tisdag 19 augusti 2014

Rosad i jobbet

Min blygsamhet förbjuder mig egentligen, men wtf. 
Så här är vi på Taxi Stockholm

Hämtad som skärmslumpar på TSABs intranetsida
med vederbörligt tillstånd

söndag 17 augusti 2014

Avsnoppad purjo och kassans fråga om dadlar.

persika paraguayos
Ni vet de där lysande goda vita persikorna som går under varunamnet paraguayos. Jag köpte ett gäng sådana idag, 26:90 kilot, Konsum.
I kassan fick jag dagens skratt, sådana har jag fått många i den här butiken, senast handlade det om tårtor.

Sakta rullade påsen med paraguayos fram till vågen framför kasörskan. Hon togtag i plastpåsen, vände och vred ett tag, så tittade hon vädjande på mig, men jag sa ingen. Då tog hon ett djupt andetag och chansade; "dadlar va?"

absolut inte dadlar
Man kan inte klaga på humorn i kassorna, eller kanske man ska kalla det för något sorgesamt, eller ska man helt enkelt bli förbannad över att unga människor inte får adekvat information innan de får sitta i butiken, det är kränkande mot dem själva.

I en annan butik för länge sedan handlade jag ett stort knippe doftande dill. Kassörskan tittade på plastpåsen med den hopvirade dillruskan.  Så säger hon: Gräslök va? Nä, svarade jag, det är dill. Hon: Ahaa, dill, jag trodde absolut att det var gräslök, men du håll med om att det är djävligt likt!

Idag hände dock något litet kusligt, eller upprörande, eller så är det jag som drar för stora trissor på sånt som man bara gör, folk i gemen.
Stod i grönsaksdelen av butiken, alldeles bredvid disken för paraguayos. Bakom mig hörde jag ett bestämt "ritsch". Vände mig om och såg en man, äldre än jag själv, som rivit av allt det gröna, 35 centimeter minst, på en stor saftig och präktig purjolök, grönblasten lät han dala tillbaka bland de andra purjolökarna, vitstocken lade han i en plastpåse som han la i dragkorgen han hade.

Goda både färska, grillade, kalla, varma, och med nedkokt åldrad balsamico.

Jag tänkte att, va fan, varför säger aldrig nån något; Hörredu, sa jag och tog upp blasten, vem tycker du ska handla det här då. Först försökte han ignorera mig då jag tog en svängom och hindrade honom från att smita. Frågade igen; Tycker du det är jyst mot andra och mot butiken att göra så här, det är ju vi andra kollektivt som får betala för att du fuskar, och vem hade du tänkt skulle behöva städa efter din skit. Samtidigt dök det upp en kille som heter Mac. Han jobbar i grönsaksdisken. Jag håller grönblasten i hand och frågar honom om han tycker det är okey att riva allt det gröna av purjon och om det är tillåtet så kan jag också göra så när jag handlar. Mac svarade, "Nej jag tycker inte det är okey". Gubben stod kvar och var högröd i ansiktet. Jag förstod att snart går proppen så jag lät det purjogröna dala ner i hans släpkorg samtidigt som jag sa att "nu går vi till kassan och så betalar du för hela purjolöken". Självfallet hade jag inte tänkt gå med till kassan, men tog tre steg tillsammans med honom i riktning mot utgången. Han sa: Din djävel. Jag log faktiskt lite belåten och gick till att handla fläsk.


torsdag 14 augusti 2014

Mer till kulturen lokalt, nödvändigt för överlevnaden.

Försök till kulturell selfie

På FB gav Sollentuna kommuns lokala kulturborgarråd  Magnus Ramstrand upp ett glädjetjut över att hans partiordförande (KD) deklarerat att KD ska satsa "jättemycket mer" på idrotten och lagstadga fler idrottstimmar per vecka för skolelever kommande fyraårsperiod.

Sollentuna kommun är en kommun inte så olika andra i det avseendet att man gärna hemfaller åt populistiska böjelser, som att bygga idrottshallar och arenor. I Sollentuna har det hart när gått till överdrift i tron över att det är just det som folk vill ha (ni vet hur idrottsungdomarnas föräldrar låter). Idrottskalabaliken är intet annat än ett vildsint flirtande med en publik som egentligen inte finns.

Oavsett om Magnus Ramstrand nu bara ger uttryck för sitt gillande över att fler idrottstimmar ska läggas på skolelever, vilket ur folkhälsoperspektiv naturligtvis är bra. så har han visat den senaste fyraårsperioden att han känner sig osäker i kulturhänseende, men briljerar som idrottsborgarråd (de båda disciplinerna är nämligen sammanslagna i den här och flera andra kommunen likt inom regeringen, fan vet varför?)

I alla fall, så skrev jag så här: 
"Det är större kultursatsningar för unga som vi behöver i Sollentuna Magnus, inga fler hallar, inga fler banor, inga fler specialredskap, det är andliga värdena som måste höjas, det andliga suget som måste tillfredsställas och som inte längre kan dämpas med att springa eller hoppa". 
"Större satsning på Kulturskolan, flera kulturella evenemang på fritidsgårdarna, ännu större satsning på Edsbergsparken, fler teaterföreställningar, en teaterlada skulle inte sitta fel med bra akustik för musik och äventyr, större satsningar på lokala kulturevenemang typ bokkvällar, berättande, teater, utställningar". 
"Du är kulturborgarråd, men har mest profilerat dig som idrottsborgarråd ändå att jag vet att det bankar ett hjärta för kultur, integration, samverkan och andlighet hos dig, fram med det bara, vik inte ner dig för en massa sport. Sveriges största folkrörelse är till exempel körsång. Du har landets bästa och ledande körskola i kommunen (Sollentuna Musikklasser*) med urtaskiga undervisnings och konsertlokaler. Det sjunger fler människor i kör varje dag än som idrottar eller till och med går på idrottsevenemang."

Tillagt här och nu:
* Sollentuna Musikklasser ligger också i kunskapstoppen bland landets skolor.







Årets första kantarellmiddag



Om jag ska ha en kantarellsmörgås, med vilket jag oftast inleder svampsäsongen med, vill jag steka kantarellerna hastigt på hög värme och i lagom brynt smör. Kantarellen är den enda av svampar som inte ska stekas efter gängse mönster, det vill sägga intill dess att den släpper all sin saft och som sedan får koka in igen. Kantarellen ska behandlas med försiktighet och som den primör den är.


I år är det annorlunda, svampen är fuktig och håller hur mycket vätska som helst. Alltså blev den lagad som en gräddig sås till hamburgare som Lovisa är fena på att montera ihop och steka.

Vår svampskog såg annorlunda ut i år med tunga djupa skogsmaskinspår
kors och tvärs efter gallring, spår som aldrig återställs

Såsen görs som följer. 1)Pannan hettas upp och en rejäl klick smår läggs ner som får bryna lätt. 2) väl rensade kantareller lägs i och pannan skakas så att svampen bryner runt om. Direkt släpper den sin saft. 3) vrid ner på halva värmen och låt koka in (som Karljohan). Tillsätt väl nerkokad hänsbuljong (gele), några matskedar och låt smälta över svampen. 4) Häll över grädde i skvättar och låt koka under omröring med en träsöev tills tjocknar något.




Hamburgarna, en del oxfärs, en del kalv, monteras i en magic hamburgermaker (kul va?) och steks till en innertemp av 54 grader (under medium).

En av de gigantiska kantarellerna i dagens skörd


Röra på mangold, passar till. Kör ner fint skurna stjälkar och blad från magold i en stekpanna där det redan ligger två små gula lökar som får fräsa gyllene i smör tillsammans med fyra vitlöksklyftor. Häll över rikliga skvättar av fisksås och en rejäl kluns med ostronsås, Rör och låt gå tills mjukt med spänst.

Rensning på G

Skeda mangoldröran över hamburgaren mitt på en tallrik och ös sås med kantareller runt om. Hur gått som helst,

Stekning med förförande doft

söndag 3 augusti 2014

Hemlig strand med sandig korv och vadinflammerande promenix


Alltså, man ska inte gnälla och utan svårigheter når man inte det där man så eftertraktar som till exempel en enskild strand få förunnat att upptäcka...eller kanske det är så att den ligger så ensligt till med vandring genom vassruggar, myrar, mossbelupna sanddyner, djupa skogsstigar?


Tommy Löfgren och Mona Jensen känner varje stig, varje millimeter av vägen dit och alla andra vägar och stigar i området också för den delen, Tommy är expert på naturtyper och lotsar mellan växter som är rödlistade och vars namn jag inte ens läst om.

Tommy Löfgren

Så fick jag så äntligen doppa mig i mitt barndomsvatten, Långörarna är en förlängning av Långsand dit vi åkte så ofta farsan hade lust under somrarna i Upplandsbodarna och Skutskär. Sanden här lite grövre, badstället som en lagun och någon klok människa har grävt ett djupt hål i sanden och fodrat med bräder och isolerat lock. Där kan man ställa dricka på kylning, hur fins tom helst.


Tommy är envisaste människan i världen och har hittat en snabb teknik för att vertikalgrilla även korv på strandens grillplats. Så fick det bli med vinden från rätt håll, det vill säga mot det som ska grilla annars försvinner ju värmen helt från korvarna och då kan man sitta där i en sol som är varmare än eldstaden. Nu blev det dock lite för hett och korvarna hamnade inledningsvis i sanden. Inga problems dock, skölj i havsvatten och sedan lätt rimmade upp på alvedspinnen igen (se bild ovan). Tunnbröd och tbh. Aldrig har väl grillkorv smakat så bra.

Senare på kvällen gick vi ut på forsjakt



August spänner sig på muren

Sju timmar senare landade vi i Tommys trädgård på Västanå där jag fick laga en thailändsk resträtt på rejält med överblivor från vertikalgrillad grisnacke. En Jam wuun zen moo. Hittade ingen riktig chili i lokala affärerna, heller ingen bladselleri. Löste med sallad, kluvna tomater, mexikansk priripiri som jag hårdrostade och mortlade, blandade med limejuice och fisksås.

Lovisa, August och Alma på bron mellan Älkarleö och Turisthotellet

Svirrande vatten

Sent på kvällen hemfärd i djungelvärmen med öppna fönster, nöjda, badade och belåtna, Tack för dagarna på Västanå.



Mona Jensen från ovan på bron















fredag 1 augusti 2014

Vertikalgrillad grisnacke på Västanå


Alltså, just nu skriver Bonniers att man bör läsa GLÖD för att bli en mästare vid grillen. Jag fick förmånen att skriva alla texter i den boken, det kallas för att "spökskriva" och jag har ägnat mig åt sådant vid några tillfällen under skrivarkarriären. Följdaktligen borde jag vara en mästare vid grillen, ja en ännu större mästare än de som läser då jag har skrivit.

Återbördad till Tommy Löfgren och Mona Jensen på Västanå där vi våldgästar minst två gånger per år är det vertikalgrillning som gäller och med en viss envishet, tror det har något med kemin i grillningen att göra. Här handlar det alltså om rättuppåtstående grillgaller som klämmer fast köttet och ställs vertikalt visavi värmekällan, en ordinär brasa med värmeriktande plåt.

Ljus i ljus, hemma i egna trädgården härom kvällen

Produktutvecklade i år genom att ta med mig min digitala stektermometer (skriver i Björn Frantzéns "Glöd" inledande om att den digitala termometern är ett måste hos grillare då ALLA råvaror som ska på grillen är färdiggrillat vid en viss innertemperatur). Grisnacken vi vertikalgrillade igår är färdig vid en innertemp på 67 grader. För den känslige/a kan den få gå upp till 68-69 vilket inte gör något vid vertikalgrillning eftersom metoden är långsammare än pang på rödbeteglöden. Oerhört saftigt blev det och alldeles utmärkt tillsammans med en snabb och ljummen potatissallad. Kokpotatis delad i kuber blandas med vertikalgrillad kantarell, hackad kapris, hackad vitlök, salt och rejält med majonäs.


Så fick vi sitta där i Västanåträdgården som vätter ner mot Dalälven och det är sommar på riktigt. Efter ett parti kubb blev det kaffe och glass med enda ledljus från falnande eld. Kändes lite ursprungligt att sitta där och bara vara en totaldel av sommaren (Kunde vara citat ur "Sommar med Ernst", men mitt alldeles egna).

Nu ser vi fram emot en brunch med jam moo (thaisallad på överblivet grillat kött) och i kväll blir det nog en gryta kring den öppna elden, en het Paa Low Moo, bra i värmen.


Snart morgonfika och sedan kanske en utflykt till de döda (vi har en gammal familjegrav här) och till de levande, en del av släkten bor kvar. Så kanske ett dopp där jag en gång i tiden tog mina första simtag. Betyder det något att nu August i samma ålder får simma i samma vatten på samma plats?

UPPDATERAR efter frukostfikat i trädgården: Det blir surströmming ikväll!
UPPDATERAR dagen efter att surströmming inte gick att uppbringa, det fick bli den sköna Paa Low moo och den höll fint med sin styrka mot värmen.

tisdag 29 juli 2014

"Jag ska göra allt som du gör den dag jag är vuxen"



Skrämmande när man själv sitter med manus i handen. Men vill bara vråla "NEJ FÖR FAEN GÖR ALDRIG DET!"

Lille August pojken, varför vaknar just den, Din  känsla till liv i alla de ögonblick som jag gör sånt som är dåligt.
Idag hade han sett min gamla Ratos liggande lite sådär dekorativt i ett gammalt askfat av tung kristall. Jag har inte rökt pipa på tio år, varit en inbiten snusare som tyckt rök och röksmak egentligen är vämjemligt ändå, med min missbrukarkaraktär,  gjort allt för att bli en rökare en gång i tiden.


"Snälla, kan du inte röka lite pipa så man får se hur man gör"!.

Letade så upp en gammal thaitobak jag haft liggande, torr som fnöske och förmodligen ganska osmaklig. Tänkte en tid att mala det till grovsnus och tillsätta det som behövs före fermentering, men det har aldrig blivit av.

Nu öppnade jag ett av de små paketen och stoppade pipan. Den snälle lille gossen August visste inte alls hur man gjorde. Skyllde på allmänbildning när jag visade.
"Var tänder man", frågade han ärligt och villrådigt.


Jag själv blev sänd att köpa cigaretter åt morsan när jag var i samma ålder som lille August. Att jag öppnade paketet på hemvägen och med finess så att det gick att försluta igen. Tog ur och tände en cigarett och rökte, fan sju år och lite till. Det är klart att morsan märkte, straffet minns jag inte ens, men det var nog djävligt hårt till mattpiskaren gränsande.


Så tände jag Ratosen och djäklar, hetta, och bränn i slemhinnor, fy fan rent ut sagt. Det var inte alls den där njutningen jag tänkt mig. Och då säger August som sitter bredvid och tindrar med ögonen och ber mig göra rökringar i aftonbrisen: "Jag ska göra allt det du gör den dag jag blir vuxen".

Hej då pipan, vi syns om tio års tid, eller kanske lite förr då den kläder mig ganska bra.