måndag 20 mars 2017

Klibbris, bästa söndagsmaten, även på en måndag

Bakom riset står en blå skål med torkat kött
Mer om det HÄR

Så var det det här med kladdiga riset igen, det en del kallar klibbris och några kännare för kaoniuw.
Det har blivit ganska mycket av den här varan hemma hos oss den sista tiden. Äts av alla i familjen och man får den där beroendeframkallande hettan av prik bun.
(en halv lime pressas på saften och rörs med tio torkade och hårt rostade samt mortlade thaichili. En halv dl fisksås rörs i tillsammans med lite rivet palmsocker - det sista är min smakidé och rundar av hettan något)
Igår hade vi kaoniuw som söndagsmiddag och till serverade vi marinerat torkat kött, en röra på makrill med vitlök, lök, fisksås, chili och lime samt vitlöksstekt skivad lever av anka och kyckling spetsad med färsk mynta.

Kalla Pla Kapong på thai, fisk i burk, ekvivalent med makrill i tomatås.
Mosa fisken med fisksås, chili, vitlök, vårlök och mynta.



Ånga klibbris så här:

Skölj och blötlägg riset på morgonen. Till middag silas riset från i en handduk. Koka upp vatten i en stor kastrull. Ställ ett durkslag över kastrullen. Lägg i riset i handduken och vik tyget över riset.Lägg på ett lock och ånga riset. Kolla med jämna mellanrum så att kastrullen inte kokar torr. Efter 45 minuter är det lagom att kolla riset. Ta en gaffel och se om stora kockor följer med. Riset ska vara kramvänligt, jätteklibbigt och inte ha alltför, men ändå, lite bett. Riskornen ska vara mjuka och följsamma i munnen (sicken beskrivning!)



Det finns en genväg för lyckad kaoniuw, nämligen mikron:

Mät upp så mycket ris som du behöver och skölj. Blötlägg i några timmar (behövs inte, men kortar mikrolängden). Sila från vatten och häll på nytt så det nästan täcker. Ställ den mikrotåliga bunken i mikron och kör en kvart. Fyll på mer vatten om det blir torrt. Mikra kanske tio minuter till på högsta effekt. Kolla med jämna mellanrum. Klibbris har den fördelen att man vet att det är klart även om det är första gången man prövar (se ovan om kramvänlig följsamhet)



lördag 18 mars 2017

När katten är borta vankas korv på bordet



Så här är det att min livspartner inte gillar korv. Enda anledningen är att hon inte vet vad som finns i den och man ska inte äta sådant man inte vet vad det är. Så långt kan man kanske hänga med, men min nyfikenhet på olika smaker och framförallt nya smaker tar alltid överhanden. Gillar jag det inte, eller om det är för "läskigt" i smak så får jag väl spotta ut och lämna, men så diskuterar jag.
Fjälster är ju för övrigt (alltså korvskinn) ett fornnordiskt uttryck för "gömsle". Alltså ett sådant ställe man gömmer undan sådant man inte kan visa upp i "originalskepnad" (mer om fjälster och korv här).

När vi äter middag hemma och det bara är jag själv och barnen vid bordet händer det inte sällan att vi snarrar korv med okänt innehåll. Gärna då sådana vi hittar efter idogt botaniserande i den "östriska" hyllan på matvaruhuset "Pulsen" nästgårds. En hel kyldisk med polska och ryska och baltiska förnödenheter där jag också hittar sådana rariteter som fettgrevar vilka jag första gången i livet mötte på en liten krog, en bouchon, i Lyon som svenskarna brukade dra sig till efter framgångarna i Bocuse d'Or.

Nåväl, när jag som bäst sökte feta kryddiga fläskkorvar, och hittade sådana också, sneglade jag åt sidan och se där, en hel kyllåda med de kanske bästa isterbanden man kan få tag i. Till överkomligt pris (kanske ska tilläggas för det finns en del högpris som konkurrerar) isterband som har kvar sin grynighet i kombination med sin syra, nu till fem kronor styck. Det blev sammantaget fem fläskkorvar och 20 isterband. (Det mesta jag skrivit om isterband läser du här, där du också får en "sai grog" till livs!)

Till isterbanden blev det en resträtt som heter duga. Hade kvar av kålpuddingen från i veckan. Hackade ner den i stekpannan med lite Kikkoman och stuvade med grädde. Låter sämre än vad det är.

torsdag 16 mars 2017

Den är snart här, förbeställ på nätet! Taxi 1251


Tidig morgonpromenad bland vårecken



Tidigt i morse, ut över åkrarna, över Älvsunda, ner över Edsån med ivrig strömstare. Rådjursspeglar som hastigt flydde undan Assar som fick glädjepåslag då vinden låg på.
Spillkråkan karaktär från skogen och så en falk som jag först trodde var en duva i flykten, men som alltså inte var det. Gick så fort att jag inte kunde bestämma eller hinna se.



Som flärpar hänger sånglärkorna över åkern hemma och hela luften fylls av melodiskt kvirrande som gör allt för att konkurrera mot MD80, Jumbo, 737or, Airbus och en och annan Topolev.
Det är lite kul, för jag gillar både "jåglarna" och inflygningen till Arlanda.
Jo, stora "Edsånshägern" lyfte med svensk faunas värsta läte.

Bäverdammen i Edsån ner mot Hollywood, vårt förra boställe




Igår på långpromenaden mitt på dagen hade jag fyra tålmodiga hägrar nere vid våtmarken och så har våra ormvråkar börjat sina vårskrik över de 53 hektaren åker utanför huset.

Så vilsamt inför boksläppet den 28 dennes.

Lovisa och hennes bästa kompis igår kväll efter middagen

söndag 5 februari 2017

Christian Ljunggren är död. Han blev 75 år.



För två år sedan blev jag accepterad i Nicolai Kammarkör som han ledde sedan 40 år tillbaka.
Jag tyckte nog egentligen inte att jag platsade, men Christian sa att jag gjorde det och jag fick väl nöja mig med det, trots att jag inte sjungit i några som helst sammanhang på 38 år. Han bjöd mig på en makalös musikresa och en varm inbjudande vänskap.
Vi hade många beröringspunkter utöver kören. Gemensamma vänner, gemensamhet i konsten och journalistiken, i förmedlandet och berättarlust. Samtalen vi hade när vi kom åt var djupa, förmedlande och med kunskapsrespekt. Samtidigt var de så fyllda av skratt och glädje. Inte sällan gav vi varandra hintar om vad vi skulle kunna göra tillsammans, idéer för framtiden, inga omvälvande grejer utan bara små roliga äventyr.


Nu är allt aska, grått och tristare.
Igår, denna eländiga fjärde februari, nåddes vi av budet hemma på Lugnet att Christian lugnt och värdigt somnat in från sin elaka sjukdom. Vi som var så förberedda och ändå inte alls.
Idag, en småsnöig femte februari i grinigt väder samlades Nicolai Kammarkör utan Christian som dirigent, till att sjunga vid mässan i Slottskyrkan på Stockholms slott. Tungt, stillsamt och något vägledande i kyndelsmäss att rikta sig mot ljuset.
Oj vilken saknad, den som blev så smärtsamt påtaglig och oj så bra det lät, så tätt, så sammanhållet, så stillsamt tydligt, så mycket Christian. Alla sjöng mellan tårarna, i sorgen, i smärtan över Christians bortgång, ändå så vackert.


Nicolai Kammarkör har beslutat bestå.
Men jag kommer att sakna Christians varma leende, hans spirituella anekdoter, hans förstånd och hans lekfullhet i körarrangemangen. Inte minst för tenorerna, hans egen stämma såklart, skrev han in de där finuerligheterna som små spratt i helheten, ett gnissel och gnidande som blev så vackert när det löstes upp.

Vår bekantskap blev alldeles för kort. Jag undrar vad som kunde hänt om vi träffats den där tiden när jag gav upp sången. Kanske jag ändå hade fortsatt? Jo, tror det.

Nu ligger vi här hemma efter den smärtsamma söndagen och försöker att i möjligaste mån prata oss ur sorgen genom att minnas den stora glädjen  och samtidigt sända de varmaste tankar till Christians familj och närmaste.

Vi känner en stor saknad.


Tack Christian för att jag fått vara med.

torsdag 26 januari 2017

Stort GRATTIS till Björn Frantzén



Egentligen skulle jag kunna fylla det här inlägget med hur mycket text som helst, för det finns mängder att berätta och jag har en förhållandevis lång historia med mannen jag tänkte lyfta.
Han är alls inte obekant. Snarare en av världens främsta inom sitt område. Det är inte jag som säger det, det är både oberoende och beroende källor.



Alltså, det här är om vännen och "kollegan" Björn Frantzén som jag träffade första gången 1998 då han stormade in hos Christer Lingström på Edsbacka Krog och sa "Inga illusioner", "No Blunders". Han hade gjort praktik på Edsbacka och var nu tillbaka från Nico Ladenis på stjärnkrogen "Chez Nico at 90 Park Lane" i London. Det var då jag kände att i den där unga kocken med vissa kaxiga kanter så finns det så mycket ambition, så mycket driv, så många tankar, så lite sitta still och en gnutta överlägsenhet att man bara inte kan backa undan. Det var just där vi inledde våra samtal, där i köket på Edsbacka 1998 för 19 år sedan. Utslaget på alla dessa år, han var 21, så har vi ringt till varandra flera tusen gånger, aldrig har det känts besvärligt. Alltsedan den dagen på Edsbacka Krog för 19 år sedan har vi byggt upp en förtrolighet som bland annat innebär att vi kan säga vad vi tycker, sätta ner klackarna och klaga en del, men också att vi kan säga sådant som ingen annan får reda på.
Utåt sett märks vår relation bara genom kokböckerna som vi skrivit tillsammans. Känner mig så samspelt med honom nä vi sitter där och värderar och kläcker idéer, formar om, skriver för långt, kortar, sätter nya ord, bråkar om innebörd, mål, diskuterar ihop oss, omformulerar, ältar och till slut kommer fram med det där enkla, lite karga, fåordiga, men samtidigt löddrande av dofter och smaker, ord som det ligger hur mycket tankekraft som helst för att komma fram till, tid och energi men som framstår som så självklara och beskrivande.

Jag 25 år äldre. Det funkar. Han lyssnar. Jag lyssnar.

Utan Björn hade jag nog inte heller fått göra den gastronomiska resa som jag fått göra, inte förstått så mycket av sammanhangen, av balansen, av helheten.



Nu, idag, torsdagen den 26 januari, fyller han 40 år utan att han vill det, tror jag mig veta. Kommer ihåg själv, det var väl inte så kul egentligen, kändes som en påtvingad mognad, vuxenhet. Det var roligare före allvaret som 40 åring. Men jag kan väl säga så här att mothåller man, låter det bli lite gnissel och frottage  så är det okej. Om inte annat så vänjer man sig.

Hörredu Björn. GRATTIS