söndag 14 augusti 2016

Hembygdsförening med föremål, men utan kontakt



För då mina vänner, blir föremålen tomma innehållslösa objekt. Finns ingen information och vidare sammanhangsförklaring så säger ett föremål inget annat än form (och det kan väl för den skull kanske vara estetiskt tilltalande). Men ska ett föremål vara en del i historien så måste den länkas till nutid för att få ett värdefullt innehåll.

Att jag skriver det här föranleds av att jag var på Hembygdsföreningarnas dag idag i Väsby. Det var det gamla vanliga, en genomsnittsålder på lite över sjutti. Kaffe med en kaffekassa som inte tillät vare sig swisch eller kortläsare. En orkester med elpiano som skar över trakten. Festligt värre.
Ska hembygdsrörelsen se en framtid an så måste den bli modern.
-Ja vi undrar varför inga ungdomar kommer hit, frågade sig en ur föreningens styrelse.
Ja det kan man fundera över, kanske just det faktum att man inte alls följt med, inte alls sätter saker i sitt historiska sammanhang och ger förklaringar. Det räcker inte med att ställa ut en spinnrock från 1830 och tro att folk förstår helvetet med självförsörjning. Det räcker inte att ställa ut ett gammalt tvättfat från statartiden för att folk ska förstå helvetet med hygien, sjukdomar, dofter, svält och djävelstyg i vår historia.



Det handlar alltså om att bli modern, bli pedagogisk, kunna köpa kaffe på kort, gå in i förväg på datorn och se det kommande digitaliserat med adekvat läsning. Det handlar om att leva hembygd i det 21a århundradet, inte själva försöka gestalta förgången tid i det levande nuet.



Ett föremål stod lutat lite slarvigt mot en monter tillsammans med en kälke med stålmedar, en trehjuling från 40-talet och en spark för barn, nu gistnad och en smula vacker.
Som 50-talist kunde jag lätt anse mig ha en relation till dessa föremål, en igenkänning. Jag kunde sätta sakerna i sitt sammanhang och känna historien, leva den och förklara den samt se utvecklingen till nutid, inte minst i föremålet som stod lutat mot montern, en sparkcykel.
Den är så vackert nyttjad, så länge att slitaget i träet nästan gör ont. Upphängningarna av hjulen är nästan precist så som för dagens i stål och hårdplast.



Jag frågade, eftersom den finns registermärkt, varifrån träcykeln kom, när ifrån och hur.
-Då måste jag gå in och bläddra i registret och registret finns inte här på bygdegården, blev svaret.
Alltså 2016, då ska sådan information finnas, om inte på plats bredvid föremålet eller i direkt berättad form, digitaliserat. Synd tycker jag, men då säger ansvarige utställare:
-Alltså, jag har nu initierat att vi ska gå med och digitalisera allt vårt material och alla texter så att det blir sökbart på Internet. Vi gör det i samarbete med hembygsförbundet.

Wow, det jag stred för för flera år sedan som ordförande i Sollentuna Hembygdsförening, men blev motarbetad av en konservativ styrelse, ser nu ut att bli verklighet. Ett viktigt steg mot den egna överlevnaden har tagits och från och med nu slipper vi arkeologer i vår egen historia för sånt ha vi inte tid med och då breder historielösheten ut sig och framkallar reaktioner av typ Sverigedemokrater och Trumpfenomen.







Inga kommentarer: