måndag 19 februari 2018

Fejk-kungen i högen. Gräv ut kung Agne och glasa in!






En av de mest mytiska och omtalade fornlämningarna i Sollentuna är den så kallade Kung Agnes hög. Den upptar ett större område vid järnvägen och som en fortsättning på stadsbebyggelsen efter Sollentunavägen.

Ingen vet med säkerhet om den där Agne och området som helhet. Agne är inget annat än en sagokung. Bilden har framkallats att det är något rikt och stort och betydelsefullt som vilar där sedan tusen år och längre.
Kommunen hade den goda smaken att för en tid sedan och till varje vinter klä ett av träden på högen med blå lampor. Det blev som en nutida markering av Entré Tureberg i glimmande blått – skitsnyggt och de som en gång varit och som ligger där i högarna skulle varit stolta över denna lysande markering vida överlägsen både högar, runstenar och andra markeringar de själva en gång klarade av.
Kan tänka mig att blåljuset på högen var ett försök att tänka modernt, att sätta ljuset på högen för allas blickar och intresse. För oavsett vem det är, vilken myt som berättas, vilken historia området än har så är det förbannat intressant, spännande smått svindlande.
Obestridligt att platsen med den stora högen och de 14 mindre högarna och stensättningarna är oerhört intressant och att här ryms en betydande del av vår historia oavsett mörk eller ljus och som är värd att bevara.

Vi är moderna människor, vi är nyfikna och vi är myndiga att dra slutsatser utifrån erfarenheter. Därför är det smått löjeväckande att vi ska sitta still över en prisvärd bit mark som kan berätta om tiden långt före oss. Sitta still och fundera över en sagokung istället för att ta reda på vad det egentligen är och vad innehållet i gravarna kan lära oss idag. Vi har länge levt generellt på myten om vikingen förstärkt genom 1800-talets nationalistiska romantik. Förvisso är myten om Agne ”förankrad” hos Snorre och Snorre har haft rätt stundom. Ja, men då är det väl dags. Sätt spadarna i jorden, ge oss en sann bild över vad Sollentunajorden döljer.
Sen då? Vad ska vi göra sen, arkivera några ytterligare benbitar, skärvor, skelett, amuletter och arabiska mynt? Hur mycket av den vara behöver vi? Sedan tidigare ligger benbitar, glasskärvor, bronsbeslag och spelbrickor i arkivet från grabben i graven bredvid, den hög som skadades och grävdes ut i samband med järnvägsbygget och som hörde till gravområdet vid ”Kung Agne” också den en hyfsad stor kulle.
Jo, sen gör vi så här: Hela utgrävningen dokumenteras vetenskapligt och sådant av stort värde tas tillvara (eventuellt guld, silver och kullkastande rön), och läggs sedan tillbaka som trovärdiga kopior. (Hologram!?) Skelett och benbitar, stensättningar, stolphål, brandhärdar ligger öppna, hela gravområdets struktur är öppen och läggs under glas för det som behöver skyddas, gångbryggor monteras över, murar, stensättningar etcetera lämnas öppna. Och över kan en skicklig arkitekt bygga hus, några så låga att rum bildas över de mest skyddsvärda i utgrävningen, andra högre på pelare så att luft och dager drar in och så att området fortfarande har karaktär av öppenhet.
Det här är ett modernt sätt att göra det på, med digital och tryckt information, med pedagogiska hänvisningar, skyltar och guidning i området nedladdningsbart till smartphones. Allt utvecklingsbart och efter nya tekniska påhitt.

Och hur det skall bekostas?: Alltså här byggs en superattraktion som drar ett löjets skimmer över alla tidigare försök att lyfta historien om Kung Agne som en sevärdhet i kommunen. Utgrävningen kommer att ge eko, platsen blir den utmärkta plats som gravbyggarna för 1500 år sedan syftade (man bygger inte en hövdingahög för att liksom förbli osynlig)
Visst ja, hur ska det bekostas? Kommunen har ett ansvar självfallet och pengarna kommer tillbaka genom affären med husen som byggs ovanpå anläggningen, kringinkomster dessutom
Men vilken galen idé. Nä, det finurliga är att den bara är så pass galen att den är helt genomförbar. I Ponpeji skyddas stora delar av anläggningens gips av tjocka glas och med landgångar över där besökare kan gå runt och se förtvivlan i närbild. Och vi har ett annat utsökt exempel på betydligt närmare håll, nämligen i Lund, Drottens kyrkoruin med adress Kattesund 6. En rent fabulös plats i en fantastisk arkitektur, mitt i stadsvimlet och med massor av kunskap. Här låg nämligen en av Lunds första kyrkor, en stavkyrka (ja flera, men en var den första) utöver Drotten och här berättas historien om både folkligt och religiöst liv genom snart sagt 2000 år. Svindlande vackert och den moderna miljön alldeles ovanpå och runt om.

lördag 17 februari 2018

Det fungerar!



Så här är det att nu i veckan, den 13 februari, var det exakt 25 år sedan jag drack alkohol.
Tack vare en 12-stegs gemenskap, en högre makt och en fullständig kapitulation har jag varit befriad från anfäktelsen att dricka. Efter 27 dagar på Nämndemansgården i Lund har det gått väl, en dag i taget sedan dess. Utan hjälp från vänner i gemenskapen hade jag varit död för länge sedan.
Den här veckan är jag fylld av tacksamhet och förstår att det som ses som omöjligt inte är det. Det fungerar!
Blev uppvaktad och överraskad från Älskade Kristina med middag och Joan Baez-konsert den andra mars.

torsdag 15 februari 2018

...men smaken


Gnocchi, ser väl inte ut så gafflade och fina som de borde, men smaken och konsistensen var så bra. Gjorde en jättesats och likt kroppkakor och palt är de helt fantastiska uppstekta.
Drar mig förresten till minnes Bagarns i Burgsvik när jag jobbade med en stor kalkstensfontän för ett bostadsområde i Visby, Melonen. Det är flera decennier sedan.

Lunchen åt jag på Bagarns, åtskilliga kroppkakor, mitt i sommaren, rejäla saker, späckade med fläsk och varje gång jag beställde fick jag frågan över disk, "kokta eller uppstekta". Varierade mig, men höll nog efter ett tag de uppstekta som bäst för där blev fläsket knaprigt och delade läckte rimsmaken ut över hela potatiskakan.

Varför jag skriver om kroppkakor och lagar gnocchi? För att de är så närbesläktade naturligtvis.
En starkt buljongig och reducerad tomatsås till; tabasco, vitlök, gullök, tomat, worcestershiresås, soja.
Hallå, det räcker!

onsdag 14 februari 2018

SR:s Kropp & Själ om skolmat som väcker minnen och faktiskt en hel del lust också!!!


-->

Jag flyttade till Stockholm alldeles i början av 60-talet.
Minns fortfarande gamla Gustav Adolfsskolan i Norrköping, skolbussen dit (eller det var en helt vanlig linjebuss som stannat längre upp på vår gata och sedan alldeles utanför skolan), dofterna i den gamla skolbyggnaden, årstidsdoften på skolgården, massabruken, textilskorstenarna, vinden och survirket från hamnen, blåsten i allén som kallades för södra promenaden.


I tisdags sändes Kropp & Själ som vanligt och alltid lika värt att lyssna på. Igår om skolmåltid. Vet ju om det sedan tidigare, måltiden som kulturell fostran, identitet, språngbräda till kunskap, lärande. Fyrarätters under samtal, under njutning och medvetenhet.
Satt där i bilen och körde från ett möte klockan 10 som alltid på tisdagar, möten som ruskar om och ställer saker på sin spets, möten som gör mig tabula rasa tills slutet av veckan då det mesta hamnar på plats.
Kropp & Själ, med bland andra utmärkte Richard Tellström, väckte mig från oskrivet blad till fördjupade minnen.
Där i Norrköping gick jag första åren i skolan. Kvar har jag en betygsbok, ett klasskort, en hel hög med teckningar och smakminnen från skolmaten. 


Helt chockartat kommer dessa över mig där jag sitter och lyssnar på bilradion. Genom smakminnet minns jag också lokalen, så i detalj att jag skulle kunna blanda till färgerna på väggarna och så i detalj att jag kommer ihåg en spricka diagonalt från ett av hörnen upp till taket, möblerna, ljudet av skrapet från stolarna, sorlet. Och smakerna då, texturerna var kornighet, sammetslent, såsigt och krispigt. Sältan och sprittsigheten i inlagd sill med lök, hemlagade moset med medisterkorv, kålsoppan med frikadeller där kålen var ordentligt brynt och hade en sötma av sirap i maillardreaktionen. Minns också ärtsoppan med redigt med fläsk som serverade á part och med en östgötasenap till. 
Lapskojsen med skivade stora riktigt inlagda rödbetor, smörigt och trådigt, lättätet och alldeles förbannat gott. Fick redan då för mig att den där rätten hade något skotskt över sig, inte som resträtt utan som huvudrätt, mitt skotska arv kanske spelade in. När jag långt senare sökte varifrån i helskotta begreppet lapskojs kommer från kom jag inte mycket längre tillbaka än till engelskans lobscouse vilket i sig låter väldigt skotskt och med tanke på alla andra udda och goda rätter urskottarna serverat så passar lapskojsen väldigt väl in, självfallet utan att vara vetenskapligt dokumenterat, men ibland måste man gå på antaganden och känsla. Pölsan också, inte att förglömma, den var fast, varm och god, precis som den ska vara och inte alls fullmatad av korngryn utan betydligt ”köttigare”


Det lustiga är att jag minns lördagarna i skolan alldeles speciellt. Jo, vi gick lördagar, ett par tre timmar på förmiddagen och avslutade med lunch där det också serverades dessert. Mannagrynspudding som spetsats med bittermandel och serverades med saftsås på potatismjölsredning. Alldeles speciellt minns jag fruktsoppan med ihärdig smak av äpplen, päron och aprikoser. Tillredd av torkad frukt och därför så intensiv och fantastiskt god.
När vi sedan flyttade till Stockholm gick det utför med skolmaten. Här var det centralkökstillagning, potatis som fått ligga och skinna sig, lingon till levern som drygats ut med riven vitkål så att det gnisslade och skrek i munnen när man tuggade. Malköttsbiffar så torra att de växte i munnen och med en brunsås som stank av sockerkulör, inlagda sillfiléer som fortfarande var blanksalta och oljiga i konsistensen och illa filetterade så att bröstbenen låg kvar, nötlever med hårda åderknutar och sedan stekta till förbannelse, grå och rent av vämjeliga. Tänk, från Stockholms skolhorisont har jag inte ett enda gott minne, inte ett enda.
Men gör det, ladda ner och lyssna på Kropp & Själ. Minnen väcks och klokskapen svämmar över.