söndag 28 september 2014

Jätteroligt att skörda när man vet att man inte får äta.



Vackra pumpor, primörstorlek på gula och röda och vita betor, mangold som är alldeles krispig. Det är sista skörden i mitt gamla land. Samtidigt ska jag göra nya bäddar efter ett våldsamt misskött år i det nya landet. Kirskålsrally bland grävtagen. Ser det som bra träning. Sedan tänkte jag försöka mig på att lägga en ny bädd enligt beprövade metoder.

Rafsar upp gräsytan med fräsen, lägger över pappkartong, häller på kompost eller förlorad ensilage, brunnen hästskit över detta och så gräsligt mycket halm. Bädden kan gärna bli en halvmeter hög. I vår spettar man ner hål för sättpotatis och bondbönor och täcker upp med lite trädgårdsjord. Nästa höst ska bädden kunna grävas...sägs det.

Tänkte på det här med skördandet och min slimlineidé på itrim med 800 kcal om dagen som högst. Jo, det ska väl gå bra, pumporna går att frysa efter tillagning. Betorna lägger jag in. Bönorna picklar, mangolden. Förra året förvällde och frös jag den och den förlorade av användning. Kanske kan göra en kimchi. Någon sa att det bara var att hacka och lägga i bunke, röra varannan timme så att det blir lösfrys och så är det bara att ta för sig när det behövs. Alltså 24 november ska jag ha nått mitt mål och förändrar mitt sätt att äta (Nej jag är inte matstörd!!!!) Då ska jagh också ha blivit 33 kilo lättare. Okey, jag är på god väg, men tvivlar en del på målet. Tror inte det funkar (trots att jag är överbevisad, men 33 kilo ÄR djävligt mycket)

Ni som vet att jag har en jordkällare på tomten vet att den är så gott som nyrenoverad, MEN det behövs en del detaljer för att få den att fungera så det får anstå till i vår)



torsdag 25 september 2014

Skördesoppa på mangold, tefatssquash, svamp och gullök





Jag befinner mig i ett läge där mat inte längre estmeras. Alltså inte i något slags sjukdomstillstånd utan fram till den 24 november går jag runt på en diet omfattande 800 kcal per dag. Det är alltså en självvald och kontrollerad svält med en kropp som går in i ketos, där mycket lägger sig till vila, andas, tar sats och minskar i vikt och omfång.

Tillhopa med intensiva pulserande träningsdoser dagligen har jag minskat med 7.5 kilo på 16 dagar. Nu ska jag inte ställa mig på vågen förrän efter ytterligare 16 dagar. Mår utmärkt, men dofterna från matlagning och vardagen är lockelser.

Lager och Pacal Barbot tillhopa på Exklusiv Råvara på Högberga
på Lidingö i helgen som försvann


I helgen som var hade jag förmånen att få umgås mycket med Pascal Barbot, en av världens främsta kockar och i sällskap med Björn Frantzén och Exklusiv Råvara, projektet som samlar producenter och kockar kring ett försök att ta fram gamla sorter och raser med större smak, annat textur, större mognad och varsammare hantering. Under Frantzén/Barbots middag satt jag vid sidan av och knaprade på en 200 kcal "nutbar" från itrim. Men det är som sagt självvalt och nödvändigt och ett resultat av alltför många år av vällevnad.

En av Pascals rätter med en färskost från Löfsta, kompletterades vid serveringen med en buljong.


Hemma idag var det trots allt ingen direkt ansträngning att hitta till en god middag, inte minst för att landet är fyllt av mognat grönt.



Det fick bli en skördesoppa.

1 liter fint skuren mangold
8 stora champinjoner
1 halv gul lök finhackad
en liten tefatsqsuash
7 dl stark hönsbuljong
3 cl äppelcognac
svartpeppar
1 msk sockerrörsvinäger
1 msk fisksås
1/2 msk svampsoja
3 skivor rimmat sidfläsk

Det är egentligen inget märkvärdigt, men fräs mangold, lök och fint skuren squash i smör och i het panna. Skicka i spriten och tänd på och låt brinna ur. Lägg i svampen skuren i bitar och låt allt puttra mjukt. Lägg över i en soppkastrull och häll över buljongen. När  det kokar upp mixa med stavmixer, smaka av med syra, fisksås och soja. Peppra.
Skär fläsket i små kuber och stek hårt. Deglasera pannan med lite vatten och mixa ner grisflottet i soppan. ervera med lite fläsk på toppen och hårt bröd med smör.

Egenodlad majs och en köttbulleröra med egenodlade grönsaker, vardagsmat...


...och åtminstone August njuter.

Tomaterna växer och mognar efter husgaveln

(Under middagen i kväll höll jag, till godo med en chili sin carne som jag kryddade med thaichili, 200 kcal,och det vore att ljuga att säga att det var gott)





tisdag 23 september 2014

Utsökt glädje i ett möte och imponerande om mat från Hunan


För en väldigt massa år sedan gick jag på Royal College of Art i London och i sällskap med en bergenser, Jan-Erik Willgohs. Vi slog väldigt mycket följe och skaffade senare en gemensam ateljé i Stockholm, umgicks i sammanhang ingen längre vill veta något om och följdes genom äktenskap och skilsmässor. Inte minst ställde vi ut tillsammans och målade ihop så inihelvete.

Genom åren har vi givetvis haft kontakt, men vi har inte setts på 30 år. I veckan yppade sig tillfället och vi stod på Västerlånggatan i Gamla Stan i en lång, makalös återförenande kram. Plötsligt hade ingen tid passerat alls, märkligt att 30 år kan vara så kort.

Tyvärr blev mötet alltför hastigt, men nu har vi alla fall träffats och...ja, Bergen finns det ju alltid också gastronomiska anledningar att flyga över till. För det märkliga är att jag till en del sadlat om och skrivit kokböcker. Jag gift mig och har tre barn med Rodjana från Thailand som är kock (förvisso hunnit skilja mig också).

Jan-Erik med Feng Xian Lin och hennes kinesiska förläggare
under en lunch tillsammans med mig på The Flying Elk i Gamla stan

Jan-Erik är sedan många år är gift med Feng Xian Lin, kulturhistoriker, kalligraf, kock och konstnär från Hunan i Kina och självfallet var hon med vid vårt återförenande. Tillsammans lever de tu med respektive söner med ett ben i vardera kulturerna. Tillsammans har de förenats i en bok om mat och kultur i Hunan, på norska. Jag förärades boken och tänka sig, äntligen den originala maten, den rätta smaken, de självklara råvarorna och kryddningen som får allt att lyfta. En enkel bok med bakgrunder och genomsiktlighet till historien, återknytande till den tid då vi själva här i Norden ristade runor i sten, mens man i Kina skrev recept och de vackraste poem med pensel i vacker stil på siden eller bamburibbor, och allt finns bevarat.

Nu väntar jag bara på ett normalt kosthåll (tio veckor kvar) så att jag kan böja pröva recepten ur boken. Funderar på att ta en tur till Bergen i sammanhanget, eller kanske till Kina, Why not?


torsdag 11 september 2014

Svampar som skulle kunna göra mig både mätt och rik, men även död.

Ja hallå alla svampkunniga i vänkretsen. Börjar med två olika arter (som jag tolkat det) som växer i gräsmattan, den första helt öppet och ogenerat, den andra i halvskugga och sammangyttrade. Någon som vet?

Första anblicken ser den ut som ngn slags riska

Så här ser den ut undertill och...
...så här växer den ogenerat mitt på  gräsplanen.


Den andra arten ser ut så här von oben...



...och så här undertill med en gulkramsig strumrest/ring
dessutom växer den gyttrad i halvskugga som nedan:



Ja vad sägs, inte smakat, inte brutit inte kollat sav inte tjeckat konsistens.

onsdag 10 september 2014

22 år sedan sist, det här är min studio



Efter en hel del bök och stök med tidigare grannar fick vi den första september ta över hela huset.


"Vår statarlänga på Antuna i tät gryning med
dinosarier och i oskrämmande mogonsol

De flesta vet att jag och barnen flyttade från det Rosa Huset i Hollywood redan förra året för att etablera oss i en hyresrätt. Inte en hyresrätt som lägenhet i ett flerfamiljshus utan som hyresrätt i en gammal statarlänga från förra sekelskiftet, rött med vita knutar, jättestor trädgård med köksträdgård, fruktträdgård och jordkällare.

Vi lämnade alltså därmed mitt Sollentuna som jag varit trogen sedan 1961 med undantag för tio år utomlands och några år i environgerna.

Trappan upp till Ateljén från nedervåningen och den egna ateljéingången

Jag har ältat och funderat och så slog vi till. Jag behöver en ateljé, dels för skrivande, men också för någon kommande bildutställning (jo, det är inte helt klart, men på gång). Senast jag ställde ut var i Göteborg hos Kim Anstensen. Det är så länge sedan att jag inte står med i hans konstnärslista. Jag står inte med i någon konstnärslista annat än som ledamot av Konstnärsklubben.

Turligt nog hittade jag exakt den kitschiga lampa
 jag ville ha i taknocken vid där fönstret möter trappan.

Ändå har jag ställt ut separat på massor av gallerier, glömda olyckor (?) Konstnärshuset Stockholm två gånger, Nane Stern Paris, Fahnemann Berlin, Thomas Wallner Malmö, Stavanger Konsthall (den var stor, skithäftig och tung, har bilder från utställningen som jag ska digitalisera och visa någon gång, har dessa som mål, som inriktning, som källa och kraft.) Gotlands Fornsal, Galleri Kaplanen i Visby för att nämnna några och sedan en hel radda oseparata utställningar och representationer.

Trappan ner från ateljén och mot öster

Mina bilder finns i många konstsamlingar, statliga och kommunala och dessutom på en rad museer. Kul tider som kanske inte kan framkallas på nytt med bara en ateljé, men för katten vad fin den är. Idag har jag och Alma invigt med att spela ihop, det klingar så fint under höga takbjälkarna, hon på sin fina fiol och jag på min gamla klarinett, Kul.

Från andra hållet in mot skrivarrummet
och ett litet öppet pentry


Kommer att ta ett tag att komma igång känner jag, massor att fixa, specifika redskap, staffli. Trodde jag hade ett gammalt kvar, men så icke, färger av utvalda märken, favoritpastellerna. Härligt få botanisera igen bland allt detta. (bara det inte blir pannkaka av allt nu.) Hittade handgjort papper och annat att jobba på, gamla plåtar, dukar, uppspända och klara.


Lägger så småningom ljus i bjälkarna för att
lysa upp taket och spottar som arbetsbelysning

Ateljén med lilla takfönstret mot nott

Första steget tillbaka är alltså taget. Har uttryckt det här några gånger, trodde nog inte riktigt på det själv - det gör jag nu. Samtidigt dyker det upp en del böcker att skriva. En är så gott som klar, en annan kom som förslag idag, en tredje ligger helklar i pärmen, en fjärde har jag jobbat på i 20 år och skriver om och om igen, en femte diskuteras och en sjätte ligger i tankefåran.

Taxi 1251 kommer nog först!



(Och hörrni, det här är en uppdatering gjord den 20 mars 2015. I april blir huset lika delar boende för ytterligare en människa. En kärlek sedan 40 år!)


tisdag 9 september 2014

Mörad kotlett med nyplockad svamp och gräddsås



Plågar mig just nu med nördklassiker. Varför? Jo, för att jag går på svältkost och känner mig för första gången i mitt liv ha en ätstörning. Dagens bild, dagens nördklassiker är kotlett med svampsås. Oj så gott.

Inte minst på tabberaset.se har man kunna utläsa att jag prövat olika metoder för att få sexpack, med resultat att jag bara plågat mig själv i onödan och sedan vikt ner ambitionerna för att landa i en räkmacka, eller sexrätters, eller en pla kapong.

Nu går jag på ersättningsmåltider om 200 kalorier styck (x4 per vaken tid).
Det går ingen nöd på mig. Känner mig inte hungrig, tränar som bara den (snart dags för ett tisdagspass). En målvikt som ligger över 30 kilo minus.

Bara så att ni vet!

Grisyttterfilé av bästa märke skärs ren från senor Några kralliga håller nämligen muskeln på plats. En och en halvcentimeters skivor steks ganska hårt i smör, men inte för fort och inte på högsta värme. Stek samtidigt blandsvamp i en annan stekpanna och tills all vätska kokat in (gäller inte för gula kantareller  som ska tas upp precis i ögonblicket svampen släpper sin vätska)

Lyft ur köttet med hålslev. Deglacera med grädde. Smaka av med soja av gott märke, kanske lite hönsbuljonggranulat, eventuellt salt, (färsk grönpeppar om man vill är fint, men en annan rätt) Låt koka ner tills simmigt och sila såsen. Skölj och borsta ur stekpannan, Häll över såsen och blanka av med lite smör.

Lägg tillbaka köttskivorna, låt puttra tills varmt, lägg över svampen och ös runt med sås. Servera med pressad potatis eller ris eller helt enkelt rätt och slätt rakt av.

Just nu tar jag min frukostmat, en smoothie itrim Jordgubb och lime!
Godmorgon.

torsdag 4 september 2014

En stor kaffeupplevelse när man minst anar det och dessutom i Kista hos Auel Handmade Coffee


Jo då, jag är kinkig med kaffe. Därför är det sällan jag får sådana där vassa kaffeupplevelser annat än när jag själv hanterar rostning, malning och bryggningen av en god kopp hemma vid spisen.

Därför, kanske, blev det en smula omtumlande vid kaffepausen i Kista häromdagen.

Minns en kompis i London när jag gick på RCA och gnällde över det beska tea som serverades varje eftermiddag när vår tealady punktligt kallade till sin fasta korridor. Levde på alkohol och pulverkaffe på den tiden, och så beskt överbryggt tea med mjölk och gurksandvikare.
Kompisen tröttnade på mitt missnöjde och utlovade en stor upplevelse nästkommande dag. Sagt och gjort, jag bjöds in i hans ateljé och där hade han satt vatten på kokning. Så tog han en brun papperspåse. I den hade han kaffebönor han köpt på väg till studion. En teapot och så i med de hela bönorna och vips, kokvatten över. "Nu ska det bara dra en stund" sa han med en barnslig spänning i rösten. Ärligt visste jag inte vad jag skulle göra, säga eller hantera det hela. Det var så rasande snällt av honom att planera in den här stunden, kaffepausen, och med överraskning för mig, så jag sa inget, höll god min i elakt spel och sörplade in mig brunlanket.

Något helt annat mötte mig i Kistagången norr om Stockholm. En kaffevagn och två killar från Etiopien som tagit tag i landets mer än tvåtusenåriga tradition att brygga kaffe. Dessutom på bönor, ekologiskt odlade, rättvisemärkta och från släktingars plantage. Råkaffet rostas i den lilla kaffevagnen och så bryggs det i kokat vatten i konstfulla lerkärl. Resultatet blir ett kaffe som drar allra längst bak i munhålan och som har en naturlig sötma utan minsta strävhet, men med en rostighet i djup och bredd. En av de främsta kaffeupplevelserna konstaterade jag och blev omedelbart beroende. Den här veckan har jag så punktligt det nu går att ta sig till Kista vid fyra tillfällen satt mig ner i bilen och njutit denna kaffekonst.

I slutet av 60-talet, och början av 70-talet skulle vi dricka afrikakaffe av solidaritet. Man kunde köpa ohyggligt finmalt pulverkaffe (Instant coffee). Det smakade riktigt illa och var svårlösligt i vattnet, men man plågade i sig detta beck för den goda sakens skull.

Det här i Kista är något helt annat, plötsligt öppnade sig en kulturvärld med anspråk på att vara kaffets vagga.