fredagen den 18:e april 2014

En text om påsken



En av egenheterna var att samlas för alla större högtider och fira dem på riktigt. Då handlade det om stora gester vad gällde gestaltning såväl mystik som rit.
Morfar tog fram ett ägg redan skärtorsdagen, han liksom halade fram det i smyg ur fickan i sin slitna vadmalskavaj. Vi såg hur han länge höll ägget dolt för oss, både vuxna och barn.


Ungefär samtidigt på skärtorsdagens afton knackade det något alldeles våldsamt på dörren. Alla satt tysta i vardagsrummet som var finrum där vi annars inte fick vistas. Knackningarna var oheliga och ingen skulle bry sig. Tystnaden bröts efter lång tid av mormor. Hon suckade och sa alltid samma sak, varje skärtorsdag: ”vad ni än gör barn så är det inte förenligt med Guds vilja med oss att springa runt och tigga, utspökade som djävulens anhang”.
Hon syftade på de ungdomar som klätt ut sig till påskkärringar och påskgubbar och som sprang runt och tiggde godis att samla i urkokta kaffepannor.

Morfar tog upp ägget och sa ”det här är alltings ursprung, det här är livets begynnelse och livets ände.”
Det där med "livets ände", var rent vämjeligt att höra. Morfar var gammal och han fick något blankt i ögonen när han sa det; "livets ände". Han liksom drog ut på orden och vi visste att det gällde oss alla i allmänhet och honom själv i synnerhet.
Ägget var brunaktigt och alldeles blankt. Jag tänkte att det säkert var samma ägg år efter år som användes, men hade förmodligen fel. Han lade upp ägget i en ljusstake med flat botten där man under julen brukade lägga mossa som dekoration. Nu låg där gul halm, inget mer. Såg fattigt ut. Han lade ner ägget försiktigt och så sa han, ”det här är universum och alltings skapelse, ägget som är av Gud.”

Jag vet inte varför han sa så. Det var skumt i salen, alla satt tysta och skulle sitta tysta och meditera till ägget och till det enda stearinljus som var tänt. Alla var finklädda. Det var blå timme utanför och tiden hade stannat. Det kändes i hela kroppen att långfredagen var i antågande.

Sent åt vi en slags kvällsvard och under tystnad, det var sill, potatis och varmrätten var stek med sås, stadshotellpotatis som var kulpotatis som stekts och mot slutet överösts med socker och ströbröd blandat med lite paprikapulver och cayennepeppar, gelé från trädgårdens vinbär. Desserten var en slags kokt bröd med mjölk som kallades ”pungmorrar”.


Man vaknade tidigt ändå. Finkläderna låg vikta över stolskanten som att påminna oss om att det minsann inte var plats för höga röster eller lek —  det var långfredagens morgon. På radions enda kanal spelades sorgemusik och den som pratade mellan musikstyckena hade en dämpad och allvarlig röst. Vi fick bara gå med ”små steg”, som mormor uttryckte det. Å vilken fasa för en dag som denna. Under dagen hade vi gjort försök till yster lek, men hade genast tystats ner av både mormor och morsan; "Små steg".

Så bar det av till kyrkan i en gammal chevrolet impala. Att den var svart till färgen passade utmärkt in på dagen som var. Kyrkan inne i stan var av sten och alldeles grå, allting var grått eller svart den dagen, grått eller svart och byxorna som var av grå terylene kliade så förfärligt att man smög på långkalsonger under. Avslöjades det fick man ta en fajt med morsan om nödvändigheten.


Kyrkans mässa tog aldrig slut, den var lika mörk som vanligt och egentligen kände jag ingen skillnad mellan den trista långfredagens mässa och alla andra oändliga. Kyrkbänken svalkade långkalsongbenen.

Prästen dundrade och klockorna slog dymlade. Det kändes om att livet höll på att rinna ut på riktigt. Med Jesus dog jag själv en skvätt, sex år gammal. Fördes med av allt prat om lidandet, om Jesus törst som släcktes med ättika och om såret i sidan och spikarna genom händer och fötter, följde Jesus på Via Dolorosa, då ovetande om att jag skulle gå samma slags väg mentalt genom det vidare livet och fysiskt 40 år senare.

Vi åkte hem under tystnad. Farsan rökte cigarr i bilen, morsan Winner. Byxorna kliade trots långkalsongerna när det blev varmt mot sätets galon.

I mormors och morfars praktfulla tjänstebostad skulle vi äta långfredagsmiddag under tystnad. Inga lampor tilläts, bara stearinljus, ingen elektricitet bara vedspisen i köket —  det var allvar och det var långsamt och tröttande, men samtidigt ganska mysigt.

”Jesu nazareum rex judianum”, sa mormor och lastade in ytterligare en vedpinne i vedspisen. När hon öppnade eldsluckan sken hela rummet upp med ett brandgult ljus och för ett ytterst kort ögonblick påmindes jag om att det snart skulle bli som vanligt igen, varmt, ombonat och gott att leva.

Förrätten var ett hembakat osyrat bröd utan smör som smakade förfärligt. Det var som att tugga på bark eller papper, Vi barn fick rabarbervatten till brödet, annars hade vi nog inte fått ner det utan att kvävas. Man tänkte som barn att ”nu var slutet nära” denna torra bit.


Så bars kycklingen in och en sås med tryffelersättning av fårticka. Över oss drogs ett tunt flor. Nu var timmen slagen och vi skulle äta under tystnad och tänkta på Jesu sista måltid, tänka på korset och ovanför middagsbordet, på väggen, hängde det enda som var upplyst i hela rummet, en ikon. ”Äta under flor” var vanligt ute på landet på långfredagarna. Ibland förekommer "florsmåltider" i folklig diktningen som av Sten Rune Freyser (1870 Västergötland):

”Vid Jesu död och pina,
låten oss alla lida
Svart, himlens kor
Vi spisa under flor”

Det var besvärligt att äta halva kyllingar med kniv och gaffel för en sexåring, Florstyget liksom sög sig fast över allt och man kunde inte röra sig fritt. Som sexåring tänkte jag då på Jesu kamp och pina och känslan smittade av sig på mig. De vuxna klarade uppgiften galant. Jag såg blodet i kycklingen som var röd invid benen. Jag såg köttet i fågeln, Jesu kött. Fantasierna skenade iväg. Före desserten sjöng vi psalmen: "O huvud blodigt sårat" tillsammans.

Vid efterrätten som även denna kväll var ”pungmorrar” togs tyget undan, veks ceremoniellt ihop och lades i en liten påse av sammet för att användas nästa långfredag.

När middagen var färdig ställdes det till med bibelläsning och alla stationerna utmed via dolorosa avhandlades och diskuterades dessutom. Middagen och bibelläsningen och allt det ceremoniella höll väl på i fyra fem timmar och man fick inte gäspa under tiden utan sitta snällt med och vara helt stilla. När morsan sa att vi till slut fick gå och lägga oss var det som om en förtrollning bröts och vi gick snällt upp och lade oss, bad afonbön vid sängkanten och nästan rann ner mellan mormors vitkokade och manglade kalla lakan. Solen nästa dag var den lyckliga återföreningen med livet och resan dithän var symbolisk från långfredagsens livsände, det mörka florsätandet, natten som aldrig tog slut mot glädjen och den ljusa, granna påsken.

onsdagen den 16:e april 2014

Citronbakad småkyckling med lök och linser





Kom över några franska småkycklingar på 750 gram styck och med massor av smak och med en mjäll struktur.
Köpte flera så några slängde jag i frysen. Två är lagom middag för mig och ungarna.

Skar skinnet i ryggen längs med och tog huggaren och högg upp dem för att kunna veckla ut kycklingen så att den blir platt. egentligen enda sättet att få alla delar klara samtidigt. Olja på, delade skalade lökar, vitlök (riven) lite salt, tvättade citroner i oregelbundet skurna bitar och urklämda slarvigt över kycklingen.

Täck med folie i två lager och kör i 100 grader (självösande) i en eller två eller tre timmar, spelar liksom ingen roll. Egentligen, om man kör kycklingen i två, tre timmar så byt ut citronerna, eller lägg till, barbequesås så får man en utmärkt "pulled chicken".


Nu är det så att jag inte gillar den syntetiska smaken i pulledchickensås så jag ger fan, speciellt som jag har franska småkycklingar att hantera och verkligen vill att de ska smaka.

Häll av buljongen, sila och koka ner till en tredjedel, späd med grädde och smula ner torkad mejram (1msk). red med tre äggulor under djäkla hård vispning och inte mer kokande.

Dela kycklingarna och släng under salamandern eller ugnens grillelement under tiden som förkokta gröna linser värms med lite smör och en skvätt ostronsås. Lägg upp och njut och förnjut genom att påminna dig att man inte behöver bekymra sig särskilt över kycklingen när den står i ugnen, så blir bra mat, tidssparande och praktisk vardagsmat.

Ska jag tillägga att det inte fanns en smula kvar när middagen var över.

tisdagen den 15:e april 2014

Längtan efter uttryck och intryck


Det finns något inom mig som saknas trots en omvälvande och ganska osannolik överlevnad.
1991 beslutade jag mig för att syssla med annat. Efter Konstfack i Stockholm SHKS i Oslo och Royal College of Art i London hade jag egen ateljé ända fram till 1991.
Insåg en menlöshet, en hets, en tröttsamhet och började istället att skriva.
Häromdagen var jag hemma hos Gaston, en av mina söner. Han hade hängt upp fyra screentryck jag gjorde i London 1981 hos Brad Fayne på Corriander Studio.
Kände ett sting av längtan som inte var nostalgi.
Kanske är dags nu? Återkomsten.
Ta steget över branten och hänga fritt ett ögonblick.

söndagen den 13:e april 2014

Snabbt besök hos barn och barnbarn igår före läggdags bara för att'

Freija
Alice och Freija var på väg till sängs, men vi tänkte i alla fall komma och störa lite vilket vi också gjorde. Freija får vanligt spatt och spelar ut hela sitt glädjeregister, Alice superreserverad, men får ett litet leende till slut i alla fall.

Ställde upp mig framför en serie screentryck hos Gaston och som jag gjorde
i London för en förskräckligt massa år sedan på studio Brad Fayne

August Lager, sångare, pappersbruksarbetare, fackombud, gammelmorfar



Han hette August Alexander Lager och var min pappas morfar. Har återkommit till honom titt som tätt för fortfarande, många, många år efter sin död, spelar han återkommande minnessprat hos mig. Inte sällan åker vi upp till hans och andra släktingarns grav på Skutskärs kyrkogård, för att se till att hans finns kvar och att det är snyggt och prydligt, vilket det alltid är.

Han var en av de första som vaktade mig som barn. Har film på mig själv när jag går med honom i en park. Han gick med käpp och höll fast mig i sele. På femtiotalet skaffade man fler barn än hundar och barnen gick inte sällan i det som idag skulle betraktats som en hundsele. Fasthållen gick jag utan att protestera "fot" med farfar. Jo jag kallade honom farfar eftersom min riktige farfar inte vill kännas vid min far som föddes "utanför äktenskapet" och var det som på den tiden betraktades som "oäkting". Det är klart att en sådan "stand in" dyker upp till ytan i minnet titt som tätt. Kan höra hans röst om jag blundar och förflyttar mig lätt med dofter från hans kök till Kyrkslätten i Skutskär 1957. Jag är fem år och kaffekannan visslar att kokkaffet är klart. August tar käppen och säger "vänta får ni se" och öppnar dörren till skafferiet och sträcker sig in då tröskeln är hög och tar fram ett fat med kringlor som han ställer på bordet. Det drar kallt från skafferiet. Huset är byggd av de närmaste släktingar och honom själv, såvitt jag förstått och det står kvar där än efter stora vägen.

Från vänster, min farsa Ingemar, min morfar Gustaf, morsan Ewy,
Mormor maria, jag själv och min pappas morfar August Alexander
Min minste son är uppkallad efter gamle August Lager, men har fått ett ytterligare mellannamn som en hyllning till min fäbless för det Lyonesiska köket, Lyon. August Alexander Lyon Lager.

Jag har skrivit en bredare grej om nostalgi i allmänhet och min "farfar" i synnerhet här.

En av mina äldsta och bästa vänner är Tommy Löfgren. Han bodde länge i Sollentuna, men flyttade upp till Västanå, Älvkarleby. Jag har sett hans barn födas och växa upp, vi har följt åt genom åren alltsedan 1962. En av Tommys söner heter Oskar och han går i sin fars fotspår så nära att faderskapet knappt hunnit ur dem. Oskar har en kompis som heter Andreas Press och hans farfar (eller om det var farfarsfar) var kompis med min pappas morfar och bodde granne på Kyrkslätten.

Häromdagen kom Oskar med en bild på FB där August Lagers namn nämns, den är på manskören i Skutskär 1905 och där står han, min pappas morfar, min förste barnvakt, min "farfar" som redan på 50-talet åkte trehjulig handikappmoped,  kokade kok i en kaffepanna med "visseljohanna" och hade "walk in" skafferi (som jag också har idag för övrigt)

Någon annan i släkten som känner igen August? Han var tenor, informerar bildtexten ur arkivet och står i bakre ledet längst till vänster (?), en ung man med hela livet framför sig, en del av 1800-talet hade han redan erfarit, nu stod snart första världskriget för dörren. I mellankrigstiden fick han se sin dotterson, Ingemar, komma till världen, min farsa 1921.


tisdagen den 8:e april 2014

Nyhet: Raketosten är tillbaka


Den ska smaka lite av ragg, som getgården doftar, kärvt och strävt med underton av nymjölkad fet spene och hö. Gärna i kombon; lindblomshonung/ljunghonung (beroende på årstid och lagringsgrad av osten) halloncidervinäger och rosmarin.

Första gången jag åt osten var hemma hos Siv & Key L Nilsson i Visby under en "vernissagelunch" (jag ställde ut separat på gamla Galleri Kaplanen) med gäddfärs på ett kilo sicklat gäddkött, en liter vispgrädde, ett kilo smör och 10 ägg (gör om det konststycket utan att smeten spricker)

Ständigt på jakt efter olika goda getosttyper kom jag här om dagen över en mild Manouri av "Jet".
Åt en Manouri för många år sedan nyystad i Thessaloniki, osten är en specialare från just Thessalia och Macedonien. Såvitt jag har förstått det är den en slags restprodukt från fetaosttillverkningen, en vassleost (men här kan jag ta grovt fel - jag går bara efter smaken).

Visst, möjligen lite för utslätad mjölkig i smak, men med hög syra och väldigt härligt fettma på 36 procent varför den lyfter blomstersmaken i honungen som vispas på extremt svag värme med lite halloncidervinäger (en tsk) och skuren rosmarin. Alla fina smaker i honungen försvinner i temp över fingervarmt och kvar finns bara sött som sirap varför man inte ska tro på folk som honungspenslar kött i ugnen. De skulle med andra ord lika gärna kunna pensla med sirap. (Däremot är det laddat att pensla med honung över  det varma köttstycket något före servering  för att få smak)

Vad jag vill säga är att jag blev lite full i skratt när jag såg rubriceringen på "min" Manouri. Det råder inget tvivel över att det är en ost med fart, en modern form av raketost. En jetost!

måndagen den 7:e april 2014

När slumpen spelar spratt med verkligheten


Ordföranden Anders Boberg
Det är lite lustigt. 
För en tid sedan, det var den 6 september 2011, var jag och barnen på ICA Maxi i Sollentuna. 
Det var inte roligt, men jag hoppades att det oroliga var ett undantag, men det visade sig bara vara en obekräftad regel. Jag beskrev sammanhanget här. (Hade människorna jag kontaktat direkt uttryckt sig annorlunda och sett till att fixa, då hade det knappast funnits anledning till att publicera saken)

När det lackade mot jul fanns det en människa som kände att ansvaret vilade extra tungt över hans axlar, Martin Ström, en av de sällsynt yngre krafter som engagerat sig i hembygdsföreningen. Han svarade flera jular i rad för chokladhjulet och sökte nu genom föreningstiggande sponsring av priserna varför han oanat ringde till ICA Maxi och pratade med en av cheferna. Han fick först som svar att visst, det skulle väl kunna gå bra, "men vilken förening sa du att du kom ifrån?" 
Sollentuna Hembygdsförening! 
"Vad heter er ordförande?" 
Göran Lager! 
"Nä då får ni inget, han har skrivit en massa skit om ICA Maxi!"

Skrattretande. För det första skrev jag aldrig skit snarare skrev jag om ICA Maxis skit i hyllorna och vid ett tillfälle om den tappade ompacketerade köttfärsen i Nacka samt ytterligare en gång om hur ICA Maxi i Häggvik lade skitfläsk under finskivorna i packtråget i akt och mening att lura köparen. (Vid samtliga tillfällen mejlade jag texten till butiken för att ge dem möjlighet till kommentar)

Styrelsen, med Anders Boberg i spetsen, rasade. Han rasade mot allt utom sina egna förslag alltid ivrigt  påhejad av Anne Berit Lavold, sin sambo och numer också styrelseledamot, som han tidigt ville göra till någon slags "mediachef" i föreningen, hon är visst det idag och det märks tyvärr. ”Lager ska minsann inte hålla på och kritisera privat när han är ordförande"....osv.

Med bakgrund av detta blir det alltså lite lustigt när Sollentuna Hembygdsförening nu långt senare publicerar bild på ICA Maxichefen när han är på besök i Hersby. Ännu lustigare blir det när Sollentuna Hembygdsförening en tid senare meddelar att deras 80-års jubileumsutställning ska visas på ICA Maxi i Häggvik!

Jag älskar när sammanhang blir tydliga och när slumpen så rart spelar verkligheten i händerna.