fredag 11 maj 2007

Andra skörden rabarber


Jag blev jätteförvånad när jag lyfte på tunnan som jag lagt över ett av rabarberstånden. Det är ju bara fem dagar sedan jag senast höstade. Nu stod de där igen som Särimner, pånyttfödda.
Det andra ståndet, utan tunnskydd, har inte ens kommit halvvägs.
Innan skittjuvarna fångade hela min uppmärksamhet idag, gjorde jag färdigt årets första såbädd. I den tämligen styva lerjorden är löken satt, längst bort, sedan kommer ett stycke med tätt planterade röda bondbönor och längst upp en liten skog av krondill.

Ser redan fram emot alla dessa flaskor saft som rabarbern kommer att ge - rårörd!
Jag kör en "tunnvecka" till för en kompott kanske redan till torsdag.
Rodjana laddar nu. Bara tio dagar kvar till bäbisen. Har vi tur prickar vi in Carl von Linnés födelsedag 23 maj (omräknat till vår almanacka). Ska försörja henne med de läckraste av de delikatesser hon får äta fram till BB. Har inte fattat riktigt att vi blir en till i familjen. SNART!

Häst (skits) tjuvar!!!!!!!!!!!!!!!!!!


"Min hög"

När jag kom till mina odlingar på vårt kolonilottsområde i eftermiddags såg jag lite längre bort två obskyra fiurer komma gåendes och i riktning mot min dynghög.
Den ligger lite längre bort i förhållande till min kålgård, 50 m söderut.
Jag öppnade grinden och gick in till "mitt".
De obskyra, den ene bärandes på en vit stor tunna, den andre med skottkärra, tittade upp och fick syn på mig.
Då fortsatte de förbi gödselhögen och försvann bortöver norrut.
Fyra timmar senare - packar jag ryggsäcken för att dra hemåt, ganska slut.
Jag tar "långvägen" för att snegla på hur långt alla andra i området hunnit.
Där uppe, på en lott bakom en annan, där i skogsbrynet stod den lille med skottkärran, han krattade. Den andre satt på en bänk och tittade ut över sin lott.
Jag fortsatte mot parkeringen, och där kan man liksom vända och gå en parallell väg tillbaka i skydd av dubbla kolonilottsrader.
-Jag tänkte - att det kanske var värt att kolla upp de obskyra, så jag smög mig vägen åter.
Egentligen tror man ju inte sådant här om folk som man har som odlingsgrannar. Jag såg skottkärran och tunnan smyga från sin lott och i riktning mot min skithög. Wow!
Jag smög efter på min sida, bakom små stugor och redskapsbodar. Jag kunde hålla mig osynlig ända tills jag var tio meter, bakom dem.
-Vad i helvete tror ni att ni pysslar med!
"Jag visste inte..."
-Du visste så djävla väl för Du väntade ut mig och så smet Du tillbaka, FY FAN!
(Kutym på omådet är att betala 100 kronor för tre kärror dynga, så har andra som skaffat dynga alltid tagit och så gör ock jag)

Bildbeviset.

Snacka om att bli tagen med båda armarna nedstuckna till axlarna i skuld och skit.
Den ene med en kärra full och den andre med en tunna skit.
(Man kan ju fråga vilken skillnaden är på en sådan människa och en tunna skit? Svar: Tunnan!!)
Självfallet läste jag lusen av karln som blev till en blöt fläck och bad att jag inte skulle säga något till någon - allrahelst inte till styrelsen för då åker han från området så det visslar.
Dilemmat är då - om de obskyra nu visat prov på skitdålig hederlighet kan man då lita på att de inte är lika ohederlig när det gäller verktyg, utsäde, skörd?
Man kan säga att jag har skit så det räcker - visst, men det är liksom inte det!