onsdag 28 februari 2007

SJ SUGER!


Det är så tragiskt!!!

Finns det då ingen som kan förbarma sig över SJ och maten. Vi har ett gigantiskt matkunnande i Sverige, men SJ tycks mest bekymra sig över yta, design av bistrovagn. Bara det att kalla det för bistro är skamligt. Sura viner för dem som är sugen på vin, öl i kvartsburkar och en mat som ska mikras och som inte smakar någonting, hokifilé som torkat på ytan redan innan den stängs in i mikron och en lasagne som är så smaklöst att vattnet till blir berikande kryddigt.
Jag är alltså på väg för att prata om det svenska köket, den svenska traditionen om Astrid Lindgren och maten. Förr, faktiskt när jag var barn och tonåring, kunde SJ stoltsera med matlagning ombord och vita dukar och väldoft. Nu finns det inte ens platser att få i grannlåten av röda skinnfåtöljer och kylfack för smaklösheten.


Aldrig förr har en bildtext varit så nödvändigt: Det är "Lasagne"

Det är ett under att personalen kan vara så leende välkomnande, men de har väl insett att nedmonteringen av den goda smaken inte är deras fel.
Jag satt och tänkte på bröderna Nilsson, Rikard och Robert. De har ju varit vid NASA i omgångar och lagat rymdmat som smakkonsulter. Kunde inte SJ engagera dem för framtidens mat ombord. Herrejösses vilka möjligheter: Smaka på destinationen. Isterband från Vimmerby. Palt från Piteå. Revbensspjäll med äppelmos från Skåne. Piggvar från Göteborg. Eller landskapen vi far genom, Sveriges skafferi. Om nu dessa skafferier maktar med att producera.

tisdag 27 februari 2007

Astrid Lindgren - Vimmerby




I morgon är det "Onsdagskväll" på Vimmerby bibliotek.
Rubriken för kvällen är "Pilutta Dig mitt i maten".
Det var också mitt eget arbetsnamn på min bok om maten hos Astrid Lindgren; "Järnspisar, hackekorv och tabberas".
Det känns lite som att komma till "Lejonets kula" och jag förväntar mig en rad kunniga matmänniskor i publiken, folk som bara genom att bo i Vimmerby har en nästan personlig relation till både Astrid Lindgren ochn hennes figurer.
Förra veckan var jag ju med Astrid Lindgrens familj och artister på Studentafton i Lund för att berätta om boken och nu räknar jag med att bli både ifrågasatt och överhöljd med recept och fakta.

En timme ska jag prata utifrån boken och skam till sägandets: Det är skitkul!
Är Du i närheten, titta förbi, titta in, presentera Dig.
Kvällen ska jag tillbringa en del av i varje fall på Vimmerby Stadshotell där Alva dansade ut med den skitige sotaren i den vackraste valsen någonsin efter borgmästarinnans "delikatessmeny".
Väl mött i Vimmerby.

Miljonprojektens hus


Fasaderna omsluter

Jag är är så fascinerad av miljonprojektens hus.
Idag var jag av en märklig anledning i Fittja hos Hussein, en knickedick som igår försökte sälja på mig en gammal Kadett och lovade med fingrarna på koranen att bilen var heljust. Och den var prisvärd opch OK ända tills jag tankade fullt vid första bästa bensinmack. Och då stod det som strålar ur den genomrostade tanken under bilen.
Jag ringde upp Hussein i Fittja och sa som det var och han svarade suckande, "nej, nej, var det likadant för Dig".
Det är som servitrisen på gamla Hemse hotell hos Nisse Sundberg på Gotland. Jag hade fått in hans goda saffranspannkaka med salmbärssylt och vispgrädde och fick anledning att pocka på servitrisens uppmärksamhet då en stor grönblänkande fluga kravlade sig upp ur grädden.
"Hallå, kolla det här - lite äckligt va?"
Det var en eländig kamp mot grädden som var som kvicksand för flugan.
Servitrisen stirrade som förhäxad. Hon stod som gjuten i betong ett tag. Blicken började fladdra och jag började tycka synd om henne - det var ju inte hennes fel.
"Jao, men" började hon n'ästan stammande.
Och så kom det mest oväntade jag någonsin upplevt:
"Jao men va ska man vel gære nar de ar så mycket laggårdar härikring"!
Sen vände hon på klacken satte näsan i vädret och gick in genom snabbdörren till köket.


Till och med färgerna finns om man tittar medvetet och kisar med ögonen.

-Nej nej, var det likadant för Dig -
Vicken knäppskalle. Men han gick med på att betala tillbaka pengarna och ta tillbaka bilen. Så därför var jag tillbaka i Fittja idag och på vägen hem gick jag till tunnelbanan och det var massor med människor och ingen talade svenska. Jag förstod det när jag frågade mig fram efter vägen - det var som i mellanöstern..."sorry, no swedish..." med en gest mot läpparna, Sorry. och jag försökte på alla språk jag kan ytliogt till och med Thai "Ah Metro", var det en som sa och pekade.
Och jag jag höjde blicken och var helt omsluten av betongvirrvarr, gångbroar, pelare, loftgångar, arkitektoniska block i cement som färgats rött och grönt och blått och gult.

Ett blågult folkhem

Nu kan folk säga att jag varit "ute i verkligheten", men den lever jag i redan, har bott av och till i ett miljonprojekt. Jo jag är fascinerad av betongen och rymen och färgen. Jag känner ett släktskap till det som var tidigare, tankarna som sedan gick så fel. Funkisen. Skillnaden är att ute i Södra Ängby kan man andas när man tittar på rytmen, linjen, kurvan som omsluter rummet, materialet, fönstren - det kan man inte liksom när allt ramlar över en i Fittja. Där blev jag alienerad snarare än kände gemenskap. Och det kanske är själva klon. Miljonprojekten alienerar med sin väldighet, sin galna upprepening - husen står som i en mardröm.

Mat ska aldrig vara ensamhet!


Igår bloggade jag om mötet mellan människor som lämnar barn på dagis, föräldrafika varje morgon. Jag har redan idag på morgonen fått höra jättemycket om vilket bra initiativ dagiset tagit.
Ett annat bra initiativ har föreningen Låt Måltiden Blomma tagit med "Sambord". Det är också ett sätt att få människor att mötas och framförallt att höja statusen på "pinnen" - ensam man eller kvinna som sitter vi ensamt bord och äter på restaurang. Ditills har pinnar betraktats som kufiska typer utan eget hem. Det ska bli ändring på det.
Matjournalisten och tidigare chefredaktören för tidningen Gourmet Inger Grimlund har en egen blogg där hon berättar närmare om Sambord. Klicka på rubriken "Sambord" till höger på hennes sida för att läsa.

Så här skriver föreningen Låt Måltiden Blomma i ett brev till utvalda krogar:

Hallå i mediabruset!

"Här är det föreningen Låt Måltiden Blomma som vill påkalla din uppmärksamhet!
Vi har en bra idé till Dig och några av Dina seriösa kollegor.
SAMBORD har vi kallat den.
Bakgrunden är att många av oss i dag gärna vill gå på lokal men drar sig för att gå ut ensam.
Världen är full av hungriga singlar och ensamma vandrare som längtar efter sällskap vid matbordet.
Alltså; vi har tänkt samla ett tjugotal restauranger i projektet. Bara de bästa – inte de dyraste, inte de snobbigaste utan just det som är allra bäst på att ge gästen det den vill ha.
Trevlig miljö, service, bra mat och en vardagsupplevelse som värmer.
Vi tänker oss en samlad marknadsföring med hjälp av radio och TV. Press och mun-mot-mun-metoden.
Redan har vi fått stort intresse från våra goda mediakontakter.
På dörren ska sitta en logga som berättar – här har vi Sambord – Välkomna!
Och i lokalen finns sedan en bordspratare som visar ”var bordet ska stå”."

Gå gärna in och titta på styrelsen i LMB", idel ädel bekanta?

måndag 26 februari 2007

Fika på dagis


Föräldrafika på dagis varje morgon - för oss är det numer en självklarhet

En morgon för ett halvår sedan stod det där bara på dagis. En termos med hett vatten, en skål med tepåsar, mjölk, socker och en termos med nybryggt kaffe. Allt i ett hörn i korridoren.
Föräldrafika fick plötsligt en ny betydelse.

Det inte bara smakar fantastiskt och får föräldrar att stressa ner i dagislämningen, välkommendoften med kaffe om morgonen är obetalbar!


En lapp på väggen förenar i kaffestunden på dagiset.

Meningen är att föräldrar ska lockas att stanna några minuter extra vid lämningen av sina ungar, slå av en prat med personalen och helst av allt möta varandra. Vårt dagis är multikulturellt. Några av föräldrarna möter aldrig människor utanför sin egen grupp - vågar inte själva och svenskar vågar inte möta dem. Integreringen går långsamt i denna köckenmödding av nationaliteter i det gigantiska miljonprojekthuset som dagiset ligger. Här är det korridorer, nio våningar och betong som gäller. För att konkurrera med villadagisets vackra gräsmatteträdgård måste betongdagiset presentera livskvalitet på annat sätt, utflykter, promenader, skogen, mystiken, pedagogiken och ha en personal utöver det vanliga...och så föräldrafika varje morgon förstås!


"Fröken Erik" har själv nära till kaffet och sätter sig ner med föräldrarna, sedan är samtalen i full gång.

unga fröken Erik var den som lockades av förslagen och som dukade upp.
"Det är Du och en till som fikar varje dag och en dricker te, en annan tar med sig koppen på promenaden till pendeltågsstationen".
Det tar tid att införa nya kommunikationsvägar.
Vi läser samtidigt i lärartidningen om ett dagis i Gävle där man inrättat ett speciellt föräldrarum för samtal och för umgänge.
Själv vaknar jag varje morgon och dukar upp grötfrukost till barnen och de vuxna, havre, råg, korn, linfrö och rårörda surlingon. Kaffet? Ja det tar vi på dagis!

söndag 25 februari 2007

Jam nua - thaisallad på restkött


Den känns så blodigt hetsig, Jam Nua, thailändsk köttsallad med chilli.

Det här är en snabb thairätt som vi drar i oss när kylen svämmar över av helgkött, överbliven stekt entrecôte, en rostbiffslatt eller en bit fransyska.
Köttet skivas tunnt och skärs till "munsbitar". Skär citrongräs mycket tunnt tillsammans med skuren röd och gullök, hackad mynta. Varva med köttet och dressa med limejuice och nam prig pau. Smaka av med fisksås och lite socker.

Hemma gör vi en stor tallrik och lägger upp vår Jam med vitkål i klyftor eller sallad och sedan tar man munsbitarna efter vart med den egna skeden, sedan blir andhämtningen kraftigare vill vi lova.

Nam prig paun är ju vansinnigt stark, vi använder matskedar av den och äter mat med styrka som ingen vettig svensk brukar klara av utöver våra vänner som vant sig vid thaioriginal (Janne och Gittan). Var försiktig med kryddningen. Så småningom blir behovet så starkt att man måste ha jam av ett eller annat slag minst fem dagar i veckan som lunch eller som "hetsare" om kvällskvisten.
Vi ska servera lite annan slags jam (sallad) lite senare (bläckfisk, skaldjur, grönt, fisk).
Ät med ris, men det är inte nödvändigt.

En delikatess är sardeller krossade och blandade i ett gott jasminris. I thailand används en annan saltinlagd fisk, men Rodjana tycker att sardell är ett alternativ bättre än originalet. Och ikväll åkte sardellburken fram jämte fisksåsen...

...som i och för sig alltid och tvunget står på bordet antingen hela flaskan eller som en liten skål nam prig pla, dvs fisksås, skivad chilli och limnejuice.

Jag frågade Rodjana om det finns några regler för serveringen och hon svarade "Ingen alls". Man äter det när man är sugen på det där starka och då gärna med en kall Singha eller en Singha nam soda. "Det är ju inte middagsmat men kan inleda en middag där allt bullas upp samtidigt, fisk, köttm, fågel, soppa, sallad och ris eller den kan serveras som en liten tallrik till dem som bara är sugna närsom på dygnet".

Astrid Lindgren i Lund


Ville bara visa affischen till studentaftonen som jag deltog i härom dagen. Det är kul när arrangören inte låter sig lockas av det flashiga utan presenterar aftonen i en allt traditionell och snygg form. Här med alla medverkandes autografer.

Döden, döden - halshuggning till skogs!


En sida från Kultur: Väst

Upptäckte att Kultur:Väst uppmärksammat min bok "Döden i skogen".
Det är Falks grav i Hökensås som lockat till läsning av boken. En grav som betraktades enbart som en gammal grav ända tills att jag i boken kunde avslöja att Falk också avrättats på platsen.
Det är Peter Klingsell, medarbetare som research i boken, hittade sidan och mailade över den.
Peter kunde bidra med en historia om graven, en historia som han i hittat i ett arkiv som anteckning och så kunde vår samtid berikas genom att vi berättat om det som verkligen hänt.


Just den här graven och avrättningsplatsen i Hökensås är extra spännande då det under tidsperioder lagts blommor på platsen för stupstocken. Ingen vet vem som lägger blommorna där. För så har det varit sedan den fruktansvärda avrättningen.
En dag stannade en långtradare vid sidan om dödsplatsen. Det var nysnö. Chauffören gick ut för att uträtta sina behov, det var alldeles stilla och tyst. Mitt i skogen, ovanpå snön ligger blommorna, röda - en bukett, bunden. På snön och inga steg leder dit, inga steg därifrån.

Lotusblomman tillskrivs också den magiska egenskaper, dessutom är dess frön goda att äta och rötterna saftiga med härlig smak, jag ska laga till dem här fortsättningsvis för att bryta dödenförtrollningen från boken.

Paltkoma - vardagsvana!


Efter finliret och den helsköna gårdagen på Edsbackas Bistro blev det vardag på en lördag och en köksbordsmiddag.


Nu har vi bestämt oss för att just sådana middagar ska präglas av dubbelt så mycket grönt som annat på tallriken och till och med jag börjar vänja mig, mycket tack vare den fantastiska olivolja vi köpte i höstas och som kommer från en toscansk liten familjeolivlund. Plockad sallad av olika sorter, lite avokado med algsalt från Bjäre och turkisk yogurt och ripplad olivolja - det duger.


Vi var på Martin Olsson förra veckan och fick med oss godsaker hem, eller "latsaker" som vi också kan kalla dem. Bortgjorda kroppkaker av finpotatis och med rivet rimmat läggkött som är mättat av kryddpeppar. De bästa köpepaltarna man kan få. Alldeles lätta, förvisso vita och precis lagom stora och bara något kladdiga. Annars har jag tidigare alltid föredragit typen knytnävsstora så som de serverades på Reidners under Hemse Torgdag om hösten på Gotland, råpotatis, grå, fransiga och med vitsås, skirt smör och lingon. Så kan man visst fortfarande få dem fast uppstekta på konditoriet i Burgsvik.


Paltar har ett alldeles speciellt spatsiöst utrymme hos mig i både mage, själ och hjärta. Tänk också vad det smittat av sig både till Rodjana och småbarnen som kastar sig över bunken och liksom jag själv gärna vill ha extra rimmat långsamtstekt eller rostat rimmat sidfläsk till vid sidan av.


Okey att man sedan drabbas av paltkoma och en gnutta matångest lägger sig över pannan men det går över med pladdret på TVn i soffan med ungarna i en hög på ett täcke på golvet och ett kuddhav. När fåntrattarna utan sångröst åkte ut ur melodifestivalen var både själ och mage, tålamod och mättnad lättad. En ytterligare härlig matdag som inleddes vid lunch med klar buljong, mörkokta broskben och kokgurka var så till ända. för morgondagen har vi andra planer och nu ska jag ta hand om köksstöket, mitt i natten!

fredag 23 februari 2007

Edsbacka Bistro - njutning ikväll!


Vi blev barnlediga, ikväll, hela natten, till i morgon bitti - då är njutningsalternativen lätta. Middag på Edsbacka bistro. Och vi förberedde oss med menyn på internet timmarna innan och vi var bestämda när vi klev in och satte oss vid det rörigaste av borden och samtidigt det mest underhållande - de efter baren och köket! Det är nämligen mest bistrokänsla där.


Ankleverterrinen med fikon och rostade mandlar kunde vi inte motstå

Kanske aningen för kall, men då är vi otroligt petiga. Och kanske den kunde motstått ytterligare någon syra.


Rodjana, vacker som vanligt när vi går ut - och magen växer, det är inte lång tid kvar.

Lite diskussion blev det trots allt när vi skulle bestämma oss för varmrätt, rödingen lockade, entrecôten likaså, lammet vann.


Jag är ju ett lammets vän och har så varit sedan urminnes tid, och jag har ju ett långt förflutet på Gotland där jag ofta anlitades att grilla asadolamm.


Lammet serverades i tre variationer, ett rack av lamm från Nya Zeeland, en kokt och sedan rostad rulle tunnbringa och en hemgjord timjanlammkorv. Detta tillsammans i en smakstark sås med katrinplommon och potatismos

-Jag har aldrig ätit ett så mört lamm, menade Rodjana som tyckte det ytterligare stärkte lammrätten att fett fått sitta kvar på racken så att smaken fortfarande fanns kvar. Det är annars ett alltför vanligt otyg att skära bort allt som är vitt innan tillagningen.
-Man blir så djävla lycklig av lamm! (min kommentar)


Och man blir inte mindre lycklig av en sufflé. Choklad stod det på menyn, men vi är glada för att den bytts ut mot en suffle på hallon och vi kom på oss med att göra sufflé alltför sällan. Senast en lutfisksuffle förra julen.


Avslutning, kaffe och Rodjana tog en "krämkarramell" för att se hur den utvecklats och om den kunde mätas med den vi gör hemma - det kunde den inte!!!!

Fisksås - den bästa!



Det här är för Space Babe (och alla andra intresserade också.) Det efter en fråga hon ställde efter att ha blandat till en "Prig bon Nam pla" och funderade över fisksåsen. Vilken är den bästa?
Den fisksås som vi tycker har den varmaste, rundaste och mjukaste smaken och som har en lagom hög sälta är den på bilden. Jag är inte alls någon hejare på thaiskrift, men Rodjana säger att det står "Tiparos" mot det röda på den gula etiketten. Det är en plastflaska, oortodoxt, men lätt att bära hem. Mycket billigare än de små importmärkesflaskor man kan köpa i Konsum eller på Ica. Vi betalar 18 kronor för för 7.5 dl.
Förtryckt på etiketten står 23.- vilket betyder 23 THB (Thailändska Bath) vilket omvandlat skulle bli fyra kronor och sextionio öre och vilket i sin tur betyder att det är en dyrare kvalitetsfisksås i Thailand. Finns oftast i Thaibutiken. Köp den!

torsdag 22 februari 2007

Studentaftonen - vilken grej


Alfred, drängen hos Emil i Katthult, Björn Gustavsson

Det stormade utanför, snön vräkte ner på tvärs - inne i Akademiska Föreningens stora sal fanns en intim värme, ett skratt och gemyt. En kväll till minne av Astrid Lindgren 100 år.
När Björn Gustavsson sjöng "Jag är en fattig bonddräng" tillsammans med Georg Riedels bas kom det tårar hos publiken. Det var en storartat kväll.

Karin Nyman och kusinen Barbro Alvtegen

Astrid Lindgens dotter Karin Nyman är rasande lik sin mamma i tal och i gester, i leendet och i skärpan. Hon lockades att berätta att det faktiskt var hon som döpte Pippi Långstrump.
Pippi satt där själv, Inger Nilsson och hon är väldigt trevlig och hon berättade om skräcken vid inspelningarna för den där elaka lilla apan, hr Nilsson och hur han både kissade och bajsade på den lilla ivriga, men blyga skådespelaren, nio år gammal och från landets utbygd; Kisa.

Inger Nilsson delar sin tid med att vara skådespelare på halvtid och läkarsekreterare.

Gunvor Runström och Barbro Alvtegen träffade jag för första gången igår kväll och på scenen.Gunvor och Barbro är brorsdöttrar till Astrid Lindgren och alltså kusiner till Karin Nyman. De vårdar barndomshemmet i Småland och de berättar levande om Astrid och hennes föräldrar. Det är lysande berättat och det är som att lyssna in sig i en klans hemligheter. Man följer med in i stugan och man vill vara kvar och höra mer och det är så spännande, och roligt. Kvällen var skratt, täta skratt tillsammans.

Anna Sahlin sjöng innerligt.

Anna Sahlin var Anna i Bullerbyn och jag kunde berätta för henne att kräftfisket i Bullerbyn säkert är något av det mest nationalromantiska som skrivits och där mat, gemenskap, njutning, glädje och skratt möts i ett förtrollat ljus vid en stilla sjö i ficklampornas sken. Sedan sjöng hon med George Riedel så att det riktigt värkte.
Marianne Söderberg höll ihop det hela och lät mig förklara lite ur det gastronomiska skafferi som Astrid Lindgren öppnar i sina böcker och där det mycket handlar om att beskriva hur människor är genom att berätta vad de äter - gör det, titta på vad människor lägger upp vid kassan i snabbköpet, de som kommer före i kön. Se vilka de är efter de varor som de ska betala för, det är nästan genanta insikter man får ibland.
Marianne Söderberg har en sådan stor humor bakom den ganska torra ytan, det är väl växlingsspelet som gör det - sådant gillar jag.

Nästa studentafton har Oscar lockat Anita Ekberg till pytten

Så var de där bakom som inte syntes på scen. En av dem lunchade jag med på Grand Hotel dagen innan. Han heter Oscar Edlund och kommer närmast från en treårig utbildning på Grythyttans hotellprogram. Det var på Grythyttan vi träffades första gången då vi åt en middag tillsammans i pofessor Tore Wretmans bibliotek och jag fick diplom för min bok "Järnspisar, Hackekorv och tabberas" och som var anledningen till att jag fick sitta på Studentaftonens scen och prata igår kväll. Oscar har jobbat med studentaftnar sedan han var 19 år gammal och har tillsammans med Akademiska Föreningens studentaftonsutskott lyckats locka till sig folk som annars sällan eller aldrig ställer sig inför publik och pratar. Karin Nyman är ett sådant exempel.

Pytt med tillbehör

Många timmar höll vi på och efteråt var det traditionsenlig pytt med öl och snaps och kaffe och punch med studentikosa sånger till spriten. Snön yrde och vinden tjöt och från värmen därinne rann snöflingorna i rännilar smultna på utsidan av fönstren.

Grand Hotel idag kloockan 12 - magnifikt som vanligt


En klassisk servitris med en "tupp bakom örat", härligt!

Att det sedan skulle ta hela dagen idag för att ta sig hem bekymrade ingen då. Eftersom inga tåg gick så gick istället tiden åt till en stor härlig lunch på Grand Hotell och det var där servitrisen fick frågan om vad en "Tockfarmens tuppterrin med salvia, romansallad, vitlök och creme fraishedressing" var för något.
"Jo en terrin är en liksom en tupp utan huvud och fötter som bakats med en grej på"! Det är en klassiker från och med nu.

Grand Hotells lunchfläsk med kummin och dallrande smakbärare, gräddig surkål och potatis från Bjäre.


Björn Gustavsson, Inger Nilsson, Karin Nyman, Barbro Alvtegen och Marianne Söderberg inför kvällens framträdande

onsdag 21 februari 2007

En sen middag i Lund


Jobbade länge igår. Det blir sådana där arbetspass ibland. Det var roligare förr! Allvarligt alltså.
Brorsan är inne och trycker tidning i Malmö. En ny Lundaliv är på väg och kommer med ett stort porträtt på skådespelaren Björn Kjellman som jag träffade för en tid sedan.
Jag tycker ibland att jag är ett med mitt skrivande och det sätter sig i ryggen som kramp - jag trodde skrivkramp var något annat. Och jag har alltid levt med tron på att ställtid är en djävla myt som oinspirerade och okunniga skribenter tar till för att slippa skriva i nuet, i ögonblicket. Myten sätter sig som kramp i ryggen istället - skrivkramp, och det liksom vandrar i musklerna, rör sig och värker, kryper och svider, bränner. Hade jag haft ställtid hade jag gått runt och funderat. Tagit det lite lugnare, sluppit värken i ryggen, kanske.
Förr skrev läkarna i journalen om kvinnor som sökte för just den här åkomman, "SVBK" innan de förbjöds att göra det. "Sveda, Värk och Brännkärring". Jag är en sådan just nu, en SVBK som sitter och plågar mig genom min egen textmassa. Direkt, på den bara! Skriv, skriv, randa. Det blir bra, det är oerhört intressanta människor jag träffar och som jag får skriva om, men jag får ont och jag sitter numera hela tiden och tänker: Är det verkligen det här jag ska göra. Men när jag tänker efter så har den skrivvåndan förföljt mig i 40 år. Jag smörjer på lite Voltaren och skriver vidare.

Koljan friterades så gott att det frasade om den t.o.m när jag tog en restbit i morse


Thailändska stuvningar får en alldeles speciellt söt smak med färsk grönpeppar, man känner sig hemma!

Sent igår kväll blev det middag i Lund - hade en väldigt god fläskbit tidigare på dagen på Grand Hotel - nu blev det nästan nattamat som brorsans hustru lagade, sprödfriterad kolja och lika spröda friterade räkor, doftande jasminris och så griskött med små auberginer och stänglar av grönpeppar - jo det är klart att det är thai varthän vi än kommer i vår familj.
Och hur många var det som bloggade om semlor igår?
Vår fettisdag avslutades några minuter i midnatt med en god köpesemla, nyttigt? Nä!
Kväll är det studentafton. Ska läsa på i min egen bok för att komma i rätt tonläge inför kvällen.