måndag 30 augusti 2010

Resans minnen och spår 3

Ingemar Lager på Laxön i Dalälvens Älvkarleby.

Mitt i dagsturen i farsans och familjens gamla fotspår norr om Dalälven lunchades det på gamla Laxön - tidigare ett läger för ingenjörstrupperna som hade som uppgift att i akt och mening att bygga broar över forsande Dalälven. Meningslösa övningar skulle man kunna förmoda - först bygga och sedan riva, bygga och riva, bygga och riva i årtionden och i väntan på den eländige Fi.

Mitt på Laxön som nu varligt restaurerats och där utflyttade bassar nu ersatts av kulturditon har en restaurang inhysts i gamla markan. Riktigt bra lunch hade de, Restaurang Kungsådran. Kungsådran är självfallet den åder av älven där kungslaxen står lockande för sportfiskare.

Lite fint att sitta där och titta ut över virvlarna i strömmande vatten och samtidigt äta halstrad gravad lax i bitar och med stuvad potatis till. (Förvisso norsk odlad)

Det är mycket snack om lunchpriser nu - här betingade lunchen 85 kronor, men då var det vita dukar, trevlig personal och ingick supplemang i stort sett utan övre gräns. Farsan var i alla fall mätt när vi åkte vidare, bland annat till Harnesbadet där farsan spelade vattenpolo i någon serie (hört om den fruktansvärda matchen ute i Furuviks havsbad i 13 gradigt havsvatten. Nu piper man om det är under 27) och här lärde sig både Tabberaset och hans yngre broder att simma (simlärarinnan hette Ulla och hade blommig baddräkt och rynkig badmössa).

Grindarna till badet såg lite anfrätta ut - kulturhistoria med emblemet HSS, Harnäs Simsällskap. Och tröskelns vatten var alldeles klart och alldeles brunt.

Hos Nordins liksom i hela Bönan, röker man böckling med granris.

Gamla Harnäs blev det också, en biltur genom Harnäsgatan och en kort stund utanför huset där farsan föddes - det är någon slags socialförläggning där nu.

Vi slog fast innan vi åkte till Bönan och fiskaren Nordin för att handla böckling med oss hem - att turen ska göras om någon dag och då med flera utflyktsmål från det förflutna; Furuvik, Gårdsskär, Bomhus.

fredag 27 augusti 2010

Resans minnen och spår 2

Dessertpudding efter faster Berit (mamma till Stig Svensson i Marma) lagad på squash och med "Gullans" vinbärssylt hemma hos faster Karin.

Mitt i ett av spåren vi reste i en dag, en stund, förra veckan hamnade vi på barndomens sommargård, alla somrar, en gård mitt i skogen. Där bor en av mina fastrar, farsans halvsyster.

När vi kom dit via Upplandsbodarna var det uppdukat med salig farmors ljumma vinbärssylt och en annan salig fasters squashkaka med vispad grädde.

Receptet får Ni nedan vare sig Ni vill eller inte (förmodligen "vill" för vad i helsike ska man annars göra med all squash?)

Det här behöver Du
1 stor eller två mindre squash
(Äsch – hur långt är ett snöre? Prova Er fram vettja, eller som en lärare jag hade i dekorativt måleri sa en gång när jag ville blanda till jakarandafärg: ”Ta mer än du tror!”)
4 ägg
1 dl socker
5 msk vetemjöl
5 dl mjöl
5-6 skållade hackade mandlar
3 droppar bittermandelolja eller två bittermandlar…kanske tre.

Gör så här:
Dela skala och ta bort kärnhuset på squashen. Skär köttet i bitar koka dem i fem minuter, pressa ur vattnet.

Vispa ägg och socker pösigt tillsätt alla andra ingredienser, Häll i form och grädda 200 grader tills puddingen stelnat, kanske 30-40 minuter. Är med svartvinbärssylt och vispad grädde.

I den här stugan tillbringade jag, med mina föräldrar och syskon, somrarna i barndomen.

torsdag 26 augusti 2010

Resans minnen och spår 1

Stig Svensson, brorsan Anders och farsgubben Ingemar utanför Marma kyrka.

I helgen som var bilade vi (låter som en 60 talare) till Älvkarleby, Skutskär, Upplandsbodarna, Harnäs, Gävle och Bönans fiskeläge.

Vi gjorde det i sällskap med farsan som snart är 90, brorsan och jag – bara vi tre. Vi åkte i allas gamla barnspår. Ingemar – farsgubben – är född och uppvuxen i Harnäs. Han gjorde sina första år på Skutskärsverken, men ville egentligen bli operasångare och hade också förutsättningarna, men tiden var sådan att de omöjliggjordes för det räknades inte som riktigt.

I stället kunde han sortera virke så ingen djävlaranamma kunde slå honom. Att han sedan blev trävaruagent och direktör och företagare var bara samma slags utveckling han hade kunnat få som operasångare om han fått chansen.

Sången hade gott det det goda med sig att han träffade morsan hos en sångpedagog och så var det kört – tre ungar på raken och så fick vi våra spår däruppe i sulfitsmeten. Alla somrar.



Vi svängde in vid Marma. Vagt kom jag ihåg att vår kusin Stig jobbar som vaktmästare där – det var tomt på folk, men vi åkte runt och ut genom en dörr kom…Stig. Det var exakt 40 år sedan så det var en bra start på den lilla minnesresan.

Känn smaken och be en bön, läkerolfönster i Marma Kyrka

Marma Kyrka är förresten värd en omväg, ritad av Erik Karlslund och byggd under funkisens inledande svenska era 1925. Altartavlan är ett av Einar Forseths sista verk. En lustig detalj är fönstren som är ett tack till Halgrens som sponsrade dessa om de fick likna läkeroltabletter - men det kan väl inte sitta och tänka på under Fader Vår?

söndag 22 augusti 2010

Skördefesten, liten, gemytlig och lyckad

Reis och Martin Nyströms kånkade med pumpor till Hersby och Skördefesten, granna saker som ömsint vårdats för att visas upp, Great Job!

Bockar och tackar alla medverkande och tillströmmande till dagens lilla gemytliga skördefest på Sollentunas hembygdsgård Hersby och i regi av Sollentuna Hembygdsförening i samarrangemang med Sollentuna Trädgårdsgille.

Det här är optimism - Klasro Fiol och jag är övertygad om att det inte är sista gången vi hör dem på Hembygdsgården

Jag tycker nog att allt som skedde på Herby under dagen var höjdpunkter. Inte minst den kvartett ungdomar som gick runt och "buskspelade" "Klasro Fiol"! Tack för Er medverkan - musiken skapade rum och närvaro.

Eftersom årets skördefest på Hersby var den första någonsin så räknade vi inte med en anstormning av människor. Små grupper lyssnade till föreläsningar på logen och några fikade eller åt soppa hos Biblos Kafé från Sollentuna Centrum som flyttat ut i grönsgräset och höll kök i Silverdalsboden.

Kenneth Karlsson Bondens Matbod

I vår egen gamla handelsbod stod Bo Dahlner som nedärvd handelsman från förr och en bit ifrån Turebergsboden stod en betydligt modernare handelsman Kenneth Karlsson på Bondens Matbod, men som ändå kan sägas ha släktskap med rörelsen i vår historiska bod - kvalitet, närodlat, mångfald. Till vardags finns Kenneth Karlsson med sin matbod i Sollentuna Centrum, i Hötorgshallen och på Siggesta Gård.

Inger Grimlund

Det den som inte masat sig till Hersby missade var ett lysande framträdande med Inger Grimlund, nestor inom svenska matjournalistik, bondmora på Gotland, kolumnist och krönikör och idag med och leder arbetet i Föreningen Låt Måltiden Blomma.

Jan Enfors

För dem som ser till och värnar den modernt framväxande hembygden talade stadsarkitekten i Sollentuna Jan Enfors med fokus på en liten torgplätt han planerat vid den nya kyrkan i centrum, en liten modern klosterträdgård mitt i byn.

Naturvårdschefen i Sollentuna Rikard Dahlén

Alldeles nästgårds och visst med ett sammanhang till Hembygdsgården och Sollentuna Hembygdsförening, bedrivs ett stort odlingsarbete med landskapsvård och odling genom tidsåldrarna från stenålder till idag. Tidsaxeln i landskapet beskrevs av Naturvårdschefen Rikard Dahlin och agrarhistorikern Olof Lundkvist. En resa genom ogräsåkrar, halmade träd, pukvete och manshög råg (kommer ni ihåg raderna ur Hemsöborna?).

Agrarhistorikern Olof Lundkvist med manshög råd



Kompostering är en konst, inte minst om den ska ge ett odlingsresultat och kunna försvaras ur rötnings kontra förmultningsperpektiv. Bäst rustad på Hembygdsgården denna dag att berätta var Kristina Sjöblom på Sollentuna Energi.



Det är en sådan professionalism som genomsyrar Bosse Rappnes alla anställda vid Ulriksdals Slottsträdgård. Det spelar ingen roll vem man än frågar ute på plats, man får alltid en intressant smärre föreläsning som svar - imponerande! En av dessa boklärda trädgårdskännare Maria Andersson besökte Hersby med trädgårdsrådgivning sist i programmet och det gjorde hon som samtal över disk.


Mina egna historiska potatisar, Leksands vit, Rättviks röd, Rödbrokig svensk och Amerikansk Rosenpotatis

Jag är övertygad om att Skördefesten återkommer nästa år.

torsdag 19 augusti 2010

Skördefest i helgen på Hersby Hembygdsgård



Under senare år har jag försökt fördjupa kunskaperna kring odling av äldre sorter och utifrån tankar och trädgårdsidéer skapa ett mångfald på den begränsade yta jag har att använda mig av.

Odling och trädgårdsdesign har visat sig vara ett populärt ämne. Som ordförande i Sollentuna Hembygdsförening tyckte jag i somras att man med all rätt skulle kunna fira trädgårdens dag, eller en tidig skördefest, på hembygdsgården Hersby i Sollentuna. Min tanke var att få dit kunniga och bra människor att prata trädgård och samtidigt låta odlande amatörer komma med det som växer i trädgården just nu, visa upp, byta plantor och fröer och mötas.

Under sommaren och tidig höst fick jag kontakt med många av dem som jag gärna vill höra berätta mer om deras förhållande till odlingsäventyr, trädgårdar, råvaror.

Stefan Tapio som är designer har hjälpt oss med ytterligare en skapelse från sin idéverkstad (han gjorde föreningens midsommaraffisch) som han kompletterat med ett programblad.

Klicka på programmet för att få det läsbart


På söndag har det blivit dags för Skördefest på Hersby Hembygdsgård. Alla är naturligtvis välkomna. Bondens Matbod kommer att vara på plats och kaféet som till dagligdags håller till nere i Sollentuna Centrum, Biblos, flyttar upp till Hersby denna dag för att servera kaffe och bullar, korv med bröd och en skördesoppa. Stora delar av Hersby Hembygdsgård håller också öppet.

Är det förresten någon som känner någon som är i behov av en smedja? Vi har en på Hersby. Fövisso har vi också en kunnig och rutinerad smed, men det finns plats för att alternera tiderna och vi ser att smedjan används ofta. Den som är intresserad kan svara på bloggen eller skicka ett mail.

söndag 15 augusti 2010

Potatis i original - Rättviks röd och Leksands vit




Rättviks röd ser ut som små potatisbakelser - Leksands vit en härligt mjölig matpotatis som hänger ihop hela koket.

Det här är de potatisar som Ahlströmer lär ha tagit med sig från England, 1724 vid en av sina affärsresor. Egentligen är det otroligt, men Linné skriver från sin resa till Dalarna redan 1733 att potatisen där slagit igenom:

"Älvdalen den 10 juli är skörden så stor att prästen kunde få tiondet av det som gavs, men så var det också på prästens initiativ som odlingen igångsatts", skriver Linné.

Man undrar om namnen på potatisen kom till under denna tid - för knappast att det var Ahlströmer som namngav: Leksands vit och Rättviks röd.

Förra året hade jag fyra knölar av var som utsäde - jag fick en halv hink av var vilket jag sparade till i maj när jag satt dem i två enskilda land.

I veckan drog jag grepen under ett stånd och var väl då övertygad att få upp ett magert stånd då dessa gamla historiska knölar inte är kända att ge avkastning av stora mått - det kom betydligt senare med framforskad industripotatis. Dröm om min förvåning då ett enda stånd räckte som ett kok till hela familjen - förvisso i olika storlekar, men ändå.

Vi har haft för vana att laga potatis i vår rundbottnade wok som vi sätter i grillglöden i väntan på att glöden ska bli grillklar. Så ock med dessa kok av historisk potatis - kokad med dillstjälkar, lite salt och något lager.

Den som bär namnet "Leksands vit" var en härligt mjölig potatis med en god egen smak (när kunde man säga så om industripotatisen?) något söt och nötaktig med en förmåga att ta emot smöret som "en svamp" och liksom ta smaken från allt annat på tallriken. Den röda "Rättviks röd" en ännu mer stärkelserik potatis, något fastare än Leksandskamraten, vacker med sina invikta ögon och så god att den klarar bravaden att bli serverad som ensamrätt med rejält brynt smör och lite salt.

SEn annan svensk i landet av mina historiska sorter - nämligen rödbrokig

Snart ska vi ta upp vår sent satta amerikanska rosenpotatis - också det en sort med "rötter" från sent 1700-tal till statarnas Sörmland och med en säkrad proveniens.

Det här med mina gamla potatisar (Jollpäru som Leksands vid kallas på Leksandsmål) är den amerikanska importlinjen av potatis till Europa - den andra grenen gick strikt efter de katolska staterna och de lät inte undslippa en endaste knöl åt de otrogna protestanterna. Sålunda har dessa mina potatisar i landet en härstammning från Peru till Amerika och sedan vidare till England - Ahlströmer och Alingsås eller inte alls! Det kan ju varit så att dessa Leksands vit och Rättviks röd är den "experimentpotatis" som infördes till Sverige genom andra vägar redan på 1600 talet och i så fall mina damer och herrar är det verkligt historisk potatis jag äter till vardags - potatis som fördes av conquistadorerna från Peru och först odlades på Kanarieöarna, sedan Spanien, Irland
och Frankrike samt i myrmarken i Leksand och Rättvik där svälten och nöden i Sverige var som störst och som Linné rapporterad om utan att någon då reagerade.

Jag tror att det här är en bild på min blommande Leksands vit

lördag 14 augusti 2010

Små möten med växter som har en betydelse

Lotus

När vi klarat av en visning av ett radhus vi var intresserade av och konstaterat att de var alldeles för tätt och trångt och fult så åkte vi till Bergianska.

Det finns växer där som gör Rodjana smått nostalgisk. Örter, blommor, rötter som använts i matlagningen och som hon plockat som barn för att använa.

Så går vi förbi en bomullsbuske och hon berättar om alla dessa dagar på bomullsfälten, på majsfälten, på sockerrörsplantagen, bland mangoträden - extrajobb för en thailändsk liten tjej.

-Jag har plockat massvis med säckar av bomull, tusentals majskolvar och tonvis med mango.

Lotusens frön som används till mängder av anrättningar

Det där låter väldigt exotiskt och ännu mer exotiskt blir det när vi går ut från Edvard Andersons medelhavsväxthus och in i Victoriaväxthuset där victorianäckrosen växer, gigantisk - men det är inte den som väcker det stora intresset utan en växt betydligt mer Brahamanistisk (heter det så?) nämligen den indiska lotusen vars ande hinduerna anser varje människa vara behäftad med och som har en mycket central roll i buddhismen. Frökapslarna däremot är rysligt goda att äta råa såväl som friterade, kokta eller wokade.


Trångt trist och tråkigt

Vår egen lilla "lotus", näckrosen, inte lika, men nästan lika, magisk och vacker sedan Monets dagar

Alla galopperade - vilket konststycke


I onsdags var jag på Solvalla i sällskap av vännen Peter Holstad.

Man kan inte säga att jag springer där ofta, men tillräckligt för att veta hur det går till ungefär. Alltså beställde vi bord i Restaurangen och innan dess lyssnade vi till de stalltips som gavs och lade upp en V64 talong som lämnades in.

Peter är mer novis och att hålla sig till sådana brukar betyda nybörjartur - första gången jag själv var på Valla tog jag hem en DD (utläses Dagens Dubbel) som gav mig 8000 kronor - det var för en god del år sedan.

...och alla föll de i galopp - vi skulle åkt till Täby istället.

Så kom vi till maten som väl kan anses som hyfsad - men man är inte där för att äta. Garvad service och massor av profiler att beskåda - några med uppfläkta datorer för analyser och så började vi springa för att satsa på vinnare och plats.

Kort sagt - vi hade det djävligt trevligt, Peter vann inalles 11 kronor och jag själv lyckades spela på alla hästar som galopperade och en som nästan dog.

Se där en dag på travbanan.

Peter Holstad i analystagen inför nästkommande lopp.

måndag 9 augusti 2010

Vilken mathelg - och möte med gigantiskt grönt på Bergianska

Ankan förberedd för några timmar i grytan i sällskap av sitt eget fett.


Det blev en sådan där lååång härlig mathelg och trots vädret massor med trädgårdsnöje. Vaxbönorna tarvar ständig plockning - hörde för ett eller två år sedan om någon, i den här sfären bland matbloggare, som picklade vaxbönor med väldigt bra resultat, men hittar inte hur hon/han gjorde.

Gurkorna dessutom - slår alla rekord. Vi gör rejäla och varierade gurksallader varje dag, pressgurka självfallet och idag en liten variant med skivad gurka dressad med en honung/saffranrapsolja och en gammal åldrad söt dadelbalsamvinäger - hur bra som helst.

Inledde egentligen veckoslutet redan i torsdags då jag intervjuade en politiker på ministernivå för en uppdragsgivare och passade på att slinka ner i Hötorgshallen för att skaffa det jag verkligen längtat efter - broskben hos Nilssons och ankor hos gamla Kjells fågel och vilt.

Det blev ungerska ankor den här gången, lite för magra för min smak, men jag hade ankfett hemma i kylen så det var inget att oroa sig för.

Trädgården på fredagen med grillning av fläsket som fått marinera - det finns ingenstans på grisen där fläsket blir så smakrikt som mellan brosket i ribbefästet. Nyupptagen potatis till och som kokades med dill i vår rundbottnade wok nedmulad i kolen precis när grillen tänds.

Så fick jag stycka de små ankrackarna och gnida dem i salt för att rimma i tolv timmar - packade i en liten bunke.
Under tiden lät jag skrovet gå på svag värme med några scharlotten för att ta ur det som fanns av fett och så för att lätt kunna lossa kvarblivet kött för en rilette.

Om lördagen fick ankbitarna koka i ankfett, eller bara smälta med i flera timmar på svagaste värme. Ett snabbt uppkok i början och slutet och så upp på papper med hålslev. Fettet silades genom en chinois så att det blev klart som korvspad. Amerikansk rosenpotatis skars i halvor och bakades i ugn med nyskuren timjan, rödlök, scharlotten, lagerblad och saltflingor från någon trakt söderut. Sist fick ankskinnet en knaprig yta på skinnet under salamandern...nåja, grillelementet i morsan och farsans nya ugn - för det här blev en familjemiddag med tre generationer till bords och det var himla gott. Det klarade ankefettet till som en het sås.

Söndag blev det skörd i köksträdgården - potatis, purjo, scharlottenlök, röd lök, gul lök, sqush, vitlök, gurka, bondbönor, dillkrona, lagerblad, timjan.

Kryddorna knöt vi ihop och potatisen tärnades fint. Löken skar vi grovt. Först fick löken svettas med olivolja och sedan hällde vi i potatisen. Ett glas cognac gick i och antändes. "Brasan" släcktes med en halvliter god kalvbuljong.

När potatisen blivit halvmjuk hällde jag i squashen, fem mindre tärnade. Det hela fick koka mjukt och smakades av med salt och mald peppar. Så snart allt blivit mjukt och smakligt fiskade vi upp kryddbuketten och mixade soppan med handmixer. Finurligt blev det med vitlökssmörstekta crutonger, smörslungade lättkokta bondbönor och en stor bukett med gul mangold som stekts i olivolja och en nypa socker - allt detta sista lades som en liten hög mitt i sopptallriken, njutning (!) och allt från egna landet!.

En slags "kalvdans"

Detta nöje avslutade jag alldeles nyss på kvällskvisten med en överlagrad blåmögelost från Kalv som handlaren inte nändes sälja då den levde sitt eget liv sedan bästadatum gått ut redan i maj - men fy katten vilken ost värd namnet. Åt den i omgångar med råcentrifugerad sockrad saft från min vitavinbärbuske.

Boostad beta i Bergianska botan

Utflykten glömde jag, med dessa gigantiska grönsaker i Bergianska trädgården. Brutalt stort i allt och jag frågade förra året och fick som svar att de vätskegödslade med vanlig krukväxtgödsel och de måtte gödsla något alldeles förbannat för min känsliga näsa reagerade på konstgödselstanken och så den lite märkliga doften från nyss brunnen varmkompost. Jag vet inte om jag vill ha det så.

lördag 7 augusti 2010

Åskstorm i ögonblick


Det ryker storm över trädgården nu - en åskstorm så stark och tät att det nästan är möjligt läsa tidningen på balkongen och regnet öser ner, finstriligt - det är förfärligt för det känns så mycket höst. Men så kan det ju inte vara.
Plockade fram en bild från trädgården igår och ser att sommaren visst är kvar, den har bara gjort ett uppehåll med regn.

Rovdjur - Rådjur - stadsskott



Det är inte kul längre, inte ens sött och gulligt.

Kring vårt odlingsområde stryker inte bara ett, utan en hel släkt rådjur omkring. Fortfarande med den ståtliga gaffelbocken som alfahanne.

Vissa av våra odlingsvänner har fått hela vaxböneskörden åtgången och hela rosenhäckar förstörda. Vår mangold är betad och jorden nedtrampad.

Dessutom är djuren löjligt tama. Jag skulle lätt kunna jaga dem med spjut, vilket naturligtvis jaktstadgan förbjuder. Till och med lagstiftarna tycks ha genomlidigt någon slags märklig bambifiering (rådjur är dock inte en bambi - bambi var ett dovhjortskid).

Hart när alla andra djur finns det skyddsjakt på - dock inte dessa trädgårdsmarodörer. Man får med överrunnet sinne lugnt vänta till allmänna bockjakten den 16 augusti och då, vilket uttyds av namnet, bara hannarna. Förlegat med tanke på att rådjuren likt råttor nu tar invaderar trädgårdarna och gör livet surt för snart sagt alla och envar.

I veckan åkte vi i villaområdet som ansluter till vårt kollektiva trädgårdsområde - kolonilottsföreningen Fyndet - och inne på en vanlig villatomt mitt på dagen, med bilar utanför på Sveavägen och med folk inne i köket, stod en rådjursgrupp och betade av trädgårdens rosor.

Det är ett hot mot trädgårdsodlandets innersta idé - friskvårdsaspekten. Folk tappar lusten eller bygger in sig fullständigt för att slippa marodörerna. De så kallade djurvännerna, samma folk som så fullständigt missbedömt det här med rovdjur direkt norr om Sollentuna och som fått människor att stanna inne av rädsla för varg och björn, applåderar nu att rådjuren så fullständigt etablerat sig i människors absoluta närhet.

I länder inte långt från Sverige är det tillåtet med pilbågejakt efter hjort och rådjur - tyst, ofarligt för omgivningen, raskt dödande. Villaområdena kring oss och trädgårdarna runt omkring vår hade kunnat vara en utmärkt scen för denna slags jakt.

Rådjur hör inte hemma där folk finns som försöker ägna sig åt trädgårdsnörderi!

Läs mer om rådjursäventyren i vår lilla odlingsvärld här

fredag 6 augusti 2010

Edsbacka krogs sista dessert - Bostadsrättsföreningen Solhjulets jubileumsbakelse

Fredrik Pettersson, tidigare kökschef på Edsbacka krog, som komponerat en hyllning till arkitekten Ernst Grönwall


Jag skulle naturligtvis inte skriva om företeelsen om jag inte själv varit involverad. Nu slumpar det sig dock inte bättre än att Christer Lingström samtidigt smygöppnar i Strängnäs (första dagen igår - fullknökat) och laddar för ett uppseendeväckande engagemang i centralaste Stockholm.

Då får jag lägligt från tryckeriet en liten exklusiv trycksak, producerad av bostadsrättsföreningen Solhjulet i Edsberg. När föreningen firade 50 förra året inledde de med att vinna Svenska Publishingpriset för en årsredovisning (min blygsamhet förbjuder mig att berätta vem som skrivit artikeln om föreningens arkitekt i den prisade skriften). Föreningen fortsatte med en middag på höstkanten där alla boende utspisades med grillspett på finaste entrecôte, potatissallad, grönsallad och en alldeles speciell dessert som jag i samarbete med Fredrik Pettersson på salig insomnade och tvåstjärniga Edsbacka krog komponerade - ja faktiskt efter den lilla uppsatsen om arkitekten i den vinnande årsredovisningen. Se där som allt hör ihop.

Arkitekten Ernst Grönwall är en doldis som människa, men också en av de mest tongivande från 50 talet och framåt vad gäller bostäder, ofta nämnd i miljonprojektsammanhang. Bostadsrättsföreningen Solhjulet tillhör hans tidigare verk efter att han "övat" sig på byggnader som blivit kända - funkishus på Askrikegatan, Artillerigatan och biografen Draken.



Rött tegel, stora ytor, svarta tak - en Bavaroise Grönwall

"När jag skulle skapa den här desserten till bostadsrättsföreningen Solhjulets 50 årsdag hälsade jag på vid husen för att samla inspiration. Det var ett märkligt ljus om kvällen. Det tog jag fasta på", skriver Fredrik Pettersson i den nya skriften.

Bavaroisen har smak av de härligaste körsbär, lite citron, den finaste choklad och grädde som gelé och fotografierna i den lilla påkostade bavaroiseskriften har Tabberasets signatur.

torsdag 5 augusti 2010

Snabbsaft bättre än långsam maja

En inkapslad tid som njutning, lagrad och handlad i Bondens Matbod - osten från Kalv i Västergötland

Slabbande och labbande i all ära och visst har jag sysselsatt oss alla i familjen med dessa evinnerliga saftkok så snart bärbuskarna plockats av.

I höstas begåvades familjen med en råsaftscentrifug. - Förstår Ni vad jag är ute efter?

Av svarta vinbären blir det sylt.

Raskt ner med de lättsköljda bären i centrifugen. Inte de svarta vinbären, av dem kokar vi en klassiskt vinbärssyrlig sylt som vi inte kan få för mycket av vare sig i filen eller på morgongröten (jo det är sant, det tillhör, förvisso bara sedan i morse, mina nya vanor), men de röda och vita vinbären blev råsaft på tio sekunder och det som blev kvar av småskräp, bärskinn och kärnor var torrt som fnöske i avfallsfacket. Råsaften värmde jag bara lämpligt till att sockret löste sig - inte mer socker än att saften håller den där vinbärskaraktäristiska syrligheten. Det ska smaka råsaft av vinbär inte vinbärssaft och det ska dra i spottkörtlarna bort emot öronen som efter en rejäl klunk riktigt torrt kallt vin (vad nu jag plötsligt vet om det om inte jag förlitar mig på ett gott minne?).

Den vita råsaften blev inte hälften så sexig som de de vita bären med sin genomsiktlighet, men smaken andades fullkomnad vita vinbär - helt olik den röda varianten. Båda försöken ändade med den positiva noteringen att råsaftcentrifugen lyckas ta ut även fruktköttmassa ur bären. Det jag var övertygad om var skum eller fällningar som borde tagits bort var i själva verket ett rikt smakande frukkött.

Lätt sötad har inte den här saften hållbarhet som mjölk ens varför vi packade in i pålastpåsar och gömde datummärkt i frysen.

En skedfylld med vitavinbärsjuice som stänk över en alldeles underbar lite ost bit från Kalv i Västergörland blev gårdagskvällens hjöjdare.

Världens sexigaste bär, vita vinbär som ger en okrafärgad råsaft.

måndag 2 augusti 2010

Väddö gårdsmejeris goda glass och lagrade julost



Det är så roligt när från början galna idéer utvecklas till något stort och hållbart.

Genom åren har jag fått förmånen att umgås med bönder i allmänhet och mjölkbönder i synnerhet.

För säkert 30 år sedan på Gotland var det mjölkkris och alternativsysslorna till att slå igen och sälja gården på auktion var inte många. Med en bonde som jag också jagade ihop med ibland diskuterade vi till och med att starta en vakteluppfödning som alternativ - det hade säkert gått bra för tiden hade varit den rätta, men jag kunde inte tänka mig själv gå där och plocka små ägg och slakta vaktlar i tid och otid. Istället började bondkamraten med vildsvin och är nu mitt uppe i sommartryffelskörd, väldigt långt från mjölkproduktion.

Tänkte på det där i helgen när vi var en tur till Väddö och Väddö Gårdsmejeri. Där tänkte man tidigt - vi startar ett eget mejeri och gör egna ostar och så kombinerar vi det med kosafari ut på ägorna så att vanligt folk får se vanliga kor och kanske får en inblick i hur det går till det här med processen att göra grönt gräs till färdig ost. Och tänk tanken och idén lyckades fullt ut.

När vi landar sent omsider, alltid i sista stund, på Gårdsmejeriet så har en busslast precis fikat och förmodligen ätit ostkaka eller kalvdans till kaffet eller den nyproducerade glassen - produktutveckling på gården.

Butiken och kaféet går så himla bra att det så gott som är rensat på ostar och andra stapelvaror.

-Vi har fått leta längst upp på hyllorna efter långlagrat, nu åker det sista, förklarade Yvonne Edlund när jag lägligt frågade efter långlagrat och fick mig en julost som blivit kvar i fyra grader sedan fjor.

Ett litet äventyr möter småungarna i trädgården med kaniner och som här små hönor och tuppar att försöka förstå sig på.

Den granna röda osten har jag ännu inte öppnat i valet och kvalet att kanske spara den rara osten till julbordet tillsammans med den KROON Baby Edam Boll från Holland som jag inhandlade decemeber som då var fullkomligt oätlig men som jag sedan dess vrider och vänder på efter alla konstens regler för att hålla lagrad till julafton om idag 145 dagar.

Fick också med mig den feta yogurten som är rent ljufvelig i syra och gräddighet (åt den med lite grynig hemslungad estnisk honung vi fått av Reisi och Martin Nyström) och så den mindre feta yogurten som inte heller går av för hackor och som jag noterade fanns på Konsum härom veckan (åt den med lite hemkörd ljummen hallonsylt från egna buskar).

Glassen då, traditionella smaker, men grundglassen fet och mäktigt god. Så slår det mig att vi egentligen åkte ut till Väddö för att köpa smör - men det kom vi på först här vi körde förbi den rykande heta sulfitgasen vid pappersbruket i Hallstavik - bra, då får vi ta en ny tur til sköna Väddö snart igen!

söndag 1 augusti 2010

Kantareller, men bara några små

En dag i helgen vek vi några timmar för kantarellerna och kanske för små hårt knutna Karl Johan att skiva tunnt och steka med vitlökssmör. Det sistnämnda stannade vi förhoppningen och kantarellerna skapade ingen direkt yra, några små intorkade och några alldeles för blöta, så ett mindre antal att blanda i en steksallad från trädgården på squash, mangold, gul lök, vitlök och bondbönor. Svampen gav en riktigt härligt skördesmak åt anrättningen.

Kanarellerna låg dolda under fjorårsgräs ett stycke från där vi vanligtvis brukar plocka mängder och där de kommer upp som gula mattor och väger halvhektot styck