fredag 20 april 2018

En okuvlig vilja



Det där med äpplet och päronträdet och att äpplet inte faller långt undan, det tycks stämma. Ibland ser jag mig själv så starkt i mina barn och nu speciellt i lillgrabben och eftersom det är ett sanslöst glapp mellan honom och hans storebror så är igenkänningen där också väldigt stor. Rörelser, tankar, upptåg, senfärdigheten, procrastineringen, den egna världen, agendan och hur allt kraschar när något ändras. Det är helt fantastiskt.


Så ser jag en annan sak hos minstingen, det här hur han inspirerats av det ständiga matpratatet och matlagandet. Han lever sig in något enormt i matkonstens allt sprattel, från hatt handla i affären, klämma på råvaror, värdera, dofta, känna och se om det är prisvärt genom att se kvalitet i förhållande till kilopris, jämföra med annat, läsa innehållsförteckningar och välja ut. Det tar en evig tid när han ska svara för middagen för det gör han ibland.


Idag lyckades jag hejda honom från att sätta igång planeringen med Hamburgare, handskuren pompa, bea, salladsröror och hemlagade mozarellasticks. ”Vi tar det i morgon”.
Anledningen är en välfylld kyl med en tysk biff som jag kom över igår och köpte en rad av, helt fantastisk, tinade sojabönor och haricovert att dressa med fint skuren charlottenlök, sockerrörsvinäger och lite fullständigt smaklös olja.


Så får det vara och så får det bli, burgare à lá August i morgon.
Kylen är dessutom fylld av restgrejer som de går att slå ihop en lunch av, brockoli med rostade solfosfrö, en hemgrillade kyckling som är skuren lite tvärs och kors av och som ligger havererad under plats, ganska mycket nedkokt buljong, lite korv, ostar. Det räcker.

Misosoppa hör naturligtvis till, även i Augusts sushivärld

Visar lite bilder på förrförra veckans Augustjobb i köket. Ingen fick vara i köket, han jobbade i timmar, ris efter alla konstens regler, all misenplace först och sedan montering. Så varsegod, en sushibuffé som var en långresa bättre än den vi kan handla till överpris några trappor ner i sushibaren.
(Kanske ska tillägga att August är 11 år)

torsdag 19 april 2018

De eländiga (true story)



Den där mannan, eller fjanten som han kallades, var helt olik, främmande, lite äldre, osvensk och pratade för sig, en smula elegant var han också. Fick andra unga män i hans närhet att känna blygsel och bli generade, till och med tycka att de inte skulle duga vid närmare syning.

Tog sig fram med småprat, småskratt, och småsmek här och var där det gick och han kom åt.
Det gick lätt, verkade för honom som att skjuta på sittande fåglar, ett nej var aldrig ett nej. Händer och tunga överallt. Det som för andra tog dagar, kanske veckor av överväganden, telefonsamtal, ömsesidighet, tog sällan längre än tio sekunder. Den ena efter den andra och sveken tycktes inte bekymra honom. Som från en främmande planet med en överlägsen självklarhet där ögonblickspartnern bara drog sig undan som i skam när kränkningen var fullbordad. Bort och in i mörkret. 

Unga män svarade med en blandning av avund över enkelheten och ilska över respektlösheten. Men ingen sa något, ingen försökte stoppa eller säga sanningen. De motsatta sa ingenting, var tysta över det som hänt sådär blixtsnabbt att de själva inte funnits med. Några sa att han inte ens frågade, att han plötsligt bara var överallt och inne och ute och säd där de inte ville och fasthållning och hårt egoistiskt. Men ingen skrek, ingen gjorde motstånd, ingen vågade. Några blev övertalade att inte säga något, skrämda av auktoriteten. Sexmissbruk fanns inte i vokubulären på den tiden.

Kunde inget om dramatik annat än den han skapade själv mellan sig själv och sina utvalda ”offer”.
Frågade runt och han hade varit på alla, på samma sätt, njutningslöst, tömning. Och att det hände något i ögonblicket, en ilska, ett psykiskt sexuellt övervåld.
Sökte sig till grupper där unga kvinnor fanns. Salonger med konst, med musik, med kultur, där fanns de som var attraktionen. Uppdraget var inte huvudsaken, det var omgivningen, aktörerna, de unga, hans offer, skalper.

En eller annan såg bristerna i kunnandet och bad honom gå någon annanstans för att mötas av samma inledande entusiasm och som slutade med kaos, utnyttjande.
Skämdes? Fanns inte som hos många av hans sort, fanns inte förståelse, empati eller insikten. Märkligt att de utnyttjade, de som kastats undan som begagnade skitar ställde upp till hans försvar i den mån de antingen inte vågade annat eller antingen var så skämda att de såg försvaret som en upprättelse.

Hos många var det som ett medberoende till alkoholisten en tydligare missbrukare, de älskade våldsverkaren, de var inkännande med den oempatiske, maktlösa. Fastlåsta.
Alla dessa var småoffer i en betydligt större plan med akademiska övertoner. Och det eskalerade, fick vi höra på alla vägar inklusive omvägar.

En av dem, Hon. Den minst anade Insögs, inlemmades, blev ett i en karusell av beroende medberoende. Han - En att sköta om, kanske få att tillfriskna…eller så sa hon aldrig, så tänkte hon inte ens, bli bättre, det var så hon sa, förändras. ”Som en kalv mot eken stångades”, Någon annan människa kan aldrig…

”Hons” projekt började och tog aldrig slut. Inte ens när alla andra sa att ”Nu är hennes botten nådd”. Å andra sidan vet dom inte riktigt heller, inte ens omvägsvis. Det kan ju ligga en livslögn vilande. Det kan ju vara en ömsesidig överenskommelse. Det kan ju vara en upphetsning i botten. Men medberoende likt förbannat oavsett namn.

Och alla de andra medberoende som med det bråddjupa tvivlet såg på, de som befolkade samma salonger, vänskapskorrumperade ”vänner” som inlemmades, gjordes betalningsskyldiga känslomässigt, mänskligt och socialt. Så satt de där envist sprattlande i hans garn och visste vare sig ut eller in, satt i samma ensemble med ett envist beskydd, ett envist medkacklande för det var bäst så, det var för mycket att betala igen och de kallade det för trohet, det som föremålet för deras uppskattning inte ens kan stava till.

Hon som var så fylld av inre leende och njutning av ordens värde då innan. Hon måste vara helt tömd och samtidigt mitt uppe i den värsta av förnekelser. Nu som treklöver fast i fållan och inte komma loss, nu när omvärlden sett och förstått hur riktigt illa det är, då drar den där skammen sin skämmiga violetta filt över anletsdragen, då kväljs de själva i våldsamma försvar, elaka ord och våldsamma viftningar. Hon om någon borde sett, förstått, förmått, men det gjorde hon inte och nu är det försent. Förnedringen är total.

A Soulful Celebration

Foto: Marcus Cristobal Berglund 


Några dagar i april. ”Soulful”. I botten spökade Händels Messias, men han är väl van nu, musikgeniet som föddes i Tyskland och blev engelsk både i stil och ande.

Messias, ett av musikhistoriens storverk, ni vet den med Hallelujakören (?) skrev Händel i sitt hus i London Mayfair, 24 Brook Street där han levde största delen av sitt liv och där han skrev lejonparten av all sin musik. Idag är hans hem ett museum. Då kommer jag till det där med ”att spöka” för i samma hus bodde en tid Jimi Hendrix och på samma adress finns nu kombon Händel och Hendrix som museum. Århundraden av glapp som fylls.

Och glappet tätades ytterligare i helgen då Sollentuna Gospel körde Händels Messias – A soulful celebration.

Varför jag skriver om det här? 

Jo, jag fick förmånen att delta som recitatör av de många bibeltexterna, de som förband musiken, och som var en översättning av textinnehållet.

Så satt jag där uppkrupen på en piedestal som gav träsmak och kramp. Men det gjorde liksom ingenting. Funderade över vad Händel skulle sagt om musiken och konstaterade att han säkert skulle varit uppe och dansat, skrattande, leende, gråtande av samma slags lycka som förmedlades till alla i publiken, tre fullsatta konserter, lördag, söndag och måndag och ett alldeles fantastiskt drag från första stund till sista. 


Den här kören växer och blir bara bättre och bättre. Det är nämligen inga småsaker att lära sig utantill och därifrån gestalta. Basen är ju en komplex tonbild från 1741 och på den arrangerat till jazz, blues, fusion och mycket annat.

Eftersom ”den nya Messiah” inte finns noterad har konsertens kapellmästare och musikgeniet Johannes Jareteg suttit och lyssnat in och rearrangerat stycket. Det blev magiskt inte minst för de instrumentala arren och solostyckena.

Nu väntar jag bara på att samme Jareteg gör något helt eget av Bachs juloriatorium, sex kantater för Sollentuna Gospel med Jaretegs kapell och stor orgel (!) Tänk er ”Jauchzet, frohlocket” från 1734 i ny sättning och ett jäkla drag!

Men tillbaka till den gångna helgen; Det blev en storslagen upplevelse som jag inte vill vara förutan. Få se om det hela repriseras nästa år som med Jesus Christ i samma sättning och som framfördes två år i rad.


tisdag 10 april 2018

Kulturprofilen äger akademiledamoten



Har haft en del med akademiledamoten och kulturprofilen att göra. Inte nu på senare år, men för länge sen.

För mindre länge sedan var jag på en bokmässa. Tyckte väl det skulle vara kul att återknyta kontakten.

Akademiledamoten hade ett eget bås för sina utgivningar. Sökte mig dit efter mässans karta. Hon var på lunch. Kulturprofilen vaktade.

Jodå, det blev dunk i ryggen och hjärtligt och leenden och allt det där när man inte setts på några år.

Men den dagen, den lunchen, där i akademiledamotens vrå blev jag illa berörd, väldigt illa berörd.

Plötsligt öser han ur sig. Sådär förtroligt, lismande, lite halvhögt (småfranskt) så att jag skulle förstå att det han sa enkom var för mina öron:

”Hon skulle aldrig kunnat vara där hon är idag eller blivit något utan mig, det är sant, ingenting, böckerna, akademien, ingenting, det är jag som lett henne och sett till…”

Jag sa:
”Det är sant alltså? Att du är det kräk alla vittnar om. Dra åt helvete!”

Jag vände och gick, så upprörd och arg att jag skakade.