torsdag 13 oktober 2011

"Tänk, vad kan det vara? ...hmmm, mang...nånting...man...ÄH jag skriver Mangold!"



Willys Rotebro 18:10 ungefär. Trodde först det var en skylt som hamnat fel. Så tittade jag närmare och summan avser "styckepris"!

Det här är ju bara en fortsättning på när jag hade köpt lollorosso för att få ett litet färginslag i en sallad som skulle synas och kassörska stämplade in den som rödkål för då 23 öre.

Jag sa "men hörru nu hare nog blivit nåt fel, de här är lollorosso och inte rökål".

"Lollovaddå", fick jag som svar

"Lollo rosso, Lactuca sativa på latin, det är sallad", sa jag.

"Nähäää nu skojar Du, det där är rökål", svarade den unga kassörskan.

Storslagen meditation i baljrensning av ärtor och bönor



Fokus på mängden, inte bry sig om att den minskar eller fokus på att rensa det sista, inte notera hur den rensade mängden ökar. Träning i att styra viljan, hastigheten, rörelsen, tiden, rummet.



Nu sitter jag med hälften. Resterande hänger på tork. Av fem Signebönor som utsäde blev det en mängd för en åker, av fyra gråärter blev dignande ärtsnår om tre meters höjd och av några få bondbönor av historiskt märke blir det en hel rugge till nästa odlingsår, ett år som började i detta nu, med rensningsmeditation när temperaturen utanför fönstret krupit under noll om morgontimmen.

Det finns en rikhet i denna påminnelse om fattigdom. Exakt dessa historiska frön har varit livsavgörande för människor som odlat dem. Också det ett fokus i rensningsmeditationen.



Under sommaren ha vi snattat färska baljor av Signe och ätit bönorna direkt, smakerna minns vi, de liksom sitter kvar som en dröjande längtan.

"Doppat hastigt i kokande vatten och lagt på sallader eller i enkla sommargrytor".

De har en omedelbart rikare smak än köpebönor som degenererats för att anpasssas till industrin.

Gråärtorna har en sötma som är storslagen och bondbönorna en djup, nästan långkoksbuljongig, smak och dessutom en fortsatt förmåga att reda både sig själv och annat som läggs i dess närhet.