lördag 10 januari 2009

Hummer 140 år gammal slapp bli kokt

Det är lite kul med söta gastronomihistorier.
Som den om den 140-åriga hummern som fiskades utanför Kanada och vägde nio kilo. Vikten kan man ju säkerställa, men åldern? Det kanske finns årsringar någonstans eller något zoologiskt knep.
Det blev proteststorm när hummern hade sålts till en krog i NY och förevisades allmänheten kravlande runt i en glastank i skylten.
"Släpp hummern fri", skanderade förmodligen hopen.

Så fick det bli.!

Farfars-farfarshummern återbördades med havet och kryper omkring någonstans något lättad och tacksam.

Jag reste med Sven-Gunnar Svensson, för Er som inte vet vem han är har jag skrivit om honom här, till Norge för många år sedan för att titta på seifiske för Meny i P1.
Mellan två filéfabriker var det som en avlämningsplats för annan fisk än sei, fisk och skaldjur. En av fiskarena drog oss in i den ekande tomma lokalen med murbruksgolv och så pekade han stolt på en låda i en vattenbunke och där låg en enorm bjässe till hummer och plirade på oss med pepparkornsögon.
-Den vil jeg spise til lørda, sa fiskaren.
-Det tycker jag inte, sa Sven-Gunnar Svensson som annars inte alls har något emot humrar speciellt inte ätbara av normalstorlek och ålder.
-Den där krabaten är ju långt över din egen ålder. Det måste kännas ganska vidrigt att äta den då, tänk vad den har fått överleva. Jag tycker det är omoral, sa han liksom i förbigående.
Fiskaren som hade önskat visa oss hummern med stolthet backade omedelbart. Tog bunken och släppte ut hummer direkt i havet, den hade nämligen fångats alldeles i närheten av hamninloppet.
-Jeg ær helt enig med dej, sa han och såg lycklig ut.

(Var det inte Bosse i Barnen i Bullerbyn som under kräftfisket i sjön Nocken fick upp en kräfta, tittade på den och kastade den tillbaka i sjön. "Vad gör Du", skrek de andra barnen och Bosse svarade: "Hon såg så lessen ut i ögonen".)

Bästa semlan inte alltid dyrast (Uppdaterad)



Idag har vi lite högtid hemma. Rodjana fyller år.
Hon har tre traditioner inom maten som ger henne nostalgikick. En är surströmming. Den andra är sill och potatis i juni och den tredje är semmeltid och då på klassiskt manér i varm mjölk med kanel.
Det är märkligt - vi kommer från helt motsatta poler på klotet och får nostalgikickar av exakt detsamma.
På födelsedagen äter vi alltså semlor isf tårta och det alldeles nyss. Semlor och nybryggt kaffe på nymalda bönor.
Det var första gången som lille August fick en egen hel semla och det gillades så pass att han skrek när någon annan närmade sig hans semla med sked.
Då fick jag ett nytt thailändskt uttryck till min ordlista, nämligen vad svenskans snåljåp översätts med.

På thai heter det "kiiniew". Slutändelsen är densamma som i kaoniew där kao står för ris och niew för kladd eller segt. Och nu ska ni höra vad kii står för, nämligen bajs! Att vara en snåljåp är värre en kladdigt eller segt bajs alltså, i Thailand (och det är nog både första och sista gången som något som detta får förekomma i denna bloggspalt)

Grattis kära hustru Rodjana till årsdagen!

Så till det rubricerade att det dyra inte alltid är det bästa. I vårt lokala bageri som senaste tiden slagit knut på sig själv i prishöjningar kostar en minisemla 31 kronor. Jag kan inte drömma om att smaken står i paritet till priset. Skyhögt över i smak kommer nämligen Europabagarens semlor i den annars så förhatliga närbelägna ICA-butiken. Fyllig vetebulle med mycket fint mald kardemumma och en smältande len mandelmassa och en söt, riktigt god grädde (säkert med någon tillsats, men det struntar jag ni). Två semlor kostade 29 och någonting. Fyra kostade 55 kronor, 13:75 styck - det blev åtta semlor hem till semmelkalaset, njutning från första till sista!

(Uppdatering senare under dagen: Hittade oroande eller förklarliga fakta om semmelpriserna i en artikel i SvD förra året på fettisdagen, värd att reflektera över kanske