söndag 29 maj 2011

Signes Bönor Avsnitt 1




Det här blir min lilla följetång under årets odlingssäsong och med sporadiska inslag om Mor Signes Bönor.

Det var för några veckor sedan som jag fick ett kuvert från Lena Nygårds på POM (Programmet för odlad mångfald). Vi har haft en del med varandra att göra sedan jag gjorde ett radioinslag i Meny om skillnader i smaken på gamla odlade sorter och de nya industriella som kan köpas för frösådd i vilket varuhus som helst.

När vi höll på som mest med kärleksmat, gröna sköna och andra temata i Meny så hade hon fått in en hel serv med bönor efter ett upprop och det var bönor med olika namn beroende på vem som odlat dem och var de odlats. Varje böna som lämnats in till POM hade sin egen historia och sin egen berättelse.

En härligt smörig kokböna med vacker karaktär och en sötma i smaken


Då samlades vi till ett bönemöte, för att ta hand om alla bönor. Historien hur det gick till när vi skulle kora en böna som skulle vara värd att sätta i produktion på allvar hittar du här. Det var den 22 mars 2007.

Så var vi en "jury" som skulle smaka och välja och jämföra.

Bönan Signe lyftes fram igen efter att ha varit borta ett slag. För så här är det, att alla de bönor vi provåt den där kyliga marskvällen på Coop nya provkök har bara odlats dolt av nördar (Tack alla odlingsnördar!!!) och alla hade de olika smak. Idag strävar man efter en enda bönsmak, allt ska smaka lika. Vi hittade smaker som "ärtsoppa", "svetsat järn", "sommarsmör" och "gräddkola" i våra beskrivningar. Så slog vi fast att bönorna med största sannolikhet skulle smaka olika också inbördes beroende på växtplats, jordmån, soltimmar. Det är magi!

IDAG BLEV DET DAGS ATT SÅ
Men eftersom jag har dels åkersnigel och dels mördarsnigel i landet sp väljer jag alltid att förkultivera mina bönor. Senast fick jag så om alla störbönor då första omgången kapades jäms rötterna av något otyg.
Sår dem egentligen i grupper om tre (lärde mig av en bönspecialist från Libanon), men nu, med bara ett tiotal frön, så tar jag det säkra före det osäkra och sår på ett såbrätt med ganska djupa hål.

Så här ser det ut på kvällskvisten. Bönan Signe är nerpetad i såbrättets jordfyllda hål. Blir det varmt kan den titta upp snabbare än efter 6-8 dagar. Vid surväder så ligger den och väntar.

Det är klart nu. Lagda under glas i en pallkrage som är plastad i botten. Ventilerad på torra dagar blir det rätt värme för att gro och risken för frost kring de eventuellt första bladen som tittar om om sex åtta dagar minimeras

I morgon: Vem var Signe?

Mor Signes bönor, här börjar det snart


Idag berättar jag mer om Mor Signes bönor och bönemötet vi höll i Sveriges Radios Meny i P1 och som resulterade i att bönan nu räddas för eftervärlden genom att lyftas fram i projektet Matlandet Sverige. Håll utikik här på kvällskvisten

BOKA IN 5 JUNI 15-22. GRAFFITI PÅ HEMBYGDSGÅRDEN OCH SPELMÄN ÖVERALLT

Två evenemang samtidigt på Hersby Hembygdsgård i Sollentuna. Sollentuna Hembygdsförening inviger sommaren och laddar inför midsommarfesten den 24e, med en stor utställning av Graffitigruppen Bench och med något som gränsar till spelmansstämma, buskspel och uppträdanden, dans på logen och matservering. Kom Dit i försommarkvällen och ladda inte minst inför Nationaldagen den sjätte.

Båda affischerna poch alla tidigare för Hembygdsföreningen är signerade Stefan Tapio

Nu är han tillbaka - välkommen KRUBB!

Det är lite av "ärlige bloggen" över Krubb, riktig vardagsmat med knorr som häromdagen när han lagade kolja. Föresten vardagsmat och vardagsmat senast jag åt kolja var på f/l. Så tittade jag till bloggen nyss och då är det rödvinssås som är på tapeten, inte bokstavligt - kul med bildspråk...äh, läs själv. här är adressen

lördag 28 maj 2011

Alla hermetiska kyrkor - Skånela inget undantag

STÄNGT!!!!

Templen äro tillbomade, hermetiskt tillslutna, vilande på sina skatter av lidande uttryck och outsäglig glädje och det är rent ut sagt fördjävligt att kyrkorna dränerats på bilder, skulpturer, föremål så att de nu fått stängas. Inga fler spontana besök, inget spontanbeundrande av Albertus Pictors kyrkmålningar i Skånela eller annorstädes, för det var till Skånela vi åkte idag i vår ambition att besöka Närupplands kyrkor under sommaren.

Peeping Tom is my name

Inte en enda har vi kommit in i och murar från 1000-talet och romanska valvbågar i all ära, men det är lika roligt att titta på dem som att se på en vägg som torkar. Självklart åker vi runt för att se, uppleva själva kyrkorummet och dess utsmyckningar. Förresten, det mest värdefulla i dessa kyrkor har redan tagit vägen till historiska museet, alla dessa almträmadonnor, väldiga triumfkrucifix, altaruppsättningar. Men målningarna då, varför inte ha öppet för dem, stäng in silvret, sätt upp bevakningskameror, gör vad som helst. Ladda trämadonnorna med elström vett'ja, så att ingen kan såga bort dem från fästena, sätt larm på keruber och ljusstakar. Gör vad som helst, men se till att kyrkorna är öppna.

Osedvanligt vackert, men för 17, varför är det stängt?

Aklejan blommar och vallmon är knutet sprickfärdig



Det är lite favorittid, ungefär samtidigt som jag sätter ner de förodlade purjolökarna, sår morötter och framförallt olika slags betor (ska inte sås tidigare då eventuell kyla får dem att gå i blom på studs) Då sätter aklejan fart med sina komplicerade blommor och arvefärger. Allt får ta sin tid. Nu ska jag sätta bönan Signe på förgroning. Jag har alldeles för många snigeldjävlar för att sätta bönorna direkt. När de fått komma en bit på väg så klarar vi den första attacken och överlever. Mer om bönan Signe kommer, kan bara säga att den ingår i Programmet för Odlad Mångfald och nu - tack vare mig i Meny och Frantzén Lindeberg - lyfts fram av "Matlandet Sverige". Men som sagt mer om det när det första gröna tittar upp.

Hej, vi gör så här; låt oss följa Signe från frö till gryta. Håll utkik efter landets bästa matböna med smak av historia.



Trädgården som den är i ögonblicket, väntande, svart, förhoppningsfull - men det känns inte sådär jättemotiverat i år. Vi odlar bara helt enkelt

fredag 27 maj 2011

Låååång jordgubbstårta och vaktelägg i gryta

Det här är nog en av de längsta dagistårtorna och med nyskördade (tror de var från södern någonstans) jordgubbar, krämig vanilj i mellanrummen och så vispgrädde på sköraste sockerkakan - förvisso inget för mig som tränas i avhållsamhet (missförstå inte!) men en lockelse för barn och familjer.

Vad var det här då - jo sommarfest på Augusts dagis. Ett superambitiöst event som tydligen är stor traditon med festklädda fröknar och finklädda barn, en August som var konfrencier hand i hand med frk Lotten. August hade ingen lust att spelevinka från scen i grupp eller ens sjunga en stump. Iklädd Agassis Etonskjorta, slips, väst och lånekavaj var han med och fixade på scenen med stolar och höll Lotten i handen när hon presenterade barngrupp efter barngrupp som körde ett schlagerpotpurri med dans och rörelser.



Så blev det tårta och kaffe och hela trädgården kring dagiset surrade av mingelföräldrar och äldre generationen.

Man undrar om man kan ta en bit tårta....bara en liten bit och för en gångs skull. Näpp - stenhård. LCHF - Det fungerar!

När vi kom hem hade Rodjana lagat fläsk i kuber långkokt med strimlade shitakesvampar och sedan med små vaktelägg ilagda i en kryddning md korianderrot och kanelstång. En variant på hennes Paa Low Moo

torsdag 26 maj 2011

Konsten att skriva en kokbok


Det blir nog inte så, en kokbok efter de gamla premisserna med upplevelse, recept,och "så här gör man". Det blir något helt annat och det kanske kommer att irritera en del och slå in som en magsugare hos andra som förstår bättre.

För att få den där enskildheten sitter vi ibland i ömsom ett hus från 1800-talet och ömsom i en stuga från 1700-talet.

Det känns bra, det är som på landet men i stort sett mitt i trafiken.

Vi pratade om orre, tjäder, järpe, morkulla och andra vilda delikatesser och att det idag upplevs som något extremt som inte moderna människor äter. Då kommer Heine in, han är norrlänning. Han berättar att tjäder, ren, älg, järpe var stapelföda i hans hem. Orren var väl OK, sa han, men de andra är bättre. Orren har en sådan enormt vild smak och köttet är nästan alldeles svart. Ripa är gott, slog han fast!

Sedan skrev vi om något helt annat och det känns så gediget och spännande. Skrivdagar blir det ett skönt ältande av ord, ett kramande, värderande, formulerande, faktakollande, bollande ibland med säkert surrealistiska resultat i vissas ögon. Det här är great fun!

onsdag 25 maj 2011

Chris Harris och n'Harmony i skön förening

Chris Harris Sr and n'Harmony

Det finns dagar man egentligen inte borde orka. En sådan dag var igår. En sådan dag som man bara hade lust att åka hem och ladda batterierna i soffan framför TVn. Vi gjorde inte det! Och det var tur.

Istället samlade vi oss och gick emot ovilja och trötthet, muskelstelhet och krämpor och vi gick till kyrkan!!! Nya Turebergskyrkan som har ett alldeles fantastiskt rent och rytmiskt skal, men som jag har en del att säga om vad gäller den fasansfulla idén att släpa in återvinningsmaterial som inredning i den fina lokalen. Är inte Gud värd mer som hyllning i det egna templet?, kan man fråga sig, å andra sidan så står det inget i bruksanvisningen att templen ska vara överdådiga...snarare egentligen tvärt om. Okey, då är det formen jag tycker är ful, brädlappar, återvinningsglas...äh skit i det det var inte därför vi gick dit.

Kvällen var en Gospelgudstjänst inte helt, men nästan helt, i befriande amerikansk anda, och understruken av celebra Chris Harris, senior Pastor of Bright Star Church of God in Christ i Chicago.



Han tycks kunna göra vad han vill med rösten och tillsammans med n'Harmony, där bland andra mitt lilla barnbarns mamma är en av rösterna. Bakom dem stod också Sollentuna Gospel under Karin Runow - jisses vad de svängde.

Två timmar i ett rasande pådrivande tempo och ändå stod tiden still på en enda punkt hela tiden.

Så är Turebergskyrkan försvarare av det ceremoniella har jag förstått efter att ha pratat med några av kyrkans präster, inte direkt högkyrkliga, men ändå traditionella. Källen igår blev en häftig kontrast mellan Chris Harris sjungande rytmiska och medryckande frälsningsförkunnande och församlingens växelläsning och förberedelser och nattvard.

Hemma igen sa vi att vi nog ska försöka gå emot tröttheten lite oftare, speciellt om kvällar kan vara så sinnesroinspirerande. I allt jobb, i alla ekonomi, bland alla människor är det så lätt att tappa just bitarna av sinnesro - märkte igår kväll hur väl jag behövde eftertanken, inåtblickandet och utagerandet.

lördag 21 maj 2011

Blommor från August

En sådan stor tanke i en sådan liten människa. Han kom springande till mig, mot staketet på dagis och hade handen full av blommor - "här pappa, ha med Dig idag från mig".

Kanske de viktigaste dagarna på terminen



I veckan som var hade skolorna i Sollentuna möjligheter att skicka sina elever klassvis till Hersby Hembygdsgård. Som sysselsättning under dagen fanns trasmatt-tvätt, kardning och spinning av ull, knivslipning, visptillverkning och ett allmänt kunskapsintag. Det är då alltid någon unge som kommer fram och säger att "så där gör min mamma" eller "sådär gör vi hemma hos oss". Det vi tror är historisk tid är nutid för andra. Och jag kan inte nog understryka att det här är något av det viktigaste vi inom Hembygdsföreningen gör; bygger broar mellan unga människor och trycker på en ökad förståelse. Sedan tycks vi alltid ha tur med vädret också!

Egenkardad och egenspunnen ulltråd

Vad var det om sparrisknopp och vilja opp?

Blixtbild klockan tio på kvällen efter att jag försökt så morotsfrö i kvällsbrisen

Tid - det måste få ta tid. Sparris tar tid. Sedan tar den ingen tid alls.
Förra året grävde jag en sparrisbädd, djupt ner efter alla konstens regler och i bästa jorden. Rötterna fördelades över en liten jordås i gropen och ömsom såg jag framför mig de rika skördar jag en gång fick på Gotland där jag ärvde ett sparrisland efter förre ägaren och ömsom tänkte jag som vanligt att "det här blir det nog bara skit av".

Jag tror att jag ofta tänker som det sistnämnda för att antingen inte bli besviken eller antingen bara bli förvånad och lycklig, att inte ha några förväntningar alls - så har jag tänkt vid varje frö jag satt ner och så tänkte jag när jag tittade på de spretande sparrisrötterna djupt nere på jordåsen i hålet. (rödbetorna jag sådde i förrgår blir det nog inget av)*



Förvåningen, överraskningen, glädjen - allt på en gång när små tunna sparrisknoppar bröt jorden och sträckte upp ganska snart efter att jag satt plantorna. Och de skulle få stå kvar, inte röras inte klippas eller tuktas, växa upp till vackra plymer och sedan får vissna ner. Se men inte röra, så skulle sparrisen kunna ta sig och bli kraftig.

Sparrisland, ostronbädd, vintern är tid


Vintern fick gå. Våra ostronorgier hemma blev sparrisbädden behjälplig inbillade vi oss efter att ha tolkat Carl von Linné som blev småerotisk av ostron och sparris. Om inte annat så gör de många vackra ostronskalen i trädgården våra grannar konfunderade.

Översta bilden är tagen ganska så nyss. Det är försommar. Vi väntade länge, så länge att vi trodde att sparisen dött under vintern - tid, mens grannen skördade och tog tillvara och till och med tröttnade på sin sparris - i vår sparrisbädd, inte en knopp - tid!

I veckan som gick, och jag såg dem inte direkt, knoppar som fyllda av sollängtan bröt den grå jorden. Den lever, den finns, den är!



Andra året - det ska få bli plymer igen, tid, inte röra, inte skörda, bara se knopparna växa till sig. Först nästa år kan vi börja hösta något av sparrisen - tålamod, längtan, det blir säkert något av det här.


*Så vet vi ju att i juli - augusti är trädgården så fylld att vi knappt kommer in

fredag 20 maj 2011

Gastronomisk copycat - med fokus på idé snarare än smak

Hela Frantzén Lindebergs nyligen när de utsågs till Årets Bästa Krog av White Guide

När orden flög över världen. Den österrikiske krögaren Walter Eselböck gjorde sig omaket att resa till Sverige. Där hittade han in till Frantzén Lindeberg och blev tydligen så överförtjust att han snodde hela designen, hela idén, alla ord. Hemma på egna restaurangen Taubenkobel, förvisso en restaurang som en gång haft två stjärnor i guiden, applicerade han helt enkelt hela "frantzén-lindeberg-kittet" översatt till tyska. Till och med ordagrant hur maten beskrivs och även det välkomstbrev som alla gäster får vi ankomsten till restaurangen och vars ord faktiskt är mina.

Det här måtte väl vara höjden av pinsamhet, grym pinsamhet att bli avslöjad med båda armarna långt ner i syltburken och samtidigt som Eselböck gör enligt SvD först försöker förneka och sedan erkänner och då försvarar sig med att kalla sig kulinarisk avantgardist.

Visst kan man se det lilla avantgardistiskt avslocknande i att stjäla en idé, men för att skilja det från stöld måste man då påtala att handlingen i själva verket är ett stycke konstverk - det har Eselböck inte gjort, alltså är det stöld av idé och ord han ägnat sig åt.

Lustigt att en matlagare på nedåtgående och nu i fritt fall genom sina korkade tilltag nu har gjort att Frantzén Lindeberg även blivit "världsberömt" i Österrike sedan tidningarna både där och i Tyskland slagit upp den lilla koppykatten stort.

torsdag 19 maj 2011

Hembygdsvänner, sakletare, auktions och loppisexperter, folklorister och konstvetare, agrarhistoriker och bönder - kolla bilden; Vad är detta?



Min kusin ställde frågan på sin facebooksite nyligen utan att få ett vettigt svar. Jag själv har inget självklart svar, en ria kanske, en slags tork. Någon som har en aning och som har sett föremålet förr?

Äntligen ett smakbrott, fläsk med grönpeppar - bra LCHF



Det blir lite trist i längden, denna LCHFs fundamentalistiska väg och det smakar ganska lika - fettet försöker så gott det kan att bära smaken från proteinerna, men lika tycks lösa lika och smakerna blir lite ointressanta - plötsligt sitter man där och bedömer mättnadskänslan istället för smaken (är det så kebab och pizzaälskarna känner det jämt?).

I veckan kom jag hem och Rodjana hade tagit hand om en grisnacke som låg vackad i kylen. Skurit den i skivor och helt enkelt stekt i smör. Så krossade hon lite färsk grönpeppar, den där vi köper på stängel på Thai Fong i Märsta. Upp med köttet på tallrik, i med grönpepparen, rör runt två tre varv och så vispa ner rejält med grädde så att all smak ur pannan löser sig. Låt koka ihop hastigt och sila över köttet.

Det lilla, i min för tillfället starkt begränsade smakpalett blev plötsligt oändligt stort. Ett stycke smaklig glädje mitt i protein och fett-träsket.

måndag 16 maj 2011

Mormorshallon, tåliga och söta



De var det som skulle vara förutsättningen för hallonhäcken på dagis, montessoriförskolan Myggan. Hallon mot nordanvinden och hallon som skulle vara söta som socker, lossna lätt från sina fästen när de mognat, vara röda, svällande, saftiga och sköna - lagom fär småungarna att mumsa på eftervart och så pass rikligt att det räcker till att lära ungarna safta och sylta, för det ska banne mig ingå i all slags undervisning.

Slog mig att jag ska ordna en konserveringskurs i höst, gammaldags konservering för jag minns morsans viktoriaplommon som smakade på ett sätt när man plockade dem från trädet eller ännu bättre som översötat fallfrukt. Så kokades de i sockerlag till fantastisk dessert med vispad grädda (uttryckt "grädda" från 1700-talets kokböcker)och då smakade de annorlunda. Så kokade morsan in dem som konserv och de där vintriga konserverna som öppnades med ett snäpp genom att man drog i gummipackningens lilla flärp smakade på sitt sätt - alldeles fantastiskt bra. Jag ska återkomma till det här för jag tror nämligen att just den där smakförändringen genom de olika processerna och genom lagring, mognad kommer att bli nästa stora trendgrej, ett slags tillbaka till realiteterna, tillbaka till självhushållningens smaker.

I helgen var jag i meditativ ensamhet på kooperativet, det vill säga förskolan, och grävde 20 hål för dessa härliga mormorshallon, tåliga till zon fem så nog ska de klara när nordan sätter i utan att bli utfrätta av köld. Större fara är nog lekande barn innan de förstått huru ljufveliga smaker sommarn kommer att ge.

Planterade också ett persikoträd bara för att det är mysigt för ungarna att se och i ett skyddat läge där jag tänker spaljera upp det. Fruktämnena är dock borttagna inför året då den späda plantan knappast skulle orka bära frukt utan att "bryta ihop", men till nästa år, då så kan barnen se de små ludna frukterna svälla, precis som jag själv kunde göra hemma hos in mofar som var bruksträdårdsmästare i Skärblacka, Gustaf Hallendorff, och hade persikor spaljerade vid entrén till sin trädgårdsmästarbostad.

söndag 15 maj 2011

Ruladerna från igår lämnade utan reflektion

Oxruladerna från i fredags på Edsbacka Wärdshus

Jag tänkte att jag inte bara kan lämna en bild som den från i fredags utan att gå vidare lite i ämnet rulader. Fläskrulader, kalvrulader, oxrulader. Alla är favoriter (sicket dumt begrepp förresten "favoriter") Fördelen med det här att banka ut och rulla är att man kan fylla ruladerna med en massa jox. Malda moröter och morotsstavar är en idé, plommon och äpplen till fläsket, ansjovis till kalvruladerna. Fantasin är vid sidan av klassikerna den enda begränsningen.

Det här med fläskrulader är en av klassikerna. Jag bläddrade i min egen bok "Järnspisar Hackekorv och Tabberas" och botaniserade en del bland recepten - fan den är bra den boken! (kul att skiva sådär om sina egna alster)

Fläskrulader med katrinplommon och äpplen

Det här behöver Du:
1 kg benfri grisbog utan svål
salt
peppar
mald ingefära
Till fyllningen:
2 gröna syrliga äpplen
8 katrinplommon
Till stekningen:
2 msk smör
5 dl buljong (tärning i nödfall)
Till såsen:
skyn och buljongen från stekningen
1 msk vetemjöl
1 dl grädde
salt, peppar, socker'

Så här gör Du:
Torka av köttet väl och skär det i 10 jämna skivor med en vass kniv. Bulta köttskivorna tunna så att de går lätt att
rulla. Lägg gärna köttet mellan plastfolie och bulta med en brödkavel eller en liten kastrull.

Strö över salt, vitpeppar och ingefära, och gnid in blandningen i köttet.
Skala äpplena och kärna ur. Skär i 10 klyftor. Kärna ur katrinplommonen och skölj i ljummet vatten.
Lägg en äppelklyfta och ett katrinplommon på varje köttskiva och rulla ihop till en rulad. Se till att skivan ligger
ordentligt omlott så att fyllningen inte trillar ur vid stekningen. Fäst en tandpetare som »lås«.

Hetta upp en stekgryta eller en djup stekpanna. Lägg i 1 msk smör och låt det fräsa färdigt innan ruladerna läggs
i för att brynas väl runt om. Bryn ruladerna i omgångar om inte alla får plats samtidigt.
Koka upp buljongen med resten av smöret. Lägg de brynta ruladerna i en stekgryta eller i en ugnsfast form. Häll
över den kokande buljongen. Ställ i ugn i 200 grader eller låt småkoka på spisen i 45 minuter eller tills ruladerna
är genomstekta och möra.

Plocka upp köttet, ta bort tandpetaren och lägg i ett djupt serveringsfat. Sila stekskyn och häll i en kastrull. Låt
koka upp. Vispa samman mjölet med litet vatten och vispa ner redningen i såsen. Låt koka försiktigt och under
vispning i 7 minuter. Späd med grädden och låt såsen få ytterligare ett uppkok.
Häll såsen över fläskruladerna. Servera med potatis, kokta grönsaker och pressgurka.

lördag 14 maj 2011

Fredag på Wärdshuset



Ja jag vet, det är skittråkig matbloggning just nu på de här sidorna. Allt är fettets fel!

Lite lustigare blev det i fredags då vi som vanligt åt lunch på Edsbacka Wärdshus och där den bemötande köksmästaren Pontus st'ällde sig att göra en skummig gräddsås speciellt till mina oxrulader. Tack för det.

torsdag 12 maj 2011

Makalös fest för Arne Ljungqvist

Arne, solbränd, vital, skämtsam, klok - ledaren, legenden och föremålet för min bok "Dopingjägaren"

Den som missat att jag skrivit en biografi över idrottsledaroraklet, professorn och antidopingjägare Arne Ljungqvist blev påminda häromdagen när vi festade om från lunch i sällskap av världens idrottsledarelit inom alla möjliga organisationer. Först var vi på Nordic Sea Wiew där högtidstalen avlöste varandra likt rätterna på buffén och i vimlet skymtade en idrottselit sällan skådad.

Så var det extra roligt för mig att alla de där gamlingarna som jag skriver om i boken plötsligt fick ett ansikte. Några kände jag naturligtvis till sedan förr - en av dem var en idol alla kategorier som jag nu äntligen fick ta i hand, Stickan Pettersson höjdhopparen, legenden.

Jag skulle kunna göra en hel lång lista av alla de där namnen som vi känner igen, namedropping över alla jag tog i hand (och alla kände naturligtvis till mig som författare av boken) men det räcker med att säga att "alla var där" och lä'gligt nog kom den engelska översättningen av min bok ut i Sverige samma dag, släpptes i England för över en månad sedan. Tillfället fick också min kinesiska översättare och kinesiska agent från folkrepublikens regering att vara på plats vilket naturligtvis var väldigt roligt.

Lasse Lundberg, research för boken och kompis sedan småskolan!

Jag var där i sällskap av Lasse Lundberg, research för boken. Man kan fråga sig varför man har en sådan vid sin sida när man skriver - oumbärlig skulle jag vilja säga då jag egentligen bara hade väldigt ytliga kunskaper om idrott, idrottsorgansiation och så vidare. Lasse kan allt och delade med sig och han hade den djupa kontakten med föremålet för uppmärksamheten Arne Ljungqvist som hör och häpna firade sin 80 årsdag. jag vet att han idag åkte till WADA i Montreal och att han till helgen ska vara i Monaco - snacka om fysik.

Förrätten, sparris med tvärnöskinka som chips

Bordssällskapet var Svenska boxningsförbundets ordförande Patrick Wheeler och boxningsförbundets läkare Gunnar Ekman

Efter det officiella firandet var vi en mindre grupp som samlats på kajplats 16 för att bli båtade ut med SS Stockholm mot Waxholm och under tiden åt vi en fantastisk middag, sparris med tvärnöskinka, torsk med skirt smör och pepparrot och så långt skrek det fett och protein för min del, desserten var en samling söta chokladmousser varför jag till mångas avund fick en stor tallrik färska bär med "såar av grädda" (som Kajsa Varg skulle uttryckt det hela).

Alltså, en fantastisk tillställning, en fantastisk dag och fantastiska möten med lika fantastiska människor man inte trodde fanns i verkligheten

tisdag 10 maj 2011

Doreen Månsson invigde historisk örtagård

Doreen Månsson klipper band och inviger örtagården på Hersby hembygdsgård, sedan bjöds örtasup, det vill säga Hersbys egen nyktra dekokt från örtagårdslandet.

Vad är en hembygdsgård utan en örtagård? Det är klart att det ska finnas en sådan när man har hus från 1600-talet och speciellt då bakom Rotsundastugan som byggdes 1803 och som sedan en tid tillbaka redan har tre mäktiga humlestörar och våldsamt växande spansk körvel vid husknuten.

Anne-Berit Lavold har gjorts till ansvarig och är initiativtagare till den lilla örtagården som idag inte ens saknar kvanne och än mindre åbrodd, den sistnämnda ingick i kyrkbuketten av doftande örter man hade med sig under de långa mässorna dit man tvingades av någtn slags prästerligt hot och kyrkans moral. Buketten hade två funktioner, dels hjälpte den genom sin doft att hålla folk vakna under den långa predikan och dels höll den undan den fruktansvärda odören av lik som begravts i kryptan under kyrkgolvet.

En allt igenom gräslig örtagårdsgubbe med hatt

Det var naturligtvis inte bara för kyrkbuketten som det hölls med örtagård utan också för den goda smakens skull, som kryddning i långkoken, grytorna som bestod av både kött och sod allt i ett, men också för bot då man fortfarande förr kom ihåg till vad olika örter kunde användas.

Häromdagen åt jag en rasande äventyrligt skön middag på Fäviken späckad med vilda örter och bland annat hästhov, eller som modernt folk kallar den; tussilago. Förr hette den det mindre insmickrande "hosthäva" från vilket hästhov är hämtat och omgjort. Hosthäva säger dock en del om dess medicinska avsikt och sådana avsikter fanns med de flesta tämjda och vilda örter förr så länge folkminnet räckte - nu hade vi svenskar dock genom diverse prästers försorg olaten att ha ihjäl dem som visste mer, hugga huvudet av dem och elda upp skrottarna. Mycket kunskap gick förlorad, sådan som inte ens dagens kvacksalvare kommit i kapp.

Anne-Berit Lavold, initiativtagare till Örtagården på Hersby

Den som klippte invigningsbandet till örtagården var ingen mindre än Sollentuna Hembygdsförenings styrelsemedlem, tillika programledaren för bland annat trädgårdsprogrammet "Trädgårdstoppen", Doreen Månsson som lägligt kunde meddela att på fädernet i hennes familj fanns kunskapen vi tagit ihjäl fortfarande levande, men då från en annan plats på jorden. Det är alltså dags för oss att ta hjälp utifrån för att själva reparera kunskapen om vår egen passerade tid och nutid.

Invigning med musik är självklart på Hembygdsföreningen som nu är begåvat med ett eget husband av Sollentunas många duktiga spelemän. I bild Heine Henriksson på dragspel och Bengt Matsson på fiol - Hersby spelmän

Kom gärna och besök kryddlandet, jo så kallar vi mer modernt det som förr benämndes örtagård. Den finns på Hersby Hembygdsgård,ungefär 400 meter norr om Sollentuna Centrum, en vacker oas och passa då också på att fråga efter den lilla örtagårdsfolder som Anne-Berit Lavold skrivit och illustrerat åt Hembygdsföreningen och som beskriver örterna på Hersby.

lördag 7 maj 2011

Lidl har sina ljusa stunder



Är det inte märkligt? Ibland slår vi våra lovar på Lidl, mest för att butiken ibland har små ljuspunkter. Bland annat säljer de ett tyskt alkoholfritt öl som är en riktigt besk törstsläckare för den som vill. Ibland hittar vi mellaneuropeisk salami som inte går av för hackor. Nu senast skinka.

Egentligen vet vi inte vad det är för slags skinka, inte mer än det som stod på etiketten att den är spansk och att det är ett klassiskt svart iberiasvin, dessutom att skinkan är saltad, kokt och torkad. Vi karvar av den så gott vi kan och det är en väldigt fin arom både på kött och fett.

Priset är bara 99 kronor kilot och vi fick en skinka på över tre, närmare fyra.

fredag 6 maj 2011

Välkommen också Du som kopplat Dig hit via DN



"Ja, jag säger då det!"

Så brukade man inleda förr i suckande tonfall när något man inte visste om plötsligt inträffat och det då var till ens egen fördel. Vi svenskar är ju sådana att vi då inte ställer oss upp och jublar, steppar, skriker eller dansar - vi säger istället suckande: "Ja kära nån2 eller "Ja-a, jag säger då det".

Men det är väl kul att DN pastan uppmärksammar Lagers Tabberaset under rubriken ..."sju andra tongivande matbloggare", tackar!

Så till lite ytterligare fakta om Tabberaset: Tabberaset Lager är nämligen en duett bestående av nämnde Göran Lager och dennes hustru Rodjana. Kanske är det till och med så att vi främst skriver om det Thailändska och Laotiska köket, men det spelar i och för sig inte roll - det är en blogg om mat och odling.

Den odling vi skrivit om har till stor del omfattat ett femårigt experiment med gamla odlingssorter inspirerat av Lena Nygårds vid Programmet för odlad mångfald POM, efter ett inslag jag gjorde med henne i radioprogrammet Meny i SR P1 (ett program där jag hörts tämligen ofta under många år). Efter att ha harvat med 1700-tal där man jobbar med känsliga sorter med oerhört låg avkastning, men ofta med en intensivitet i smak och doft är detta kapitel nu över annat än i några små odlingsrutor bara för skoj skull. Nu försöker vi bli självförsörjande på rotsaker till vintern, rotsaker, lök och bönor. Visst ja! det slår mig att det nästan är för sent att förså majsen (Turkiskt vete, enligt Linné)

I DN-artikeln av Bo Madestrand spekuleras bloggar och trovärdighet. Egentligen, för att det framgår så väl, är vår blogg Tabberaset.se "ofinansierad" utan några som helst kopplingar annat än som oavlönad senior adviser åt tvåstjärniga krögaren Björn Frantzén och restaurang Frantzén Lindeberg.

Vårt dagliga värv är väl intressant i och för sig. Rodjana lagar mat som kock i ett skolkök och Göran skriver böcker, gör radio och skriver artiklar, mest om mat, men också om en hel del annat.. Tillsammans har vi tre barn och två sedan tidigare i sträckningen 4-25 år.

Till Dig som är ny läsare här tack vara DNs tilltag idag lördag - välkommen att bläddra i inlägg från november 2006 fram till det Du läser just nu.

torsdag 5 maj 2011

Fetbantning - fetdiet - bara att trycka in.

Dagen är dag tre vilket innebär den tredje feta frukosten. Jag är fortfarande mätt från middagsköttet igår kväll, grillad entrecote med bea. Är redan så sjukt trött på dessa raka smaker som jag bara varierar med olika mängder vitpeppar.

Exakt kl 07:00 - tisd:113.9 onsd:112.4 torsd: 111.5 =lost: 2.4 kg, vätska säger sakkunskapen, men skitsamma det är nästan 2.5 kg mindre att släpa runt på knäna. Nu förbränns fettet och då får jag väl räkna med ett kilo i veckan. Om några dagar ska jag tillsätta några smaker, lök, brockoli, champinjoner, mer ost, mer fröer och nötter.

Träningsdosen kommer att ökas efter vart har jag för mig att jag sagt så så får det bli.

onsdag 4 maj 2011

Skittråkigt - inget socker, sockersjuk, abstinent.

A farwell to good life, i alla fall för några dagar (=ett stort antal kilo). Det här var vad vi åt måndags, grillade saftiga välhängda entrecoter med röror av olika slag, aubergineröra lagad med drös av vitlök på auberginer som lades på grillen tills de svartnat utanpå och mjuknat helt inuti, salt peppar och visp. En tabouleh på tärnad tomat, skuren persilja, bulgur och pressad citron. Vitlöksstinn Hummus Tahini. Nu ligger slika röror "på hyllan" tills fettbantningen givit önskat resultat.

Dom däringa specialisterna på det vansinniga i att proppa sig full med fett och proteiner har förvisso rätt, men tänk vad tråkigt det blev redan efter två dagar - det är liksom att bli sockersjuk inte i mening diabetiker utan att det nollade kolhydratintaget gör att man får ett vansinnigt sockersug.

Det där sockersuget ger sig till känna när som helst som om det liksom alkoholen var "listigt, falskt och starkt".

Åkte och hämtade Rodjana från jobbet idag och höll med den självklaraste min i världen på att föreslå en snabbis på Gateau med dubbelkaffe och enpersonsprincess. Eller höll på att gladeligen tacka ja när Göran Axelsson bjöd på kaffe och kanelsnurror (sådana där livsfarligt konstsötade) på Sollentuna boxningsklubbs styrelsemöte. Eller som när jag efter lunchen på Edsbacka Wärdshus (same same no difference yesterday) med lika stor automatik, eller snarare låtsas-som-att-det-regnar-attityd tänkte ta en chokladbit till kaffet.

Det här ser ju hur bra ut som helst, men idag känns det inte inbjudande, bara som ett måste. Speciellt dessa gick med rörorna ovan beskrivna

Så sitter jag här i sena timmen efter ytterligare en 350 grams blodig entrecote av finaste märke med Lohmanders chillibea och känner mig (jaa ärligt talat) spymätt. Och jag är SUGEN PÅ SOCKER.

Lärde mig av "polaren Nils", som är en av de närmaste inspiratörerna, att dränka osockrade frysta hallon i vispgrädde och sedan sleva i sig - "det hjälper och är bra". Men jag är proppmätt på kött och bea, men kanske ytterligare vispgrädde kan lägga sig som på toppen och mildra sockerångesten.
"Den ger sig efter tre dagar" sa Nils sist vi höll på.

Den lille älskade grillaren, alltid med, alltid aktiv, alltid med pappa.

Märkligt att jag efter två morgnar ändå ser fram emot att sätta mig på träningscykeln för en 20 minutrare klockan sju i morgon och i sällskap av P1 på radion.

Nä nu är det hallon och vispgrädde som gäller som nattamat och jag lovar att ställa mig offentligt på vågen i morgon bittida efter cyklingen.!

Fettbantning och Glykemi va fan det nu är?

Lunchen igår på Edsbacka Wärdshus som köksmästaren Pontus grejade till i hastigheten - bra kombo av kött och fett och ägg, alltså fetaostfylld färsbulle, hollandaise och äggröra - det liksom skriker "livsfara", men ska tydligen vara bra inledningsvis för mitt fortsatta liv. Tar nog en likadan idag också


Nämen, så här är det att jag var på Fäviken förra helgen och inledde vistelsen med en helt fantastisk timme i bastun (har inte brytt mig om bastu på säkert 30 år) som låg i vägg i vägg med mitt luxiösa boende (där man vaknar till orrspel och tjädertjut).

I den nakna bastun såg jag den nakna verkligheten. En glasvägg med spegling som man passerar till duschen. Jag spratt till för jag undrade "vem fan det var för fet djävel i spegeln".

Alltså - att se sig själv i sanning. Då finns det två alternativ känslomässigt. 1) Bryta ihop 2) Agera.
Under mina år har jag haft hur många tillfällen till hopbrytning - ja till och med fullständiga livsslut. Uppenbarligen ligger inte det för mig. Återstår endast alternativ två, att agera, vilket förutsätter just det jag beskrivit: insikt och fullständig kapitulation (vilket inte är detsamma som att bryta ihop).

Frukosten alldeles nyss, stekt fläsk fyra ägg, eller om det var tre, bara vända ner i fläskfettet. En sak: man blir djävligt mätt

Igår inledde jag. Utgångpunkten lästes 113.9 tidigt om morgonen.

Inledningen är tuff - andra dagen idag - frukost: stekt fläsk fyra ägg, lunch: köttfärsbiff, äggröra, hollandaise, midag: välhängt entrecote med bernaise, mellanmål: jordnötter, sodavatten.

Varje morgon (som igår och idag) 20 minuter i lugn takt på motionscykelns lättaste motstånd. Att ökas succesivt.

Results denna morgon läses 112.4 tidigt om morgonen

Ser fram emot morgondagen.

måndag 2 maj 2011

...men jag har ju inte gjort fötterna än, men skägget är i ansiktet.

teckning; August Lager

Femte ungen på raken som gör huvudfotingar - plötsligt efter en hel del skraveringar så satt den där och med sedvanlig träffsäkerhet och bestämdhet. I nästa ögonblick är förmågan tappad, den omedelbara, osentimentala.