söndag 7 januari 2007

Bästa nudelkokerskan är min fru, MEN

Jag kommer ihåg att jag fick en ny syn på nudlar efter den här filmen och själv ville träffa den bästa nudelkokerskan i världen (Det gjorde jag), men det var själva filosofin i måltiden som var så mångbottnad. Om fläsket, att stanna upp inför det och berömma det, om smaken på buljongen, om grönsakerna och om nudlarna, textur, smak, yta. Och meditationen i varje smakbit, den l å n g s a m m a eftertänksamheten, vilan i ätandet. ”Tampopo nudlarnas drottning” och det var över 20 år sedan Itami Juzo gjorde den. Han dog för 10 år sedan i år.
Nu hör det till saken att jag gjorde en julserie i Meny i P1, sista programmet sändes torsdagen före nyår men hela serien finns fortfarande att ladda ner i 30-tagarsarkivet. Och när jag satt och skrev manus till den serien så letade jag förtvivlat efter den här filmen som fanns i en stängt minnesfile – hade så gärna berättat om den och kärleken med den rå äggulan som ett par skickligt under kärleksakten för från den enes mun till den andra. Men som sagt filen var stängd ända till att Space Babe i sitt oktoberbloggande öppnade mitt minne. Nu ska jag försöka få ta i detta lilla mästerverk som utstakade en ny väg inom den japanska filmen. Tack Space Babe – den här filmen, kinesiskan, akademien och hennes omedelbara svar fick mig att lägga henne överst på min länklista.

Brutna löften på MacDonalds


När vi åkte på bilsemester i somras lovade vi varandra att aldrig mer äta hamburgare på Macdonalds. Det var efter en superflottig paus på Macdonalds vid infarten till Jönköping med frysskadat bröd, soggig pommes, allmänt otrevlig (obegåvad) personal och ostädad lokal, snuskigt helt enkelt.
Idag satt vi i soffan och hade ingen plan för dagen, klockan hade blivit två och dagen höll på att drunkna i skymningen.
Så var det jag (!) som utan att jag egentligen ville det sa: Vi går på Macdonalds.
Jaaaa!!!!
Och så gjord vi det.
Sollentuna centrum 15:00. Så beställde vi, hönsburgare till den minsta som inte gillar den torra barnburgaren och så tre big mac.
Det var väl som vanligt vad gäller smaken, igenkänning, men inte så mycket annat. Men det vara bara att när fröken bakom disken lagt upp alt inkl pommes så fick vi reda på att hamburgarna skulle ta fem minuter – men, sa vi, då kallnar ju pommesen.
”Då får ni nya – det var ändå pommes som fått ligga ett tag”!
Och efteråt lovade vi varann igen att aldrig mer!
Vi har en indier alldeles i närheten, en liten familjerestaurang, kanske landets fulaste, men med riktigt hyfsat pakistanerkök. Det hade inte kostat mer att gå dit, sa vi och lät tanken plåga oss samtidigt som ”mamma-indienrestaurang” gick förbi oss där vi satt vid bordet och plågade i oss transfetterna (vet inte om det är transfetter på macdonalds, men det smakar så). Det är klart att vi skulle varit nöjdare, gladare och haft bredare leenden om vi gått till indiern istället!
Så skulle Na gå med Alma på dass men kom tillbaka fort som tusan, skitlukt, piss på golvet och dasspapper överallt. Fy tusan! Aldrig mer!