lördag 29 oktober 2011

Das Lied von der Erde och Yum woon sen Plahmuk (Het bläckfisksallad med glasnudlar) Plötsligt blev det allvar en vanlig lördagskväll.



Senast jag tog mig mod att lyssna till hela och fullständiga Das Lied von der Erde var i min gamla ateljé i Sollentuna som jag delade med en Mahlerentusiast. Jag delade ateljén med norrmannen och Bergenseren Jan Erik Willgohs. Vi lyssnade tillsammans på Mahler från ett raspigt kasettband. Åren innan hade vi tillbringat tillsammans i London på Royal College of Art, det var en tung och befriande tid. Det har inte blivit mindre betagande att lyssna på Mahler sedan dess. Man skulle tro att 35 år skulle gjort något, visst, jag har förändrats, men inte Mahler, det malande vackra tungsinnet, den mörka döden, den skimrande ångesten och de orientaliska vackra mötena är desamma, svidande och berörande.



Michael König och Ann Sofie von Otter förmedlade en makalös helkväll, nåja, en och en halv timme, tillsammans med radiosymfonikerna och Daniel Harding. Sista slutackordet togs för en timme sedan, jag är fortfarande kvar i musiken. Det fanns en så tydlig koppling till de tidiga ateljéupplevelserna, då när jag anser att jag vågade "ta i Mahler" första gången.

Det behövdes en riktig smakstärkare för att förstå att jag åt och eftersom det låg bläckfisk i frysen och "skräpade" så blev den en thailändsk het sallad med glasnudlar. Het så in i helvete egentligen och alldeles underbar.

(en sak saknades, vitlök. Det låg några intorkade på botten i kylens grönsakslåda, hade väl givit en tunn smak av vitlök men samtidigt en smak av dålig vitlök och kylskåp så jag gav fan)

Yum woon sen Plahmuk.
(glasnudelsallad med bläcklfisk)

Ta ett nystan glasnudlar och släng i iskallt vatten några minuter. Koka snabbt upp vatten i en vattenkokare och häll över bläckfisken som rensats och förberetts. Dela några söta tomater och hacka vitlöken som saknas. Plocka bladselleri och skär en lime att använda. Skär chilli i tunna skivor och plocka fram fisksåsen.
Fiska upp bläckfisken när den fortfarande är mör och släng i glasnudlarna lite snabbt. Se bara till att de är mjuka rakt genom, tar högst några minuter. Sila från och lägg upp på fat. Blanda med alla övriga ingredienserna. Salta med fisksås.

Tomaterna i bild är mina sista egenodlade, nu är det slut, nu är det normaltid

Släpp kräftorna loss det är vår

"Stöd inte detta vidriga brott!!!!

Djuraktivisterna har tydligen börjat med ett nytt grepp för att kommunicera. Den här lilla lappen ovan hittade jag på anslagstavlan i Rotebro idag på morgonen. Handkopierad, handskriven. Ett uttryck, en vrede, en vilja - ganska rörande bra egentligen. Påminner mig om poeterna som skrev små handskrivna dikter och knycklade ihop för att lägga i folks fickor.



Åt mina absolut bästa havskräftor någonsin för några veckor sedan på Frantzén Lindeberg. Havskräftor som tagits till Stockholm och Gamla Stan levande, vilket naturligtvis inte är en självklarhet. Kräftorna, med spelande friska antenner, förevisades gästerna och exakt en minut senare låg de på tallriken som en tartar - en adenosintrifosfatmättad servering som gav en otrolig sötma. Där är det snabba och samtidigt okomplicerade avlivandet en förutsättning för det goda resultatet. Här avlivas den etiskt genom att huvudet doppas i friskt kokande vatten. Frankt uttryckt kan man säga att kroppen lever vidare utan att huvudet vet om det. Stjärtens kött rensas, hackas och serveras med tillbehören omedelbart.

En avlivning av ett djur är alltid förenat med krav på etik, men också förenat med vår njutning och av vår överlevnad. "Gastronomi gör lite ont", brukar jag säga och håller fast vid det.