söndag 18 november 2012

Nödmat, mat och ris - det förbjudna men ack så goda


Allt annat är mat, men ris, det är ris. Potatis och andra rotsaker är nödmat, kött, insekter är mat på riktigt, allt enlig Damrong Tayanin, mannen jag intervjuade för en god del år sedan och som är bördig Kammu från gränstrakterna mellan Burma, Thailand, Kina och Laos.

För länge sedan följde han med Kristina Lindell hem till Lunds Universitet och blev sittande där med ett gigantiskt livsverk, att skapa en ordbok på kammu, ett ljudspråk utan skriftspråk.

Jag var väl mest intresserad av vad kammuer äter, hur de firar sina fester och vilken uppfattning de har om mat eftersom jag inbillar mig att jag då ganska enkelt kan avgöra vilken slags människa det är som äter maten. 

Ost däremot behöver jag inte motstå...om jag följer
mitt motionsschema förstås!

Vi började med begreppet mat, för allt är inte mat i den världen. Mat är sådant som kött av olika slag, inklusive orm, kwai (vattenbuffel), gris och köttiga djur vi inte har namn för i väst. Mat är också olika matiga eller vätskefyllda insekter. 

Potatis - jodå det finns sådant i Sydostasien (Kina är den största producenten av potatis i världen), räknas inte som mat utan benämns "nödmat".

Jag frågade om riset och fick en lyrisk beskrivning om hur ris vare sig räknades som mat eller nödmat, ris var ris helt enkelt och stod utanför allt som det viktigaste och då inte vilket ris som helst då kammuer är ett skogsfolk och odlar ris utan vattensjuka åkrar på brända ytor i regnskogen. Ett ris som odlas med 18 års växtföljd och som man på thai kallar kaoniew och som vi översätter med kladdris efter engelskans  "Sticky rise".

Då kan man undra varför jag läger till en våffla med gubbröra? Jo för det
första at det tillhör det saknade, för det andra för att kombon är märklig, men god och
för det tredje för frasigheten och sältans skull.
Allt detta skriver jag efter att ha hittat en bild från över en månad sedan på en congee, en slags thailändsk risgröt som kryddas med chili, fisksås och soja och som gärna äts till frukost (eller närhelst)
Den här congeen sörjer jag lite nu sedan jag gått ifrån allt vad kolhydrater heter. Congee utgör nu synderna eller det som bekräftar regeln. (Man kan ju alltit skjuta i sig några extra enheter insulin om man ska hänge sig = ge sig hän, om man är gotlänning kan man få för sig att man ska gå och hänga sig.) Jag får nöja mig med mat och undvika både nödmat och ris.

Allt om hur man gör congee med alla dess variationer hittar Du här


lördag 17 november 2012

Kanelbullens dag - så här långt efter är jag i mina uppdateringar


Uppdrag och andra uppdrag och några uppdrag till gör att jag måste prioritera - så är det alltid, men för första gången på många år har jag prioriterat bort bloggandet en stund.
Man kan väl säga att bilden ovan och rubriken är en slags illustration till detta - Kanelbullens dag infaller varje år den fjärde oktober. När jag tittar i min lilla file över "eventuella bilder till bloggen" är det bilden på August som ligger överst och där han firar dagen med bakning på förskolan.

Kanelbullens dag, man kan undra hur denna uppstod?
Det finns ingen byrå eller myndighet som avgör hur eller när olika dagar kan instiftas. Det står egentligen var och en fritt att själva hitta på ett tema för en dag och sedan efter bästa förmåga marknadsföra densamma i massor med olika sammanhang, eventuellt också internationellt.

Många dagar som finns "registrerade" i en allt annat en officiell "dagsida" är rena nonsensfirardagar, påhittade en dag (på fyllan verkar det som stundom) för att sedan omedelbart efter att förslaget lagts sedan har glömts bort. Andra mer kända dagssidor har länkar till hemsidor och är etablerade och firas ofta av en bransch eller organisation. Kanelbullens dag är ett sådant exempel och är initierad av Hembakningsrådet.

August många år innan (ur barnperspektiv) kanelbullens dag
när han snaskar i sig ostron vid middagsbordet
Jag sökte "Hembygdens dag" bara för att..,men den finns inte registrerad i rullorna. Däremot spretar den över hela kalenderåret om man söker på ämnet i Google. Där firas Hembygdens dag lite när som och efter lust. Det finns alltså ingen samlad aktivitet som kallas Hembygdens dag. Däremot finns ostronets dag och det är väl lite synd att inte den fått en större spridning bland folk och att alla mumsar ostron den första september.

Något är på lut!

Här finns också Lutfiskens dag registrerad till den andra november, men den dagen är föga internationell. I Norge öppnas lutfiskrestaurangerna sina dörrar till den stora premiären redan i oktober och på min främsta lutfiskrestaurang "Gamle Rådhus" i Oslo måste man redan den första december beställa bord till nästa års lutfiskpremiärsittning eller för den skull "säsong" för att över huvud få plats.


(Sättet att konservera och äta fisk på det sätt vi gör med lutfisken har ohyggligt gamla traditioner och lutfisken behövde självfallet inte tillredas av torkad långa utan kunde lagas av torkad fisk från dammar och vitfisk som gädda. Mer om detta här och här finns i övrigt det mesta jag skrivit om lutfisk och det är inte lite! Bland annat det här inlägget om hur allt tar sin början)

Tänkte mig en "Tabberasets dag" någon gång i mitten av september - det hade varit trevligt. En dag när man tar allt, öppnar kylar och frysar för att tömma och laga mat i akt och mening att ge plats åt det nya från höstens skördar, jakt och slakt och samtidigt bli skicklig i konsten att laga mat på överblivor.

måndag 5 november 2012

Strävan efter balans - skapar medvetenhet på tallriken

Så här ser min tallrik inte sällan ut nu för tiden

Jag har inte sällan ratat allt pyssel, så kallade jag nämligen sallad och annan dekorationsskit på tallriken. Ta bort pysslet! Det måste nämligen finnas en "smakanledning" för att lägga något på tallriken på samma sätt som att ett streck på en tavla måste ha en betydelse, en tanke för helheten.

Mina åkommor sista tiden har dock skapat en helt annan syn på det här med "pyssel" och jag har till och med fått smak för det!
Herregud jag håller på att vänja mig.

söndag 4 november 2012

Kroppsupptadering 2.0 - minst en halvmil om dagen -

Man bara liksom flyyyyger fram
 Mellan elva och tolv minuter per kilometer, inbillar mig att det är ganska bra tempo för en sprucken trähäst som legat sjuk i flera månader.

Antunas allé, inte dåliga miljöer att promenera i
och dessutom alldeles nästgårds
Motståndet har varit mindre idag än tidigare, nu handlar de om att få förbättrade värden runt om och då är valet ganska lätt - ut och gå.

Det bästa är att jag får sällskap; Grannen, Janne och Lovisa.

Lovisa är draghjälp, har inte sett på maken till
människa att dra på i uppförsbackarna
Och ska det handla om mat så har min powerwalking gjort att kolhydratintaget blivit alldeles för stort i förhållande till insulindoserna. Det här är naturligtvis något som kan regleras och ska så göras inom kort. Drömmen är att kunna minska koplhydratintaget till ett minimum, det vill säga bara till njutningsdagar som är nödvändiga när allt blir grått, konstnärsklubben, uteätande, hemlagade familjemiddagar, bakning ibland, men som man säger, det är undantagen som får bekräfta regeln.


fredag 2 november 2012

Sångstenen mitt i skogen på avrättningsplatsen vid Steks färjas läge

Tabberaset på sångstenen vid avrättningsplatsen idag
Det är väl ingen som missat att jag skrev en bok för flera år sedan som heter Döden i Skogen och som handlar om offentliga avrättningar och avrättningsplatser i Sverige.

En plats som jag ofta återkommer till är den vid Steks färjas läge, platsen som idag rätt och slätt heter Stäket. För en tid sedan gjorde Vetenskapsradion en intervju med mig på platsen. Går fortfarande att lyssna på klicka på länken här och skrolla neråt på sidan till efter bilden på Filip Nordlund. (Har inte lyssnat på inslaget på länge, men gjorde det nyss och det är fan så bra!)

I inslaget säger jag: "Det har nog aldrig varit riktigt mysig här". Idag var jag där igen med en god vän, Rolf Kjellström. Han är en märklig och intressant man med ett tekniskt liv som blivit industrihistoriskt parallellt med ett liv i det där vi andra inte begriper. Han känner hur platsen vid färjeläget är befolkat av osaliga. Han kan känna hur platsen varit en kultplats sedan 2000 år före vår tidräkning och han kan peka ut gravar jag tidigare aldrig noterat, gravar i vilka de avrättade vältrades, huvudlösa och grunt överskyfflade med jord och sten att de fortfarande utgör avlånga kullar i landskapet.

Rolf Kjellström

"Den här stenen har fem linjer i ett korsmönster", berättade han om en av de stora stenarna på platsen, granne till den vi idag kallar "Domstenen" där domaren lär ha läst domen för delinkventen innan bilan föll.

"Den här stenen är laddad", menade han.

Jag frågar, vem som laddat stenen med kraft?

"En schaman", svarar han. "Sjunger du", frågade han.

Ja, förvisso.

"Sjung där du står då", sa han och jag sjöng...tag denna ros, från varm och solig söder...med en ganska högt stämd baryton. Det lät som det brukar när man står i en skogslänta, lite flackt, lite som att ljudet smiter iväg åt alla håll.

"Kom nu, klättra upp på stenen", sa han. Där mitt i stenen fanns en liten försänkning. "Ställ dig i den", uppmanade han och jag gjorde så. "Sjung nu", sa han och jag sjöng.

Det var det värsta, ljudet uppfyllde hela rummet som om det var klätt med ljudreflekterande material, men det bar också vidare, långt, starkt och ganska vackert. Jag har nog aldrig sjungit så och det var som att ha återhörning rätt in i öronen. jag var inte bara förvånad utan också en smula skraj över verkan som inte gick att förklara.

"Där stod man och talade", sa Kjellström. "Stenen har laddats så att det skulle höras", fortsatte han.

Oavsett vad och var så finns det skeptiker till det här med det övernaturliga på avrättningsplatser och övernaturligt i alla andra sammanhang, en av dem heter James Randi och som motvikt kan man alltid lyssna på en annan intervju från Vetenskapsradion.