söndag 6 maj 2007

Primörer i kålgården


Snigelfritt under glas

Det är så fantastiskt att komma ut och förbereda och se att det hela redan är igång.
För en månad sedan gjorde jag iordning mullbänkarna för pimpinella, Pimpinella anisum.
Där ligger fröna nu och gror under jordytan och täckt av glas. Värmen från hästgödseln långt ner under rötterna ska göra sitt till så att växterna blommar redan i början av juni.
Ska jag vara ärlig har jag inte lyckats särskilt bra med pimpinella tidigare varför jag sår i mullbänken.
I den andra mullbänken ska jag snart så olika gamla sorters sallad. Här är snigelfritt så jag brukar få upp plantor som sedan håller emot bättre. Hela förra årets första sådd av vaxbönor t.ex. tog sniglarna jäms med fröet. Andra sådden gjorde jag i mullbänk och bakom glas. Sex centimeter höga planterade jag ut och då fixade det sig.

Syran är frisk och nyttig, inbillar jag mig...och sur som fan"

Ängssyran kan vi skörda av och skära till sås eller ha i sallad när märgnerven dragits bort. Förr strimlades syra och lades på flaska med vatten för att användas till soppa om vintern. Linné noterade under sin lappska resa 1732 att renägarna förvarade mjölk i ut och invända renmagar där mjölken fick torka till vintern. Då blöttes den med vatten och kokades ihop med ängssyra.
Jag tycker smaken är så uppiggande och frisk så när jag jobbar hårt i trädgården tar jag gärna några syrablad att tugga på och skölja ner med vatten

Ramslökssås till morgonsimmad torsk är nästan lika gott som kokt torsk med torsklever.

Det är fler som skrivit om Ramslök senast. Linné gör uppteckningen av Ramslök 1741 på Gotland och löken har betecknats som sällsynt alltsedan dess. Man har använt ramslök i matlagningen sedan medeltiden.
Egentligen vill den här löken ha fuktig mull där den växer - alltså ren kompost. Jag har fått den att fästa i styv lergjord under röda vinbär. Nu ska jag gräva ut runt den lilla ruskan som kommit upp för andra året och så ska jag fylla ut med fjorårskomposten. Man måste flirta lite med känsliga individer. Då får man tillbaka en lätt löksmak med en sanslöst överraskande sötma.

Åbrodd bevarar vad som helst!

Åbrodden,Artemisia abotanum, som står i kryddlandet trodde jag inte klarat vintern - flyttade busken alldeles för sent i höstas för att den konkurerade med en rosenbuske.
För den som är hemma bland arter och latin så framgår det av "artemisia" att åbrodden tillhör malörterna. Den doftar av lemoner och det var någon som sa at den brukade bindas in i brudbuketter, men det tro jag inte är sant. Jag tror hellre att den bands i små ruskor att sättas i kyrkan tiden efter en begravning i valven under kyrkgolvet. Åbrodden stod emot likdoften och har dessutom en balsamisk effekt på förruttnelse. Vilken verkan den gör utspädd med brännvin och som krydda vill jag inte veta, men kanske är det samma?

Våren om man är smart.

För en månad sedan välte jag en tunna upp och ner på två ribbor över rabarbern. Idag tog jag undan tunnan och kunde skörda primörerna. Ohyggligt vackra och riktigt doftande.
Hemma ikväll kokade jag en sockerlag på en dl socker och 3/4 dl vatten, lade ner en vaniljstång och skar skaldragna primörrabarber i fyra centimeters bitar som sedan fick koka nästan mjuka.

Det är något speciellt med första skörden.

Jag tycker det är synd att koka sönder dem till kräm så det fick bli en hastigt kokad kompott istället med riktigt sammanhållna bitar i. Serverad som frukostmat måndag morgon - väl kyld och med lite gräddmjölk (!!!). Annars isar vi den och späder med jordgubbssaft och hastigt blanchade jordgubbar och serverar med riktig vaniljglass.

Bladbredig, bredbladig, blev krusbladig...nästan...andra året.

Så tog vi med hem den första ruskan av gräslök, späd och knallstark i smaken. Persiljan har också kommit och den bredbladiga blir mer krusbladig andra året och har en fantastisk persiljesmak, mycket mer än köpepersiljan som...om man anstränger sig...påminner om persilja.

Stensöta


Stensötestenen ligger efter vägen till trädgården.

På vägen säger vi hej och hallå till "stensötestenen".
Varje gång ställs samma fråga från barnen; "Kan Du ta en stensöta åt oss?"
Försiktigt petar jag fram en jordstam med kniven. De kan vara långa och ganska kraftiga också.
Det doftar jord.
Hoffberg skrev i sin "Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom", 1792 att Stensöta botar bröstsjukdomar som Lungsot (TBC) och att den både till smak och utseende liknar lakrits och kan "anwändas i dess ställe".
Så bra då - för en "chef" och jag satt häromdagen och diskuterade just stensötan, denna Polypodium vulagare. Det handlar ju väldigt mycket att gräva där man står nu och söka de där gamla kombinationerna som alla gommar glömt.
Stensöteglass?!

Linnes nunna i min trädgård


Jag har en nunna i min trädgård, en nunna från Sibirien; Corydalis nobilis, Sibirisk nunneört.
Den här vackra gula, buskliknande växten togs in till Sverige av Carl von Linné och självfallet måste jag ha en sådan Linnéansk blomma i min 1700 talskålgård.
Jag har hört en historia om hur den kom till Sverige och att det inte alls var meningen att den skulle komma hit.Linné hade nämligen sett en Löjtnantshjärta, Dicentra spectabilis i ett herbarium han fått av en rysk adelsman (Demidoff) och då fallit pladask. (Just det exemplaret som Linné tittade på finns fortfarande på Linnean Society i London).
I sin Species Plantarum kallade Linné löjtnantshjärtat felaktigt för Siberia. Senare gav han den namnet Fumaria spectabilis i Diadelphia Hexandria.
Ett löjtnantshjärta ville han ha, inte bara som pressad i ett herbarium. Han traktade efter att få se en blomstra i Uppsala, i botaniska trädgården - eller kanske där han bodde ute på Hammarby.
Frön fick han av Erik Laxmann som varit utsänd av honom och som i sin tur fått fröna av en furste i Sibirien.
Man kan förstå hur ivrig Linné var att få fröna i jorden och sedan äntligen få se de första röda kraftiga vårstänglarna bryta jordskorpan redan i början av maj och sedan några veckor senare stå i full blom med de sirliga rödvita hjärtana dinglande så skört.
Den synen fick aldrig Carl von Linné njuta av. Det som bröt jordytan i maj var den sibiriska nunneörten, Corydalis nobilis.
Det är från denna första planta som min stammar och som blommar just nu i min "Linneanska" kålgård. Och då ska vi veta att fröna Linné fick av Laxmann såddes 1765.
Nu blommar Linnés nunnört bakom de vita vinbären och mitt i ett myller av vita smultron - också de sibiriska, alldeles bredvid en självsådd Primula veris i fyll blom och en borstnejlika,(Dianthus barbatus) som kommer så smått.
För att hylla Linné och ge tyngd åt historien att berätta så har jag satt en löjtnantshjärta vid staketet en bit ifrån. Jag njuter av det Linné aldrig fick se!