbara vänner!!!!!

Inte hade jag räknat med en sådan våg av grattishälsningar som bara sköljde över mig digitalt igår, irl och ända nu under dagen efter. Det blev i sanning en överraskningarnas dag med filurerier och bakomryggenviskningar. Jag misstänkte inte alls något, van över att mer än sällan fira mina årsdagar utan större åthävor.

Vaknade till en underbar fransk frukostering med en underbar sambo med kyssar och paket med exakt passande innehåll. Och vi planerade att skippa lunchen, jag och Kicki för att äta födelsedagsmiddag, bara hon och jag, på stamlokuset och stans sedan länge bästa gastrobistro. Bespetsade mig på en têtatête med tilltugg, råbiff, piggvar och Eton mess med kaffe.

Åkte i god tid in till stan. Bordet var beställt och vi gick runt och spatserade/flanerade. Tog en kaffe på ett sunkigt ställe på Österlånggatan, fördrev tiden. (förstår nu i efterhand att just enna prolongering var nödvändig)

Kom till The Flying Elk och hovets fantastiska Johanna tog emot och ledde oss undan restaurangen, leende och med orden ”ja just det, vi har ordnat ert bord här inne”.
Tänkte ”va fan, här fyller man år och får ett bord undan allt längst in i ölbaren, Älgens hjärta”, som i normala fall inte alls är sämre, men inte för ändamål att ha beställt bord. Undran och besvikelse var nära. Dessutom satt det ett stort långbord med folk alldeles bredvid det bord jag och Kicki skulle få. Tänkte, Fan va jobbigt, med ett långbord som granne.

Best halibut ever!!!! (40°)

Tittade upp och tyckte att de närmaste vid bordet verkade bekanta. Det kom krypande, det där, att det gick upp för mig. Men….va???? Där sitter mina barn och våra närmaste vänner. Allihop, då gott som, av våra älskade. Lovisa och CK, Alma och August, Liva och Gustaf, Josse och Hannes och vid änden av bordet våra kära gamla vänner Janne och Gittan och PO och Karin. Men hur är det möjligt???


Blev bara stående, gapande, stirrande, perplex. Den där varma känslan över att alla älskade var där tog över, rörd och framförallt tacksam mot dirigenten av det hela, min älskade Kicki.
Aldrig, aldrig förr har jag mött en sådan kärleksförklaring, en sådan omsorg eller en så fullkomlig överraskning. Tack alla ni mina närmaste och tack alla ni som från avstånd skickat lyckönskningar och grattiskramar.
Tack Johanna, Lukas och Thomas Gynning på TFE för den fantastiska maten och för att ni varit så vattentäta och tack Björn Frantzén för en av de bästa piggvarrätterna jag någonsin ätit.

Tack älskade Kicki för att du finns i mitt liv!