torsdag 11 september 2014

Svampar som skulle kunna göra mig både mätt och rik, men även död.

Ja hallå alla svampkunniga i vänkretsen. Börjar med två olika arter (som jag tolkat det) som växer i gräsmattan, den första helt öppet och ogenerat, den andra i halvskugga och sammangyttrade. Någon som vet?

Första anblicken ser den ut som ngn slags riska

Så här ser den ut undertill och...
...så här växer den ogenerat mitt på  gräsplanen.


Den andra arten ser ut så här von oben...



...och så här undertill med en gulkramsig strumrest/ring
dessutom växer den gyttrad i halvskugga som nedan:



Ja vad sägs, inte smakat, inte brutit inte kollat sav inte tjeckat konsistens.

onsdag 10 september 2014

22 år sedan sist, det här är min studio



Efter en hel del bök och stök med tidigare grannar fick vi den första september ta över hela huset.


"Vår statarlänga på Antuna i tät gryning med
dinosarier och i oskrämmande mogonsol

De flesta vet att jag och barnen flyttade från det Rosa Huset i Hollywood redan förra året för att etablera oss i en hyresrätt. Inte en hyresrätt som lägenhet i ett flerfamiljshus utan som hyresrätt i en gammal statarlänga från förra sekelskiftet, rött med vita knutar, jättestor trädgård med köksträdgård, fruktträdgård och jordkällare.

Vi lämnade alltså därmed mitt Sollentuna som jag varit trogen sedan 1961 med undantag för tio år utomlands och några år i environgerna.

Trappan upp till Ateljén från nedervåningen och den egna ateljéingången

Jag har ältat och funderat och så slog vi till. Jag behöver en ateljé, dels för skrivande, men också för någon kommande bildutställning (jo, det är inte helt klart, men på gång). Senast jag ställde ut var i Göteborg hos Kim Anstensen. Det är så länge sedan att jag inte står med i hans konstnärslista. Jag står inte med i någon konstnärslista annat än som ledamot av Konstnärsklubben.

Turligt nog hittade jag exakt den kitschiga lampa
 jag ville ha i taknocken vid där fönstret möter trappan.

Ändå har jag ställt ut separat på massor av gallerier, glömda olyckor (?) Konstnärshuset Stockholm två gånger, Nane Stern Paris, Fahnemann Berlin, Thomas Wallner Malmö, Stavanger Konsthall (den var stor, skithäftig och tung, har bilder från utställningen som jag ska digitalisera och visa någon gång, har dessa som mål, som inriktning, som källa och kraft.) Gotlands Fornsal, Galleri Kaplanen i Visby för att nämnna några och sedan en hel radda oseparata utställningar och representationer.

Trappan ner från ateljén och mot öster

Mina bilder finns i många konstsamlingar, statliga och kommunala och dessutom på en rad museer. Kul tider som kanske inte kan framkallas på nytt med bara en ateljé, men för katten vad fin den är. Idag har jag och Alma invigt med att spela ihop, det klingar så fint under höga takbjälkarna, hon på sin fina fiol och jag på min gamla klarinett, Kul.

Från andra hållet in mot skrivarrummet
och ett litet öppet pentry


Kommer att ta ett tag att komma igång känner jag, massor att fixa, specifika redskap, staffli. Trodde jag hade ett gammalt kvar, men så icke, färger av utvalda märken, favoritpastellerna. Härligt få botanisera igen bland allt detta. (bara det inte blir pannkaka av allt nu.) Hittade handgjort papper och annat att jobba på, gamla plåtar, dukar, uppspända och klara.


Lägger så småningom ljus i bjälkarna för att
lysa upp taket och spottar som arbetsbelysning

Ateljén med lilla takfönstret mot nott

Första steget tillbaka är alltså taget. Har uttryckt det här några gånger, trodde nog inte riktigt på det själv - det gör jag nu. Samtidigt dyker det upp en del böcker att skriva. En är så gott som klar, en annan kom som förslag idag, en tredje ligger helklar i pärmen, en fjärde har jag jobbat på i 20 år och skriver om och om igen, en femte diskuteras och en sjätte ligger i tankefåran.

Taxi 1251 kommer nog först!


tisdag 9 september 2014

Mörad kotlett med nyplockad svamp och gräddsås



Plågar mig just nu med nördklassiker. Varför? Jo, för att jag går på svältkost och känner mig för första gången i mitt liv ha en ätstörning. Dagens bild, dagens nördklassiker är kotlett med svampsås. Oj så gott.

Inte minst på tabberaset.se har man kunna utläsa att jag prövat olika metoder för att få sexpack, med resultat att jag bara plågat mig själv i onödan och sedan vikt ner ambitionerna för att landa i en räkmacka, eller sexrätters, eller en pla kapong.

Nu går jag på ersättningsmåltider om 200 kalorier styck (x4 per vaken tid).
Det går ingen nöd på mig. Känner mig inte hungrig, tränar som bara den (snart dags för ett tisdagspass). En målvikt som ligger över 30 kilo minus.

Bara så att ni vet!

Grisyttterfilé av bästa märke skärs ren från senor Några kralliga håller nämligen muskeln på plats. En och en halvcentimeters skivor steks ganska hårt i smör, men inte för fort och inte på högsta värme. Stek samtidigt blandsvamp i en annan stekpanna och tills all vätska kokat in (gäller inte för gula kantareller  som ska tas upp precis i ögonblicket svampen släpper sin vätska)

Lyft ur köttet med hålslev. Deglacera med grädde. Smaka av med soja av gott märke, kanske lite hönsbuljonggranulat, eventuellt salt, (färsk grönpeppar om man vill är fint, men en annan rätt) Låt koka ner tills simmigt och sila såsen. Skölj och borsta ur stekpannan, Häll över såsen och blanka av med lite smör.

Lägg tillbaka köttskivorna, låt puttra tills varmt, lägg över svampen och ös runt med sås. Servera med pressad potatis eller ris eller helt enkelt rätt och slätt rakt av.

Just nu tar jag min frukostmat, en smoothie itrim Jordgubb och lime!
Godmorgon.

torsdag 4 september 2014

En stor kaffeupplevelse när man minst anar det och dessutom i Kista hos Auel Handmade Coffee


Jo då, jag är kinkig med kaffe. Därför är det sällan jag får sådana där vassa kaffeupplevelser annat än när jag själv hanterar rostning, malning och bryggningen av en god kopp hemma vid spisen.

Därför, kanske, blev det en smula omtumlande vid kaffepausen i Kista häromdagen.

Minns en kompis i London när jag gick på RCA och gnällde över det beska tea som serverades varje eftermiddag när vår tealady punktligt kallade till sin fasta korridor. Levde på alkohol och pulverkaffe på den tiden, och så beskt överbryggt tea med mjölk och gurksandvikare.
Kompisen tröttnade på mitt missnöjde och utlovade en stor upplevelse nästkommande dag. Sagt och gjort, jag bjöds in i hans ateljé och där hade han satt vatten på kokning. Så tog han en brun papperspåse. I den hade han kaffebönor han köpt på väg till studion. En teapot och så i med de hela bönorna och vips, kokvatten över. "Nu ska det bara dra en stund" sa han med en barnslig spänning i rösten. Ärligt visste jag inte vad jag skulle göra, säga eller hantera det hela. Det var så rasande snällt av honom att planera in den här stunden, kaffepausen, och med överraskning för mig, så jag sa inget, höll god min i elakt spel och sörplade in mig brunlanket.

Något helt annat mötte mig i Kistagången norr om Stockholm. En kaffevagn och två killar från Etiopien som tagit tag i landets mer än tvåtusenåriga tradition att brygga kaffe. Dessutom på bönor, ekologiskt odlade, rättvisemärkta och från släktingars plantage. Råkaffet rostas i den lilla kaffevagnen och så bryggs det i kokat vatten i konstfulla lerkärl. Resultatet blir ett kaffe som drar allra längst bak i munhålan och som har en naturlig sötma utan minsta strävhet, men med en rostighet i djup och bredd. En av de främsta kaffeupplevelserna konstaterade jag och blev omedelbart beroende. Den här veckan har jag så punktligt det nu går att ta sig till Kista vid fyra tillfällen satt mig ner i bilen och njutit denna kaffekonst.

I slutet av 60-talet, och början av 70-talet skulle vi dricka afrikakaffe av solidaritet. Man kunde köpa ohyggligt finmalt pulverkaffe (Instant coffee). Det smakade riktigt illa och var svårlösligt i vattnet, men man plågade i sig detta beck för den goda sakens skull.

Det här i Kista är något helt annat, plötsligt öppnade sig en kulturvärld med anspråk på att vara kaffets vagga.


fredag 22 augusti 2014

Leverpastejsmörgås efter jobbet


Så här är det ju att jag ibland jobbar hela nätter, ända till gryning. Då, när jag kommer hem vill jag ha något enkelt. En smörgås med ljummen dansk grov leverpastej och stekta baconskivor samt saltgurka eller smörgåsgurka.

tisdag 19 augusti 2014

Rosad i jobbet

Min blygsamhet förbjuder mig egentligen, men wtf. 
Så här är vi på Taxi Stockholm

Hämtad som skärmslumpar på TSABs intranetsida
med vederbörligt tillstånd

söndag 17 augusti 2014

Avsnoppad purjo och kassans fråga om dadlar.

persika paraguayos
Ni vet de där lysande goda vita persikorna som går under varunamnet paraguayos. Jag köpte ett gäng sådana idag, 26:90 kilot, Konsum.
I kassan fick jag dagens skratt, sådana har jag fått många i den här butiken, senast handlade det om tårtor.

Sakta rullade påsen med paraguayos fram till vågen framför kasörskan. Hon togtag i plastpåsen, vände och vred ett tag, så tittade hon vädjande på mig, men jag sa ingen. Då tog hon ett djupt andetag och chansade; "dadlar va?"

absolut inte dadlar
Man kan inte klaga på humorn i kassorna, eller kanske man ska kalla det för något sorgesamt, eller ska man helt enkelt bli förbannad över att unga människor inte får adekvat information innan de får sitta i butiken, det är kränkande mot dem själva.

I en annan butik för länge sedan handlade jag ett stort knippe doftande dill. Kassörskan tittade på plastpåsen med den hopvirade dillruskan.  Så säger hon: Gräslök va? Nä, svarade jag, det är dill. Hon: Ahaa, dill, jag trodde absolut att det var gräslök, men du håll med om att det är djävligt likt!

Idag hände dock något litet kusligt, eller upprörande, eller så är det jag som drar för stora trissor på sånt som man bara gör, folk i gemen.
Stod i grönsaksdelen av butiken, alldeles bredvid disken för paraguayos. Bakom mig hörde jag ett bestämt "ritsch". Vände mig om och såg en man, äldre än jag själv, som rivit av allt det gröna, 35 centimeter minst, på en stor saftig och präktig purjolök, grönblasten lät han dala tillbaka bland de andra purjolökarna, vitstocken lade han i en plastpåse som han la i dragkorgen han hade.

Goda både färska, grillade, kalla, varma, och med nedkokt åldrad balsamico.

Jag tänkte att, va fan, varför säger aldrig nån något; Hörredu, sa jag och tog upp blasten, vem tycker du ska handla det här då. Först försökte han ignorera mig då jag tog en svängom och hindrade honom från att smita. Frågade igen; Tycker du det är jyst mot andra och mot butiken att göra så här, det är ju vi andra kollektivt som får betala för att du fuskar, och vem hade du tänkt skulle behöva städa efter din skit. Samtidigt dök det upp en kille som heter Mac. Han jobbar i grönsaksdisken. Jag håller grönblasten i hand och frågar honom om han tycker det är okey att riva allt det gröna av purjon och om det är tillåtet så kan jag också göra så när jag handlar. Mac svarade, "Nej jag tycker inte det är okey". Gubben stod kvar och var högröd i ansiktet. Jag förstod att snart går proppen så jag lät det purjogröna dala ner i hans släpkorg samtidigt som jag sa att "nu går vi till kassan och så betalar du för hela purjolöken". Självfallet hade jag inte tänkt gå med till kassan, men tog tre steg tillsammans med honom i riktning mot utgången. Han sa: Din djävel. Jag log faktiskt lite belåten och gick till att handla fläsk.