torsdag 27 april 2017

Ett fantastiskt minne dök upp


Som vi gräver i våra förflutna liv. Det blir så när man flyttar...tror jag, i alla fall för mig.
Hamnade i en gammal flyttbox och började sortera fotografier.
Under en mängd av år hade jag min Leica med i ateljén för att ta etâtbilder och även bilder av slutliga resultat.
Det är helt fantastiskt att sjunka ner i dessa målerier och teckningar. Jag tänker, nu när jag börjat "ateljéa" igen att jag stigit på samma station jag klev av vid. Samma problematik, samma eviga slit, samma kamp mot materialet och ytan, samma riva ner och bygga om nästan tills underlaget ger vika. Och så plötsligt uppstår balans och det är ett så lyckligt ögonblick.



Bland alla dessa hundratals bilder hittade jag några från en separatutställning jag hade i Norge, i Stavanger Konsthall med starkt bistånd från den gamle redaren Sig Bergesen och Morten Sig Bergesen. Vernissagekvällen var jag hembjuden till redarfamiljen på en minnesrik supé. Helt fantastiskt när jag tänker efter där jag sitter med några bilder från utställningen där jag visade måleri, pasteller, teckningar och neonskulpturer.
Minns också resan dit. Hade hyrt en stor folkalastbil med släp, packat noga i Stockholm och drog sedan iväg. Ner till Oslo gick det utmärkt, trots lätt vinterväglag. Övernattade där hos vänner från mina Osloår och fortsatte tidigt nästa morgon mot Stavanger. Där över fjället började helvetet med fruktansvärt snöfall och storm och konvojkörning och fastkörning . Jodå jag kom ner till Stavanger på kvällen och hängde sedan utställningen hela natten.

Lite reklam för en superserie från Björn Frantzén för vanligt folk



Inget tvivel ska råda över att jag är part i målet och det här är väldigt sällsynt på tabberaset.se, att jag sätter mig ner för att göra reklam för en specifik produkt. Nu är det dock så att jag inte kan undvika, för det här är bra grejer och det säger jag efter att objektivt ha testat dem i snart ett halvår.
Hade det varit skit, hade jag aldrig skrivit någonting utan låta glömskan vara produkterna behjälplig och det är ju det som skiljer mig från min vana i just det här fallet efter snart fyra bokproduktioner tillsammans och ett år som Björn Frantzéns PA utöver en 17-årig vänskap. (Så är detta sagt för den som vill värdemäta mina ord)

Jag tycker det är en fördel att Björn låter formge, testa och sätta sitt namn på en serie köksgrejer som omfattar allt från termometer och knivar till förkläden, slängar och stekpannor och inte falla, som så många andra, för att göra skärbräden för flera tusen och knivar som man inte vågar använda. Sprungen ur arbetarklass och folkbildning gör han en semiexklusiv serie för Åhléns. Ett slags IKEA plus/plus som vem som helst har råd med för att kanske bli en bättre hemmakock.



Nu när vi flyttar (på lördag) och får ett mindre kök, har jag idogt försökt reducera min redskapspark under mottot "less is more" vilket hittills under min karriär varit "less is no more". Ganska mycket gick under vår gårdsloppis för några veckor sedan, resten gick till en loppis för välgörenhet. Alla gamla knivar som gjort sitt, kastruller, stekpannor, gjutjärn, formar till ditt och datt, slitna slängar, förkläden med olika varumärken påtryckta.

Under sommaren kommer jag att laga mat för fotografering av en ny kokbok. En kokbok som bara är min egen, kommer ut i början av november. Då kommer Frantzéns köksserie väl till pass och får en ytterligare test. Så här långt är jag väldigt nöjd.

onsdag 26 april 2017

Tove Adman framför mina ögon


Den har hängt med ganska länge nu. Jag tror det är tio år och den har haft sin alldeles särskilda plats i en järnhylla jag ritade och lät tillverka på Gotland för ännu längre sedan.
Tove hade inspirerats av en ledstång om jag kommer ihåg rätt och med den där fint avslutande böjen. Det blev en adventsljusstake i stearin, en ljusskulptur som jag aldrig i helvete nämndes tända och låta brinna upp, Nu kom den framför mina ögon igen inför dess tredje flytt ihop med mig. Och den får hänga med bra länge än och järnhyllan likaså. En adventsljusstake som står där året om och aldrig brinner upp!
(Vill minnas att jag fick den i samband med Tove Admans utställning på Konstnärshuset Smålandsgatan 7 i Stockholm någon gång i augusti 2007)

Nyttigt bräjk i flyttivern, räkmacka för 60-plusssare


Tisdagar, för er som är 60+. Kaffe (automat) och räkmacka (inplastad med hyfsade räkor och på tekaka utan trams) City Gross på Stinsen. 38 kronor.

tisdag 25 april 2017

Stunder av frukostkärlek mitt i en flytt


Den stora kärleken visar sig närhelst och absolut vid söndagsfrukosteringen då mitt livs kärlek kommer med brickan till sängen med gårdens ägg, hallon och blåbär från frysen, hemgjord müsli och nypressat malkaffe. 



Och allt detta mitt under det fullständiga packningskaos som råder här hemma nu när jag och Kristina ska skaffa oss vårt alldeles eget efter 40 år (!)



På lördag går flyttlasset tillbaka till Sollentuna, kommunen där allt började och vi får en underbart stor lägenhet mitt i centrum med fantastiskt kök, flödande ljus och massor med tid, inte minst för frukosteringar och all annan kärlek.

fredag 21 april 2017

Det är natt och det har varit hett då sätter annan lusta in!



I mörkret efteråt, famlade hans hand mot nattygsbordet, sökande. Ett paket, en ask tändstickor och han strök eld efter att ha fumlat ut en Pall Mall utan filter satte den till munnen, allt flammade till, snart bara glöden som illade rött i rummet och aningen av cigarettrök i strimmor. Drog ett djupt bloss, höll kvar, lät det verka och blåste ut som i en utandning, inte för hastigt, drog tillbaka in i näsan, njöt och kände den där långsamma försvinnande sköna tillfredställelsen av att vara till.

Någonting åt det där hållet var mitt försvar för att fortsätta röka. Ständig askkopp och cigarettpaket på nattygsbordet, sista blosset i sängen och första ciggen redan innan jag vaknat ordentligt, andra vid bordet och kaffet, tredje straxt därpå.

Det där gick ju inte men länge förfäktade jag att tillfredställelsen aldrig är bättre en cigaretten i mörkret efteråt...sicket trams!

Första tre kartongerna av 120 klara


I natt när min livskärlek somnat nära och med lugna doftande varma andetag smög jag försiktigt och tyst upp, kryssade mellan flyttkartongerna ner till köket. Lockande stekt kall entrecote i kylen, överblivor sedan lunchen. Skar i tunna skivor, fin yta och rösarött i köttet under 48 stekgrader absolut.

Blandade med en annan "överblifva" krispig isberg. Skar rödlök i lövtunna båtar, vitlök som krossats och sedan hackats fint. Blanda med händerna, krossa två torkade och svartrostade thaichili, en tesked
Nam prig Narog och limejuice, blanda igen. Häll över rikligt med fisksås, lite steksky och en liten skvätt soja. Sådär ja, blanda igen och tvätta händerna före och efter allt blandande och ta sedan absolut inte på ädlare kroppsdelar såsom ögon och annat som har hinnor!

Det här mina vänner är riktig nattamat (sandelträkokta laxfenor i lös gelé undantaget). En jam nguea som kan byggas ut i oändliga former. Mer om detta här!



Så till en liten flyttrapport. Jodå, det går så sakteliga framåt. Fortsätter sortera ut och bort och har ändå nått en början med tre färdigpackade boklådor. Sen vet jag att det här kommer att gå i rasande fart. Lördag nästa vecka klockan åtta om morgonen kommer fyra starka herrar hit och lastar. Natten till nästa söndag sover vi plötsligt centralt!

tisdag 18 april 2017

Två veckor kvar på Lugnet, flyttgröten på värmning

Ja alltså. I morgon ska jag på hälsocheck. Inga bra förutsättningar där man försöker få allt att gå ihop i en handvändning. Ny ateljé, ny lägenhet, flyttning med flyttbolag, flyttstädning, fönsterputs och massor av skräp att köra till tippen med i omgångar, genvägar och nödlösningar och kanske det svåraste; att stå där och försöka få struktur i nedpackningen så att allt kommer till ytan vid uppackning och på rätt ställe.



Idag blev en av nödlösningarna en hyfsat god ugnsbakad sej (45°C) med bara smör och provençalsk kryddblandning. En sås på en bottenredning med smör och mättad grönsaksbuljong, grädde och crème fraiche. Ett gott dillmos till.



Och när jag gräver, eller bäst jag gräver, mellan två inramade skitgrejer hittar jag två tunna bilder med tusch och akvarellfärg på japanpapper. Kommer ihåg att jag gjorde dessa två bland tjugotalet till för en utställning där jag skulle gå en motstridig ny väg, en serie "Petitesser". Var de andra alla är vet i katten, kanske sålda för de var rätt billiga, Små är de också, bara 19 x 14 centimeter.



Lustigt när jag hittar saker av mig själv som är så diametralt motsatta mig själv, men, men. "Hej på dig, kul att ses igen". Senast var söndagen den 7 december då jag och Jan Erik Willgohs hade vernissage i Sollentuna på ett kommunalt galleri ovanför Östra Centrum. Måndag var det stängt. När vi kom tillbaka för att öppna på tisdagen var det tungt. John Lennon hade mördats under natten. Vi satte dit skivspelare och högtalare och bilderna fick ackompanjeras av John soloröst.