söndag 4 januari 2009

Bitterljuv Kung av ostar - Saint Marcelin


Vi hade en liten mellanmålsorgie hemma idag på vår tryffelkorv och i kombination med en rumstempererad, nästan flytande, beskbitterljuv Saint Marcelin. Osten bekantade jag mig med första gången i Lyons saluhall och i sällskap av kockarnas kock Paul Bocuse som hade vänligheten att visa mig runt i saluhallen före en lunch en trappa upp och sedan middag ute på den ägandes restaurangen.
I eftermiddagen möttes det lilla av den stora njutningen. Livet är en resa i smaker - vad annat?

Bugatti lika begåvad som Molteni

För en massa år sedan när jag var student på Royal College of Art i London visade skolan en Bugattiutställning. Självfallet blev jag helsåld i ögonblicket trots att mitt bilintresse inskränker sig till bättre begagnat av vad märke som helst, huvudsaken det rullar.
Dessa underbart bugattiblå små konstverk upptäckte jag senare hade en designsläkting i Molteni, spiskungen som kom från samma lilla Italienska by som Bugatti och generationskamrat.
Spisarna finns till ett överkomligt pris i nytillverkning, något man inte kan säga om Bugatti. För en tid sedan hittades en 57S Atalante 1937 i ett garage. Bilen såldes på auktion. En uppgift säger att priset var 66 miljoner, en annan 72 miljoner. Svindlande för en bil och även för ett konstverk.
Om jag säger att den har pondus, kraft, form och känsla. Handgjord in i minsta detalj. Då pratar jag inte Bugati i första hand utan Molteni, ett matlagningens lilla under.
För över 80 år sedan flyttade Joseph Molteni över gränsen från Italien och hamnade utanför Lyon i St Bartelemy de Vals i St Uze, där den lilla fabriken ligger kvar än idag.
1982 dog Joseph Molteni. Då fanns det 18 trestjärniga krogar, 13 av dem lagade maten på en Moltenispis och då ska man ha i minnet att denne tekniske gigant helt kullkastade köksordning och logistik. Han var den som fick brigaden att cirkulera kring spisen som en ö mitt i köket. Det var nämligen en Moltenispis som introducerade detta som senare skulle bli ett "idiom". Fortfarande idag tillhör Moltenispisen framtiden, det är inte illa efter 100 år.

Svårt för Gardell, men jag känner honom ju inte förstås

Jag tycker Gardell är sorgligt löjlig även om det ingår i hans artisteri med synliggörande upptåg som i kvällens Stjärnorna på slottet.
Han såg helt förvirrad ut när han kläddes av framför TV kamerorna i ett uppdrag man förväntade att han skulle hantera, men klarade föga.
Jag känner inte Gardell och vet inte om han verkligen är så manierad under ytan som han visar för offentligheten.
Jag träffade Tomas de Leva några gånger och intervjuade honom för radion. (appropås manierade artister). Han kopplade på sin tillgjordhet i samma ögonblick som jag kopplade bandspelaren. kanske det är sak samma med Gardell, vem vet. Som clownen, som jag heller inte gillar.
Nu är det här en slags matblogg bestämde jag mig för tidigt och den gotlandsmeny som Scheja valde i kvällens avsnitt var väl självklar och knappast överraskande alls. Det överraskande är ett en så belevad, inbjudande och kunnig herre som Staffan Scheja började berätta om salmbärssylt som traditionsenligt serveras till och sa att han var väl bekant med träden som det växte fullt av inne i Visby, lappri förvisso, men ändå en ytterligare dumhet i det här programmet. Han förväxlar säkert salmbären med de mullbärdsträd som bär frukt i staden. Salmbär finns i mängd i dikesrenar och på hyggen på landsbygden och är ett litet ettrigt gott svarthallon. Mullbär serveras bland annat på Värdshuset Lindgården i en parfait.
Jag vill minnas att jag såg Scheja på den krogen för länge sedan då "musik på Gotland" var nytt.

Uppdatering dagen efter:
Nu ber Gardell om ursäkt och får allt ljus på sig själv - antingen väldigt skickligt arrangerat eller bara ynkligt.